Styrelsen i Travtränarnas Riksförbund (TR) skrev nyligen en insändare om detta i Sulkysport (21 september) och undertecknad hade upp frågan redan den 17 juli i år under rubriken ”Hur många tränare bryter mot ST:s dopingreglemente?”. Ingenting har hänt sedan dess från förbundets sida gällande en sådan essentiell djurskyddsfråga.
Ska en travtränare behöva riskera två års avstängning om en häst blir sjuk utanför kontorstid och inte kan stryka hästen?
STAD skrev i sitt beslut tidigare i år gällande Mathias Andersson och det tål att upprepas ytterligare en gång:
”Så snart en behandling inom karenstid beslutas behöver således hästen strykas från lopp för att tränaren ska undgå ansvar. Försök enligt 12 § b) antidopingreglementet medför ansvar på samma sätt som fullbordad gärning”
Jag hade förväntat mig att ST:s överdomstol skulle haft någon kommentar om detta i domen mot Mathias Andersson, men icke. Det innebär de facto att hästarnas välfärd går i andra hand – om nu inte den ansvarige tränaren tar risken att dömas upp till två års avstängning om han/hon tänker på hästens väl och ve. Som jag också är övertygad att de flesta tränare gör – oavsett hur ST:s regelverk är format.
Travsportens företrädare klär ofta betydelsen för hästarnas välfärd i vackra kläder, men när det kommer till kritan är icke fallet alltid så. I så fall hade Svensk Travsport sedan länge inrättat en funktion så att ansvarig tränare kunnat stryka hästar när personerna på landets sekretariat eller ST hade gått hem för dagen.
Hur svårt kan det egentligen vara?
