Galen eller ej, visst är det en häftig bedrift Nilsson har lyckats med. Och framförallt att han inte har gett upp trots några år av motgångar med hästarna och därmed begränsade framgångar.
När Nilsson nu fick segerdefilera bakom egentränade Baton Westwood (e. Enjoy Lavec) var det första kusksegern sedan år 2016 då han – som 73-åring – vann tre lopp samma år.
– Hästen är bra och sprang på riktigt fint. Det här trodde jag faktiskt inte, men han verkar tusan i mig bättre nu än vad han var innan skadeuppehållet. Idag kör jag bara fort med honom och så låter jag honom vara däremellan, jag tränar inte på ett vis som sliter på honom för hästen har haft två gaffelbandsskador, säger Lars-Erik Nilsson.
Att hästen över huvud taget är kvar i stallet är en historia i sig. Nilsson hade nämligen bestämt sig för att ge bort hästen såtillvida att han kom till ett bra hem och allt var klappat och klart.
– Tjejen som skulle ha hästen skulle komma en söndag och så hade vi gjort upp att hon skulle ringa på lördagskvällen och få vägbeskrivningen. Mycket riktigt ringde hon också, men då hade hennes sambo sagt att det inte var något att hålla på med en skadad häst så det blev ingenting av det. Tur för oss, med facit i hand!
Guldvinnare
Idag har Nilsson fullt med upp sina hästar. De är tre till antalet vilket är rekordmånga trots att han hållit på i så många år som han gjort. Nilsson har varit med sen portarna slogs upp i Mantorp år 1965.
– Egentligen var det fotbollen jag hade tänkt syssla med och jag tränade med elitlaget Derby som spelade i Division 2 på den tiden, men efter att jag skadat ett knä och det dragit ut på operation blev jag aldrig riktigt bra. Jag började med travet istället, vi var några stycken som köpte en häst ihop. Däribland min far som drev ett taxiåkeri och jag själv hamnade i byggsvängen, men travet har man alltid haft med sig som en syssla på morgonen och kvällen.
Att ange en exakt mängd tränarsegrar tycker han är svårt.
– Jag och Roger Elebring på Mantorptravet kollade upp det här för något år sen. Då fick jag räkna utifrån de hästar jag ägt hälften eller mer i och då landar vi runt 120 segrar. En del bra hästar har vi faktiskt haft, det får jag medge, men utan tvekan så var Onyx Chateau den bästa.
Chateaubriand-sonen var född 1975 och tävlade hela vägen fram tills tolvåringssäsongen. Totalt blev det 45 segrar på 160 starter och 770.550 kronor intjänat vilket var starka siffror ”på den tiden”.
– Han hade huvudet med sig och var en riktig kämpe, han levde faktiskt tills han var 33 år! Den var ingen speedig häst, men han kunde gå på i 1.15-tempo och det räckte väldigt bra på den tiden. Han vann ett Gulddivisionslopp på Romme i lag med Carl-Henning Wallberg och var tvåa i större lopp på såväl Färjestad som i Kalmar. Väldigt ofta så tävlade han på Åby. Vi åkte i princip med honom till Åby varannan torsdag en period, minns Nilsson.
Samma vikt i 30 år
Det är lätt och tro och tänka sig att en 73-åring är sentimental och tyckte ”det var bättre förr”, men så tycks inte Nilsson resonera alls.
– Nej, det är precis lika kul idag. Det är mer ordnat och en annan struktur i dag. jag skulle inte vilja ha tillbaka det som var. Publikintresset var givetvis annorlunda förr, men hela samhället ser annorlunda ut, det går inte att jämföra. Förr om åren kunde man åka till Solvalla på tisdagen och Örebro på söndagen, men det är ju inget alternativ numera, så fungerar det ju inte i vårt upptagna samhälle.
Några ålderskrämpor tycks han inte heller lida av.
– Jag har vägt 74 kilo i 30 års tid, är tunn och lätt i kroppen och det är klart att det har hjälpt till för att jag ska kunna hålla på som jag gör. Måhända har man lite sämre minne och kommer inte ihåg namn lika bra, säger Nilsson, men det märker inte Sulkysport något av.
Nej, hästnamn, stammar och årtal rabblas om som självklarheter och Nilsson närmast lovar att han inte vunnit sitt sista lopp än.
– Nej då. jag hoppas få segerdefilera fler gånger. Förr drömde man stort och hoppades kunna vara med i stora lopp, men travet ser så annorlunda ut idag. Vi amatörer har lång livslängd på våra hästar medan många proffs har kortare livslängd på sina hästar med tydligt sikte mot de stora unghästloppen. Nej, jag är nöjd om vi kan vara med i vanliga lopp och hävda oss, det räcker gott för mig, säger Nilsson.
