Nyligen publicerades vad som är en av delarna i ett SLU-forskningsprojekt, med stödpengar från Stiftelsen Hästforskning, gällande barfotakörning i travlopp i Sverige.

– Tiderna från drygt 75.000 starter och 5.000 hästar som tävlat både med och utan skor analyserades. Resultatet visade att hästarna sprang i snitt 0,7 sekunder snabbare per kilometer om de inte hade några skor jämfört med om de hade skor på både bak- och framhovarna. Skillnaden var 0,3 sekunder per kilometer om hästarna var utan skor på antingen bak- eller framhovarna, säger SLU-forskaren Anna Jansson.

– Risken för galopp och diskvalifikation kunde analyseras på drygt 111.000 starter och 6.400 hästar. De visade att riskerna ökade med 15-35 procent om hästarna tävlade utan skor både bak och fram. Om hästarna tävlade med skor på bakhovarna ökade dock inte risken för galopp eller diskning. Att tävla med skor på bakhovarna verkar därför vara en riskfri strategi som ändå ökar prestationsförmågan, fortsätter hon.

Stora mängder hästar och data

De fyra forskarna Marina Solé, Gabriella Lindgren, Erik Bongcam-Rudloff och Anna Jansson har gjort en statistisk studie av tävlingsdata tagen ur Svensk Travsports sportdatasystem. Det är ett försök att göra vetenskap av någonting som bland de som utövar travsport innehåller ett brett spektrum av tyckanden.

Forskarna har tittat på samma hästar som startat både med skor och utan och analyserat ”vad som händer” när dessa hästar har olika varianter av barfotakörning. Den stora mängden hästar och data gör att det forskarna kommit fram till med bred marginal hamnar inom vad som betraktas som statistiskt säkerställt.

En betydande del av materialet är hämtat från det som definieras som säsong ”vinter”. Detta kräver ett klargörande när det nu ju inte längre är tillåtet att köra utan beslag på hovarna mellan 1 december och 28 februari.

– Av den anledningen har vi använt tävlingsdata från Svensk Travsport från tiden innan det blev barfotaförbud på vintern, tydliggör Anna Jansson.

Att det på något sätt ur ”riskdynpunkt” skulle vara olämpligare att tävla hästarna barfota på vintern ger studien inte något stöd för. Den regeln kan snarast motiveras av att spelarkollektivet ska ha en tilförlitlig bedömning av spelobjekten. Innan barfotaförbudet under vintermånaderna infördes var det alltför ofta stor osäkerhet in i det sista om ”det skulle gå att köra barfota” när väder och vind kunde skifta från dag till dag och bana till bana. Och att barfota kan ha avgörande betydelse för hästens prestationsförmåga är alltså något SLU-studien fastslår.

– Vi har avsiktligt valt data från den period då det var tillåtet att köra barfota året runt. Skälet var att kunna analysera om det är ett större problem med barfotakörning på vintern än andra årstider. Det förbjöds ju utan ett vetenskapligt underlag. Resultaten visar att den numeriskt största risken för galopp finns om man jämför skodd runt om med barfota runt om på vintern, cirka 35 procent ökad risk. Men det är fortfarande i samma storleksordning som om man jämför risken på våren-försommaren, cirka 30 procent. Så svaret på om barfotakörning vintertid är ett problem är väl ett nja, säger Anna Jansson.

Svaret på om barfotakörning vintertid är ett problem är väl ett nja

Alltså: spelarnas behov av ”tillförlitlig barfotainfo” motiverar att ha barfotaförbud under den tid av året då väder- och banförhållanden gör att det snabbt kan skifta mellan kunna tävla hästarna utan beslag på hovarna och att inte kunna det. Samtidigt ger forskarstudien alltså belägg för att barfotakörningen – när det är möjligt av väder- och vindskäl –  i sig inte är något problem för hästarna vintertid.

Fartskillnaden när ”barfotahästen” går med skor runt om handlar om en kilometertid-förbättring med 0,7 sekunder. Det gamla klassiska uttrycket ”hästen blir 20 meter bättre barfota” har alltså här väldigt bokstavligt sin sanning, eftersom 0,7-0,8 sekunder i km-tid över medeldistans är just 20 meter.

Men det finns inte enbart en uppsida med att dra skorna. Det ökar även risken för galopp.

Hästpraktiker – tränare och hovslagare – kan naturligtvis invända att det kan vara en större balansskillnad för hästen att gå från till exempel järnskor till lätta aluminium än vad det ”sista steget” att sedan gå från dessa aluminium till barfota är. Alltså: när det ”sista steget tas” har alltså hästen redan genomgått vad som är den stora förändringen för att kunna trava snabbare i ett tidigare skede, som inte syns i denna SLU-studie.

Dock försöker forskarna eliminera detta i hur man presenterar den statistiska analysen av alla dessa starter och hästar. Forskarna utgår helt sonika från respektive hästs barfotaläge – alltså inte skor runt om-läget – och redovisar förändringen i prestationsförmåga (km-tiden) som att ”barfotahästen” blir långsammare med skor, och att galopprisken minskar när barfotahästen får skor på. Därmed har man analyserat materialet med utgångspunkten ”etablerade barfotahästar”. Och när de tävlar skor på hovarna så är det väl oftast med lätta varianter på beslag.

Studien tar sin utgångspunkt i fart och galopprisk. Den i sammanhanget både ekonomiskt och hästhälsaviktiga aspekten startfrekvens – alltså om det statistiskt blir längre mellan starterna med barfotakörning än när hästarna går med skor – är till exempel inte med, och det känns som en brist. Statistik gällande om det blir längre till nästa start efter en barfotakörning än efter en ”med skor-körning” skulle kunna ge en bild gällande om barfotakörning kräver längre återhämtning.

Lättare att få tag på prover från hästar med bra bakhovar än från de som inte har ”bra” bakhovar

– Det är intressant och det skulle man kunna titta på i det här materialet. Vi har dock inte gjort det, man måste modifiera en del med datasetet från ST först, och vi har inte haft tid att göra det. Det är också så att resultaten visar att vi får flest observationer på helt oskodda hästar vilket kanske tyder på att det inte upplevs som en begränsning. Ett intressant fenomen som vi hanterar just nu är att det har varit lättare för oss att få tag på prover från hästar med bra bakhovar än från de som inte har ”bra” bakhovar. Vår definition på bra är: kan starta framgångsrikt barfota bak tre gånger på 30 dagar. Det kan ju vara en ren tillfällighet men så ser det ut, säger Anna Jansson.

En annan intressant aspekt hade varit att få en statistisk analys av ”första barfota runt om”, och naturligtvis även när det första gången skiftas från skor runt om till antingen barfota fram eller bak.

– För att kunna göra en sådan studie måste man ha ett material som innehåller många ”första gången-barfota” och som dessutom har hästar med en del starter i bagaget så att man har ett hyggligt basvärde, eller sannolikhet, för varje individs tider och galopprisk, säger Anna Jansson.

Det går att utläsa andra intressanta saker i datan som statistiskt säkerställda ”sidovinster”. Kilometertiderna under det som kallas sensommar är en sekund bättre än det som kallas vinter och 0,6-0,7 bättre än vår/försommar och höst. Sprinterlopp går 1,5 sekunder snabbare än medeldistanslopp och 2,3 sekunder snabbare än lång distans. Skillnaden mellan volt- och autostart är dock mindre än väntat: 0,6 sekunder.

Projektet är nu inne i ett ”nästaskede”, och Anna Jansson berör det i citatet ovan i stycket som handlar om startfrekvens:

– Vi jobbar nu med att samla in prov från hästar med olika hovegenskaper och kör diverse analyser. Vår ambition är att vi skall kunna beskriva egenskaper, som i bästa fall är ganska enkelt mätbara, utan att man behöver köra ett lopp och få en icke önskvärd överraskning, som skiljer hovar som klarar barfotakörning bra från de som inte gör det. Vi mäter många olika saker som till exempel kemisk sammansättning, hovväggens struktur och andra egenskaper som kan spegla sulans och hovens sammansättning och blodkärlförsörjning, säger Anna Jansson.

Här är hela studien som den publicerats, på engelska.