Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: ”Idéer utifrån har varit och är avgörande”

Timo Nurmos är nummer ett bland de många finska tränare som slagit sig in på den svenska travmarknaden – som konkurrent till världens bästa travtränare. De svenska! Men hur mycket bättre skulle svensk travsport kunna vara om konkurrensen och influenserna utifrån blev ännu fler frågar sig förra veckans krönikör Kristian Borell.
Av
Kristian Borell
Timo Nurmos efter segern i Prix d'Amerique i vintras. Foto Mia Törnberg
Timo Nurmos efter segern i Prix d'Amerique i vintras. Foto Mia Törnberg

Här är Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 31:

Gud förbjude att svenskt trav gör som svensk fotboll! Där fotbollen sedan andra världskriget sakta men säkert gått nedåt och inte alls lyckats utveckla det man hade, och som då räckte till både OS-guld (1948) och VM-silver (1958), har travet gjort precis tvärtom. Utrustad med ett öppet sinne tog man sig ikapp och förbi travsporten i Frankrike och USA, för att idag kunna rankas som världens främsta travnation.

Idéer utifrån har varit och är avgörande. Svenska hästägare har inte varit rädda för stenhård utländsk konkurrens, svenska uppfödare har vågat blanda utländskt blod med det svenska och de svenska tränarna och kuskarna har varit mästerliga på att knyta ihop säcken och nå framgångar få trodde var möjligt där och då.

Det handlar om att veta vad man har, men att ändå inte vara helt nöjd

Finns det då något att klaga på rent sportsligt, förutom att det hade varit kul om den eländiga fotbollens aktuella publiktillströmning också hade varit travets? Bör inte hälsan tiga still?

Det självklara svaret handlar om att när man slår sig till ro är då man inte längre utvecklas och sakta men säkert tappar mot konkurrenterna. Det handlar om att veta vad man har, men att ändå inte vara helt nöjd utan fortsatt öppen för nya idéer och att utvecklas vidare.

Fakta

KRISTIAN BORELL

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Om inte, går det som för svensk fotboll. Som helhet frånsprungen och oförmögen och ovillig att hantera en värld där till exempel klassisk svensk inställning och invandrad spelteknisk genialitet borde vara en perfekt kombination i svensk fotbollsavel. Om svensk fotboll hade gjort som travet hade sommarens tröstlösa och återställande VM-kvartsfinal istället varit en inspirerande fight om VM-guld. Så kan det gå om alltför många ängsligt drar åt samma håll, dödar allt vad utveckling heter och offrar på inskränkthetens altare.

Jag tänker på det friska blod som är utländska hästkarlar och deras idéer

Svensk fotbolls största framgångar i hyfsat modern tid har kommit när idéer tillåtits flöda, ställas mot varandra och leda till utveckling –”Åby” Ericsons strid för att hålla emot maskinmässig och fantasilös fotboll, Houghton & Hodgson:s 4-4-2 rakt in i framtiden och så Sven-Göran Erikssons framgångsrika pragmatism. Och, varför inte lägga till Östersund under Graham Potter? Utifrån kommande idéer har i samtliga fall varit utlösande och avgörande faktorer. Men, där fotbollens nödvändiga strider varit få och alltid slutat med att pendeln ängsligt slagit för hårt och i nästa steg dödat utvecklingen, har travet medvetet, modigt och med öppet sinne inte gått i fällan och istället utvecklats vidare.

Alla framgångar till trots är jag säker på att svenskt trav skulle kunna vara ännu bättre och än mer framgångsrikt även rent sportsligt. Det är uppenbart att det finns en pusselbit att fingra på och det är uppenbart att den inte gärna fingras på.

Jag tänker på det friska blod som är utländska hästkarlar och deras idéer, och jag gör det trots att jag håller de svenska tränarna och kuskarna som bäst i världen.

Det är synd att de svenska hästägarna försatt sig (eller är det försatts?) i en situation där man bara har att välja på kulturellt när
stående finländska tränare och en viss Jerry Riordan om man här på hemmaplan skulle vilja välja något annat än svenskt när det kommer till tvåbent.

De svenska hästkarlarna har varit ack så skickliga på att vara öppna för idéer utifrån, men vad hade hänt om man även på hemmaplan på allvar tvingats konkurrera med en hel drös Riordans och Gocciadoros?

Ett än mer framgångsrikt svenskt trav ännu bättre vaccinerat mot inskränkthet och oförmåga och ovilja till utveckling, är jag helt säker på är svaret på den frågan.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik Fransson och han skriver om kallblodens stora helg på Dannero.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: ”En outsinlig flod”

Ballerinan Belina Josselyn och Prix d’Amérique fick krönikören Kristian Borell att botanisera i franska gangstervärlden.
Av
Kristian Borell
Ballerinan Belina Josselyn och Prix d’Amérique fick krönikören att botanisera i franska gangstervärlden. Foto Mia Törnberg
Ballerinan Belina Josselyn och Prix d’Amérique fick krönikören att botanisera i franska gangstervärlden. Foto Mia Törnberg

Här kan ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 6:

Ett glas Bordeaux i efterdyningarna av Prix d’Amérique och det känns som om jag var tolv år igen, med oslagbara franska travare och Alain Delon överallt.

På vägen in mot säsongens Prix d’Amérique läste och tittade jag på det absolut bästa i kriminalväg – Jean-Pierre Melvilles USA-inspirerade men ändå helt unikt franska gangsterrullar och Jean-Claude Izzos briljanta genreuppdaterande Marseille-triologi (Total Khéops, Chourmo och Soléa).

Fakta

KRISTIAN BORELL

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Jag beslutade mig för att gå till botten med de sydfranska gangsterstorheter Izzo nämner Tany Zampa, Francis belgaren och Jacky le Mat (”Den galne Jacky”).

När man läser in den sistnämnde hamnar man ofrånkomligen och alldeles underbart i det franska travet.

Jacques Imbert, Le Mats egentliga namn, älskade trav, var en klart duglig tränare och kusk (med bland annat fransk amatörtitel), och slog sig under några år ihop med Pierre-Désiré Allaire och ovan nämnde Delon på en gård i Le Puy-Sainte-Réparade utanför Aix-en-Provence.

det finns hur många kaniner som helst att dra ur den franska travhatten

Till slut blev Le Mat körd på porten av fransk travsport på grund av sina andra verksamheter, men Allaire och Delon körde vidare och travvärlden kunde njuta av hästar som Chablis, Equiléo och Fakir du Vivier.

Bara dagar innan årets Prix d’Amérique blir historien om Jacky Le Mat, pappa Allaire och Delon till ett tecken och bevis på att det finns hur många kaniner som helst att dra ur den franska travhatten. Strömmen är inte bara strid, det är en outsinlig flod.

Saker och ting som är som när man var liten, skulle kunna handla om att återställa och inte utveckla. Det vore inte så konstigt med tanke på fransk obenägenhet att förändra och risken att trilla av linan som alltid sällskapar den som vägrar att tänka nytt. Så säkra på att man vet och kan bäst, med stängd stambok, kuskar som alldeles för ofta kör alldeles för ivrigt, en självklar plats för voltstart, insisterandet på att fölston – ofta med föl – ska transporteras till avelshingstens station för seminering istället för att transportera sperma till stoet.

nationalsymbolen Marianne, det kanske mest franska av allt franskt

Sin envishet och arrogans till trots lyckas man att göra något annat än att bara återställa. Idéal du Gazeau blir till Ourasi som blir till Ready Cash och Simenons kommissarie Maigret blir till Izzos hårt ansatte Fabio Montale, och världen får något nytt att ta till sig, men med tydliga rötter i den gamla myllan.

Belina Josselyn? För mig är hon bara ännu en i raden av travversioner av nationalsymbolen Marianne, det kanske mest franska av allt franskt. Så vacker! Så stark! Så fantastiskt bra! Så ouppnåelig! Så ojämförligt fransk!

Belina som efterföljare till Gèlinotte, Ozo, Roquépine och Une de Mai och travet blir som för Delon, ”… något som förför och låter dig glömma alla bekymmer …”, och något odödligt, precis som den travälskande Jacky Le Mat när denne gick levande från ett attentat med 22 kulor i kroppen.

Hårda jävla fransmän med travet i blodet och med hästar, som när de är som bäst, helt enkelt är oslagbara.

Precis som när man var liten.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Olsson: ”Bike, är inte det en cykel?”

Håkan "Lillis" Olsson var förra veckans krönikör och han funderar över varför vi ibland uttrycker oss så konstigt inom travet?
Av
Håkan Olsson
Dött lopp eller kanske delad seger?
Dött lopp eller kanske delad seger?

Här kan ni läsa förra veckans krönika signerad Håkan ”Lillis” Olsson:

Varför heter det exempelvis dött lopp? Den frågan ställde vi oss efter Svensk Uppfödningslöpning på Jägersro 2018 då vi inte kunde sära på Belker och Bythebook ens med hjälp av ett förstorat målfoto.

Och apropå det. Varför Svensk Uppfödningslöpning? Löpning i bestämd form. Inte Svenskt Uppfödningslopp?

Det går ju att hänga upp sig på det mesta. När det gäller namn på lopp finns det mycket att välja på.

I Frankrike och Italien har alla lopp rubrik

Minne, Memorial används i lite mera högtidliga sammanhang när någon skall hedras. Hugo Åberg, Walter Lundberg, Johan Jacobsson, Arvid Stjernswärd, Th Egnell, Gösta Bergengren, K.G. Bertmark, L.C. Peterson-Brodda är några exempel på en del personer som satt avtryck i sporten. K.G. Holgersson det senaste exemplet.

Fakta

Håkan "Lillis" Olsson

Bor: Örebro.
Första egna hästen: Una Roy som Kaj Widell och jag hittade på Gotland med Bengt Molins hjälp, 21 segrar, flertalet rikstotosegrar.
Bästa häst: Avelshingsten Crowntron som stod i svensk avel två år och lämnade Derbyvinnare i båda kullarna; 1990 Queen L och 1991 Sans Rival.
Bästa travminnet: När delägde Elgin Almahurst var tvåa i Peter Haughton Memorial 1985 och tjänade 250.000 dollar. Express Ride vann.
Intressen förutom trav: Ishockey.

Expandera

När propositionsskrivaren blivit lite trött framåt kvällen drar man gärna till med Junipokalen eller något liknande som har med aktuell månad att göra. Grand Prix kan man ju använda också, men det blir lite fattigt om inte förstapriset hängt med.

I Frankrike och Italien har alla lopp rubrik.

Mantorps serie Sikta mot Stjärnorna för treåringar tycker jag är en pärla i den djungeln. Solvalla har följt upp med Morgondagens Stjärna för tvååringar.

Sedan finns det lokala uttryck av olika slag. I södra Sverige får man åka till vinnarCIRKELEN. Dagens Dubbel blir också gärna Dubbelen.

Norrut har man inte någon stallbacke utan där kallas motsvarande område för volt av någon anledning. Forskade lite i detta under min tid på Bergsåker och fick en förklaring att på stallbacken hade man ett blomsterarrangemang man voltade runt innan man åkte ut till defilering. Stallfiket på Bergsåker heter kanske därför just Voltcaféet.

Att inte göra sitt bästa är faktiskt bedrägeri

På Örebro kallar vi fiket för 700 kvar och på Bergsåker finns en restaurangdel nämnd 200 kvar. Jag får väl erkänna att jag är pappa till båda namnen. Inte så dumt, tycker jag själv. Man hittar dit.

Andra lokala uttryck som fastnat i mitt minne är från Åby, förr alltid Åbyfältet. Speakern kallade till parad, vilken skedde framför tribunen, Inte defilering, sedan var kommandot Sträck Banden. Övriga Sverige använde Spänn Banden, vilket Sören Nordins bok fick heta. Förklaringen är nog att Åby på den tiden också var galoppbana. Det var på den tiden vi hade startband av gummi. Numera är det fotoceller. Inget kommando har riktigt hängt med här. Tänd upp fotocellerna har jag inte hört ännu. Däremot ofta tekniskt fel, men det är en annan sak. Springband säger vi fortfarande faktiskt. Springspår också.

När det gäller trav kontra galopp är det ju så att Jägersro har Derbyt, i varje fall heter det så när det handlar om travderbyt, medan galoppen gärna uttalar sitt största och viktigaste lopp DAARBYT.

Banor har numera också blivit arenor. Fint ska det vara.

Preparé är ett hemskt ord

Bike, är inte det en cykel? Sulky, vagn, bike (tänker omedelbart på cykel), jänkarvagn, den behöver inte vara tillverkad i USA kan lika gärna vara Finland eller Sundsvall men ändå heta jänkarvagn.

Inte lätt att hänga med alla gånger.

”På lördag rycker vi skorna och sätter på ett norskt.”

Murphybländaren lär vara uppfunnen av någon med namnet Murphy.

Murphys lag är ett modernt tänkespråk som formuleras ungefär ”Om något kan gå fel kommer det förr eller senare att göra det.” Allt enligt Wikipedia.

Norsk gas är ett annat förunderligt uttryck för ett speciellt huvudlag. Tejpade knän är ett nytt mode, snart som önskemål att det måste med i programmet.

Tejpade öron (Svanstedt och Torvald Palema) gäller inte längre.

Preparé är ett hemskt ord som kommit in i sporten de senaste åren. Kommit via tyska autobahn och Öresundsbron. En etablerad och tillåten företeelse i Frankrike. Fruktansvärt tycker jag. Att inte göra sitt bästa är faktiskt bedrägeri.

Sola i Karlstad heter ett damlopp på Färjestad. Många tror att solen skiner oftare i Karlstad än någon annanstans, men så är inte fallet. Sola i Karlstad hette egentligen Eva Lisa Holtz, och gjorde sig namnet Sola för sitt strålande humör. Eva levde mellan 1 januari 1739 och 24 september 1818 och var omtyckt på sin arbetsplats där hon jobbade som servitris.

I Örebro har vi döpt vårt stora tvååringslopp till Svampen efter stadens berömda vattentorn, som snart skall rivas. Döpt så av flera skäl, ett för att kommunen skulle vakna till och kanske kunna tänka sig att sponsra evenemanget som väl gör en del reklam för stan. Men icke sa nicke. De har inte hänt ännu. Orebro Intn’l har heller inte gett någon större effekt i den vägen.

E3 är kanske inte det bästa namnet på en serie travlopp, men är i varje fall en av de kortaste rubrikerna och berättar vad de handlar om. Europafödda treåringar.

Kunglig glans finns också över vissa lopp och då är det stort, speciellt om kungligheten själv har möjlighet att närvara.

Berömda hästar har också fått namnge lopp. Vem vill inte vinna Harper Hanovers lopp? Låter betydligt bättre än Stayerlunken, eller hur?

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Kristian Borell som har botaniserat bland franska gangsters.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Definiera vad en travamatör är”

Klaus Koch tycker att vi ska göra som våra södra grannländer gjorde en gång i tiden. Återskapa de rena amatörerna och vårda dem.
Av
Klaus Koch
Antalet amatörer i travsporten har minskat drastiskt och det måste tas krafttag för att öka gruppen igen, anser krönikören, som vill att amatörer ska vara just amatörer med ”vanligt” jobb vid sidan.
Foto Jeannie Karlsson
Antalet amatörer i travsporten har minskat drastiskt och det måste tas krafttag för att öka gruppen igen, anser krönikören, som vill att amatörer ska vara just amatörer med ”vanligt” jobb vid sidan. Foto Jeannie Karlsson

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 4:

Svensk travsport är superprofessionell och på många punkter ledande. Men som alla andra sporter och underhållningsområden är den kraftigt avhängig av nyrekrytering och här spelar bland annat amatörerna en viktig roll. Utvecklingen i just denna grupp av sportutövare är mycket alarmerande och något måste göras nu.

När jag började som sportchef på Solvalla hösten 1991 var något av det första jag tog upp det relativt klena utbudet för amatörlicensinnehavarna. Där jag kom ifrån, Charlottenlund travbana i Köpenhamn, kördes minst ett amatörlopp per tävlingsdag. Även stordagar som Derbydagen och Copenhagen Cup. Det sista var jag inte speciellt förtjust i eftersom att jag var av uppfattningen att amatörlopp inte hör(de) hemma på internationella stordagar, men jag fick massivt politiskt mothugg, och som sportchef får man hålla sig till styrelsens direktiv.

Årgångsloppshästar lämnade de fullständigt åt sina tränare

Men jag har vuxit upp med ett fast lopp för amatörerna varje tävlingsdag och fann detta naturligt. I Tyskland var det ännu ”värre”. På den tiden var tysk travsport otroligt stark. Nästan alla banor körde två gånger per vecka och vanligtvis 12-14 lopp varje gång. Det var inte ovanligt att så många som fyra av loppen var rena amatörlopp. Deltagarna i dessa amatörlopp körde aldrig proffslopp men de var ofta hästägare som ständigt var på jakt efter nya hästar som de kunde köra amatörlopp med. Årgångsloppshästar lämnade de fullständigt åt sina tränare.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

På Solvalla kördes det på 1990-talet 85 årliga tävlingsdagar ett 20-tal amatörlopp och det är fortfarande samma förhållande nu med 90 tävlingsdagar. Dock har breddloppsdagarna bättrat på den statistiken något.

1991 mötte mitt förslag om att förbättra amatörernas möjligheter att köra lopp kraftigt motstånd. Dels behövdes allt tänkbart utrymme för den mycket starka professionella sporten och dels fanns det en rädsla för omsättningsförluster i totalisatorn.

Resultatet av den inställningen ser vi nu. Antalet rena amatörer sjunker dramatiskt och gränserna mellan licenskategorierna suddas ut. Det måste göras något och jag har några förslag.

Det säger sig själv att man inte har tid med att träna mer än en-två hästar

För det första måste Svensk Travsport (ST) ta tag i att definiera vad en travamatör är, både vad angår löpkörning och träning. En travamatör är enligt min uppfattning en person som sysslar med travsporten som hobby. Amatören är en person som har ett heltidsyrke utanför travet. Travsporten ägnar man ledig tid till. Det säger sig själv att man inte har tid med att träna mer än en-två hästar under den tiden även med hjälp av släkt och vänner.

En amatör har heller inte tid till att starta över 200 gånger per år på ett stort antal olika banor i övervägande professionella lopp. Då är man själv proffs och bör inte få tävla på lika villkor med ”rena” amatörer.

Är man proffs ska man ta betalt för sina tjänster, alltså behöver man en F-skattsedel och att ha redovisningsansvar. Man ska ha genomgått en av ST sanktionerad utbildning och fakturera sina tjänster via Svensk Travsports TDS.

Alla amatörer, lärlingar och före detta proffstränare ska ta ut samma körprovision som proffsen. Eftersom de inte har F-skattsedel (för just denna verksamhet) bör ST fakturera provisionen och de medel som kommer in kan sedan användas till exempelvis ungdomsverksamhet eller nya prispengar.

När väl ST har tagit fram tydligare riktlinjer för licenskategorierna måste man ta tag i den renodlade amatörsporten. Gör som våra södra grannländer gjorde en gång i tiden. Återskapa de rena amatörerna och vårda dem sedan. Enda kravet på dessa körsvenner är att de ska ha fullföljt en av ST/travbanorna arrangerad utbildning. Erbjud dem sedan ett passande antal över hela landet fördelade lopp som bidrar till att hålla intresset uppe och till att locka nya licensinnehavare.

Vem hittar på en bra beteckning på svenska?

Missförstå mig inte. Jag vill inte åt B-tränarna, absolut inte. Men att träna hästar åt andra eller att träna ett större antal egna hästar måste uppfattas som varande yrkesverksamhet. En sådan kräver utbildning.

Enligt min uppfattning är en B-tränarlicens ämnad för att en person ska kunna träna sin(a) egna häst(ar) på ledig tid men gränserna mellan professionell verksamhet och hobbyverksamhet är enligt min uppfattning alldeles för suddiga i dagens läge.

Till slut ännu en käpphäst: Dela upp licensbeteckningen ”Lärling”, nu! En lärling är en person som förkovrar sig. Sven-Erik Landin, snart 79 bast, var proffstränare i många år och har sedan några år tillbaka kört lopp som lärling.

Jag frågar mig: Vad är det han håller på att utbilda sig till nu? I Tyskland har man en licenskategori som kallas för ”Berufsfahrer”, professionell kusk. En sådan är färdigutbildad och lever på att jobba med travhästar och köra lopp, men han driver inte egen tränarrörelse. Vem hittar på en bra beteckning på svenska?

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Håkan ”Lillis” Olsson som skriver om uttryck i travet.

Sport