Elitloppsveckan är här igen, startfältet är klart och spekulationerna är många. Denna underbara tid på året för en sann traventusiast. Jag har onekligen haft möjlighet att samla på mig en hel del minnen av mina 55 Elitlopp jag upplevt på plats genom åren. Inte minst det första när jag som sexårig travfantast var där med min pappa 1963.
Lars Wilhelmsson
61 år.
Bor i Kista, uppväxt i Hässelby Strand.
Arbetar som journalist, mestadels på Sveriges Radio genom åren
Intressen sport, kultur, musik och stand up comedy.
Travintresserad sedan barnsben och i synnerhet av Elitloppet.
Förhandssnacket handlade mycket om duellen mellan den nioårige fuxen Adept med Torsten Jonsson i sulkyn, samt Sören Nordins nya stjärna, femåriga Julienne.
Jag hade sett de bägge mötas två gånger innan Elitloppet på vårkanten. Sören hade lyckats sätta Juliennes nos först båda gångerna till min stora besvikelse. Adept var min första stora travfavorit, ni vet en sån där häst som man önskar så innerligt ska vinna utan att man behöver ha ett spelkvitto i plånboken.
Söndagen den 26 maj satt jag på den numera rivna stallkurvsläktaren med stora förväntningar. Nu skulle Adept ta revansch och vinna Elitloppet.
Men då kom det ut en häst på banan vars like mina barnaögon aldrig skådat förut. Ett femårigt mörkbrunt franskt sto med huva och svansen lindad som en batong. Hennes namn var Ozo och hon dansade fram över Solvallaovalen och vann överlägset.
Adept lyckades kontra ut Julienne i kampen om andraplatsen, vilket ändå var det viktigaste för mig. Vedafuxen hade ändå fått sin revansch, åt fenomenet Ozo var ingenting att göra. Det var då som min kärlek till Elitloppet föddes.
1978 hade jag trätt in i vuxenlivet och kunde obehindrat röra mig på Solvalla, och även besöka totoluckorna utan lösskägg. Då kunde man fortfarande få en plats på E-läktaren framåt tiotiden på förmiddagen.
Min favorithäst då var femårige Pershing med Berndt Lindstedt i vagnen. En USA-import som redan som fyraåring hade tampats med den yppersta världseliten. Men motståndet var stenhårt detta år. Många kände sig kallade och till slut var det 17 hästar som blev inbjudna. Ingen kunde anses vara en utfyllnadshäst, sällan eller aldrig har Eliten uppvisat en sådan bredd.
Solvalla fick fixa till startbilen så att nio hästar skulle få plats i bredd bakom vingarna. En händelse som inte inträffat varken förr eller senare i Elitloppshistorien.
Jag skulle få uppleva en riktig fartfest tillsammans med 20.000 åskådare i ett underbart högsommarväder. Pershing vann sitt försöksheat på den då smått osannolika tiden 1.13,2 och många kippade efter andan. Tiderna förändras kan man säga.
Det gäller också spårlottningen inför finalen. Försöksvinnarna skulle utan prut tilldelas de två innersta spåren. ”Osten” suckade när Pershing fick det för honom förhatliga innerspåret, vilket ändade i en startgalopp.
Finalen blev dock en riktig envig som fortfarande sitter gjuten på näthinnan. Ett kompakt fält stormade in på upploppet, och när krutröken skingrats stod franske Hadol du Vivier som segrare före landsmannen Eleazar och Duke Iran med Stig H Johansson. Pershing skulle dock få sin revansch året efter, då Berndt Lindstedt fick välja spår tre för sin stjärna.
Det var en fokusering som inte stod Björn Borg efter under en Wimbledonfinal
2000-talets första Elitlopp skulle på förhand handla om ett trekejsarslag. Den nye italienske nationalidolen Varenne, den franske fantomen General du Pommeau och Sveriges stora hopp, min favorithäst Victory Tilly som nu stod för sitt elddop i världeliten.
Jag jobbade då för Radiosporten och var tillbaka på platsen för mitt första Elitlopp, nämligen vid stallkurvssvängen. Fast den här gången från innerplan. Min uppgift var att referera fältet genom kurvan.
En fascinerande upplevelse att beskåda hästarna forsa fram på så nära håll, och mäktigt värre att se Victory Tilly forcera till ledningen från sitt besvärliga sjundespår i försöket. Det var ju där han trivdes som bäst.
I finalen fick Stig H välja bricka ett och jag studerade hans fighting face när han kom ut från stallbacken. Det var en fokusering som inte stod Björn Borg efter under en Wimbledonfinal.
Vi vet ju alla att det slutade lyckligt. Jag minns att jag sa något i etern om att ”Stig H sitter på leken” i mitt upphetsade tillstånd när fältet svängde in på upploppet. Publikvrålet blev som en tryckvåg rakt emot en på den position jag hade. Jag uppfattade också det förväntansfulla sorlet före loppet på ett lite annorlunda sätt från innerplan. Ett sorl som bara kan skapas under denna unika travhelg.