Maurice Riaud satt i sadeln på 1940-talets stora montéstjärna Souarus (e. Hernani III-Etigny), vilken också segrade i sadelkriteriet Prix de Vincennes 1943 och Prix des Elites 1945 under Francis Riauds beskydd. Senare blev Souarus far till Darius II, vinnare av Criterium des 5 ans och Elite-Rennen.
Maurice Riaud föddes den 27 januari 1915 i Pipriac och som var brorson till Francis Riaud (född 1888), som var travtränare och förstajockey i det berömda champagne-stallet Olry-Roederer på stuteriet Rouges-Terres.
När Francis Riaud drog sig tillbaka som jockey och kusk för att enbart fokusera sig på träningsbiten erbjöd han sin brorson Maurice att efterträda honom som jockey i Olry-Roederer-stallet. Hans egna söner Guy och Jean var för unga vid det tillfället, varav den ena skulle skriva in sig i historieböckerna.
Fem raka segrar
Därmed fick Maurice Riaud chansen och det var en chans som han tog tillvara med råge. Han vann inte bara Prix de Cornulier tre år i rad (1946-1948) med Souarus (e. Hernani III) utan han triumferade också med Quinio (e. Hernani III) 1945 och 1949 med Atus II (e. Hernani III), vilken delade segern med Venutar (e. Plorin).
Samma år som Maurice Riaud vann sitt femte raka Prix de Cornulier lämnade han Olry-Roederer för att ge plats till sina två kusiner Guy och Jean. Han började istället arbeta för Alfred Lefèvre. 1954 vann han Prix d’Amérique med Lefèvres Feu Follet X (e. Ogaden).
Alltså samma Feu Follet X som besegrade Frances Bulwark i Prix d’Amérique 1954 och som senare samma år deltog i Elitloppet (galopp i försöket) på Solvalla och som vanns av Carné och Olof Persson.
I slutet av 1970-talet pensionerades Maurice Riaud efter ha vunnit 1.089 lopp och han gick ur tiden den 6 maj 1990. Hans son Jacques-Maurice var också professionell inom travsporten och en framgångsrik ryttare.
För hans ena kusin – Jean Riaud – gick det desto bättre. Han var mannen bakom Jamin, vinnare av dubbla Prix d’Amérique (1958-1959) och Elitloppet (1959) och en rad andra storlopp.
Jean Riaud kunde också räkna in trippla segrar i Prix de Cornulier, men han satt inte själv på ryggen på varken Tabriz (e. Feu Follet X) eller Kaprius (e. Corlay) vid deras respektive triumfer. Pierre Giffard satt i sadeln på Tabriz 1968 och 1969, medan Alain Laurent red Kaprius till vinst 1983.
I Sulkysports serie om ”Världens 50 bästa hästar” för några år sedan rankades Jamin på plats nummer sju. En plats som han var värd i alla avseenden. Förutom dubbla segrar i Prix d’Amérique och Prix de Paris, blev det tre vinster i Prix de Sélection och lika många ettor i Prix de France plus triumfer i Criterium des 4 och 5 ans, Criterium de Vitesse, världsmästerskapet på Roosevelt Raceway och dessutom Elitloppet över distansen 3.200 meter!
När Elitloppet skulle avgöras 1959 – detta kan läsas om i boken ”Elitloppet – en dag om året” – gick ett rykte om att de franska travarna bara skulle komma om loppet skrevs ut över lång distans.
Solvalla gav efter kraven och dubblade Elitloppsdistansen. För vem ville inte se en världschampion som Jamin? Varken i teorin eller praktiken hade det någon större betydelse. Vid den här tidpunkten var Jamin bäst på jordklotet oavsett distans, bana eller i vilken världsdel han tävlade i.
Loppet hade skräddarsytts för Jamin och även om han inte hade sin bästa dag så gick han segrande ur striden och kunde hämta förstapriset på 40.000 kronor. I spurten fick Jamin sträcka på sig för att hålla undan till vinst för landsmannen Icare IV och båda hästarna noterade tiden 1.21,1 över 3.200 meter.
Jamin tog för övrigt över titeln ”världens bästa travare” från Gelinotte, men det är en helt annan historia.
