Svensk travsport har under många år haft mycket att vara stolt över. Vi har världsledande kuskar och tränare, fantastiska hästar, stora lopp och internationella framgångar.
Men samtidigt har något hänt under ytan.
Antalet hästägare minskar. Antalet hästar minskar. Tävlandet minskar. Spelet har en svag utveckling. Publiken på många banor har blivit mindre och det är allt svårare att rekrytera nya människor till sporten.
Hur kan vi vara så framgångsrika på toppen och samtidigt tappa kraft i grunden? Det är en fråga svensk travsport måste våga ställa.
Tänk om ledningarna inte bara misslyckas med att skapa tillväxt – tänk om de också blev ett hinder för utvecklingen?
I framgången kan problemen börja. Historikern och författaren Peter Englund har beskrivit misslyckandets mekanismer med orden:
”I triumfens ögonblick sås nederlagets frön.”
Det är en tanke som också kan vara värd att fundera över inom travsporten. När något har fungerat bra under lång tid är det lätt att tro att det kommer att fortsätta fungera. Vi vänjer oss vid framgångarna och börjar tro att vår modell är den rätta.
Men om vi hela tiden tittar på de stora loppen, de bästa hästarna och våra internationella framgångar finns risken att vi inte ser vad som händer längre ner i systemet. Kanske har svensk travsports framgångar gjort oss hemmablinda? Har vi lyssnat på kritiken?
Englund pekar också på faran med för stor enighet. I organisationer som senare misslyckats har det ofta funnits människor som sett problemen och varnat i tid. Problemet har varit att organisationen inte velat lyssna.
Det är en viktig fråga även för svensk travsport.
Har vi varit tillräckligt bra på att lyssna på dem som tänkt annorlunda? Har vi varit nyfikna på kritiken – eller mest sett kritikerna som besvärliga?
Har samma människor, samma tankesätt och samma organisationsstrukturer fått leva vidare därför att vi trots allt fortfarande kunnat visa upp sportsliga framgångar? Och har vi ibland lagt mer kraft på att försvara dagens system än på att fråga om systemet verkligen är rätt för morgondagens travsport?
Vi måste börja från grunden.
Travsportens framtid avgörs inte bara av Elitloppet, stora prispengar eller svenska segrar utomlands. Den avgörs långt tidigare.
- Den börjar hos hästägaren som bestämmer sig för att köpa sin första häst.
- Hos uppfödaren som vågar föda upp nästa generation travhästar.
- Hos tränaren som måste kunna driva en långsiktigt hållbar verksamhet.
- Hos travbanan som skapar aktivitet, gemenskap och intresse på den lokala marknaden.
- Hos spelaren som vill ha utmanande spel med chans till storvinster.
- Och den börjar hos ungdomar eller den vuxne som för första gången kommer nära en travhäst och upptäcker vilken fantastisk sport detta är.
Det är där framtidens hästägare, publik, spelare, aktiva och engagerade människor skapas och därför måste vi våga tänka om. Om färre människor kommer in i sporten spelar det till slut ingen roll hur framgångsrika vi är på toppen.
Därför måste vi våga ställa de obekväma frågorna:
- Har vi rätt organisation?
- Ligger besluten på rätt nivå?
- Använder vi våra resurser på rätt saker?
- Har banorna rätt förutsättningar att utveckla sporten lokalt?
- Och framför allt – styr vi travsporten utifrån organisationens behov eller utifrån sportens och kundernas behov?
Svensk travsports uppgift kan aldrig vara att försvara den organisation vi har byggt upp. Organisationen är bara ett verktyg. Målet är att utveckla travsporten.
Och kanske är det just när vi vågar ifrågasätta det som en gång gjorde oss framgångsrika som vägen mot att nästa framgång börjar.
– Håkan Matz,
Hästägare och travälskare
***
