Ett höstigt och regnigt landskap passerar på väg till Örebro, men väl där har molnen skingrat sig och solen tittar fram. Framme på Örebrotravet är det bara att fortsätta förbi stallbacksgrindarna i cirka 50 meter så hittar man fram till Thomas L Nilsson stall. Här har hans sambo Christine Larsson precis lastat av sin stjärna Lucifer Lane. Det är nu, fyra dagar efter semifinal-segern till Breeders Crown, dags att åter sätta på honom selen.
– Jag förstår det fortfarande inte – vilken fantastisk häst vi har. Johan fick ta omtag i första sväng då Lucifer blev alldeles för pigg och kastade samtidigt pisken. Jag frågade om han köpt ny pisk nu, men han svarade bara med att ”såg det ut som att jag behövde den senast?” Haha, det får han se till att göra till på söndag, säger Christine Larsson.
Klockan slår tio och hästägare, bekanta och släkt börjar droppa in till det dagliga förmiddagsfikat. Det bullas upp med allsköns möjliga fikabröd och bröd. Claes Broberg (sportchef på Örebrotravet reds. anm.) ringer och kollar om de ska boka någon buss till Eskilstuna? Christine har redan börjat kolla och det bestäms att han ska skriva ut det på hemsidan, samt ordna med biljetter och program.
– Jag känner en kille som har bussar och det blev väldigt lyckat då vi bokade en resa till E3-finalerna på Romme. Även om Lucifer blev sist i mål den gången var det drygt 40 personer som åkte med. Den resan krockade tyvärr med Thomas systers 50-årsfirande, så vi kanske kan fylla bussen den här gången?
Det här med att Lucifer Lane har en egen ”fanclub” började egentligen redan då han startade på V75 på hemmaplan i maj.
Jag anmälde honom och oj vad många det var som dömde ut mig för det! Men jag sket i dem.
– Vi brukar alltid vara och grilla vid stallet den dagen och jag tänkte att jag gör en liten kul grej runt det och beställde 50 kepsar att dela ut. Sedan dess har det blivit totalt 250 kepsar som alla gått åt och det börjar bli dags att beställa nya, berättar Christine samtidigt som hon går ner och börjar sela på Lucifer.
CHRISTINE LARSSON
Namn: Christine Larsson
Ålder: 45
Yrke: Kallskänka och administrativt arbete på Smörgåsbutiken AB
Familj: Sambon Thomas Nilsson, dottern Madeleine, 20 år, och sonen Alexander, 22. Bonusbarnen Johan, Zandra, Zara och Josefine. Tolv hästar, tre hundar och tre stallkatter.
Kuriosa: Christines pappa Kurt Larsson höll på med travhästar, avel, dansband (bandet Kurre Larssons) och startade smörgåsbutiken tillsammans med hennes mamma.
– Jag har bara kört honom tre gånger själv. Innan San Montreal blev skadad tränade vi alltid dem tillsammans och då körde jag alltid San Montreal och fick se Lucifer från sidan. Sedan då San Montreal blev skadad blev det så att Thomas fortsatte köra honom och jag nöjer mig med att sela, säger hon medan Lucifer Lane gör sitt bästa för att få sig en munsbit av henne.
– Han var jättebusig och småbråkig då han var yngre och han har inte alltid varit helt lätt att ha att göra med. Men så fort man ställer honom på gången så står han blick stilla.
Thomas ansluter då Lucifer börjar vara färdigselad och berättar om hur de fick tag på hans mamma, Montreal Lane.
– Jag och Håkan ”Lillis” Olsson hade gett Ole Bach i uppdrag att ropa in henne på Harrisburg-auktionen. Hon såg inte mycket ut för världen stam- eller resultatmässigt, men var dräktig med Kadabra och det var det vi gick på. Vi fick henne för 5.000 dollar och jag minns att Bach sa ”Ni har stulit henne”.
Montreals första avkomma döptes till Send In the Clowns och tjänade nästan en miljon kronor.
– Efter ett tag blev ”Lillis” trött på att hon lämnade så små avkommor och 2012 fick Christine köpa henne av oss för 25.000 kronor när San Montreal var en månad gammal, säger Thomas medan med ett skratt Christine fyller i:
– Sedan dess har hon bara fått stora avkommor.
Uppvärmningen består av två varv på skogsslingan innan det blir sex intervaller på rakbanan och Lucifer Lane ser oförskämt pigg och fräsch ut! Kusken låter nöjd när han kommer tillbaka till stallet. Härnäst väntar ett jobb på rundbanan, där norskt huvudlag kommer testas för första gången, och ännu ett rakbane-
jobb som sista finslipning innan söndagens drabbning på Sundbyholmstravet.
– Lucifer har aldrig haft några problem med benen eller fräschören. Eller jo. Efter starten på Bergsåker tog jag honom till veterinären för en genomböjning. Då var han en halv grad halt på ett framben och en halv grad i ett bakknä. Då behandlade vi bakknäet, men förutom det har det aldrig varit något, säger Christine.
Efter dusch och lite vila i boxen är det bara att lasta och köra hem till gården 2,5 mil bort. Släktgården som Christines mormors pappa byggt och där Lucifer och hans syskon är födda och uppväxta på.
– Jag kör alltid med släp, Lucifer vägrar gå upp på en hästbuss. Både det här släpet och bilen har Lucifer ”köpt” åt mig. Det har fjädring på alla fyra hjulen och riktigt gott om plats, så här åker han som en kung, säger Christine medan hon låser de små dörrarna längst fram i hästtransporten.
Jag lärde mig den hårda vägen redan på debutresan till Färjestad att jag måste låsa dem då han öppnar dem annars… Mitt på motorvägen såg jag att en dörr flaxade i vinden och en krubba hängde ut, så det var bara att stanna och låsa.
Christine Larsson kom i kontakt med travet genom sin pappa Kurt redan då hon var sju år gammal. Han köpte en avdankad travare som ridhäst åt henne och hon hoppade varje dag på bussen, fullt påklädd i sina ridkläder och med en sadel över armen, för att rida sin häst.
– Det är så lustigt. Min pappa och Thomas pappa Otto var kompisar och Thomas var här i samma stall redan på den tiden. Han är åtta år äldre än jag och det var ju aldrig aktuellt på den tiden precis. När jag var åtta år och han 16 kunde jag inte precis tänka mig att vi skulle hitta igen varandra senare. Nu är det 16 år sedan vi träffades och den storyn är lite lustig…
Christine jobbar ”till vardags” på familjeföretaget Smörgåsbutiken AB och hon stod där en dag och tänkte: ”Va fasiken, ensamstående med två barn är ju ingen hit. Nu är det över för min del.”
– Då sade en kollega till mig att Thomas var nyskild och även om jag visste vem han var kände jag egentligen bara hans bror Kenneth sedan tidigare. Jag började fundera lite hur jag skulle göra för att få kontakt med honom.
Det här var ju före Tinder och Facebook och allt det där.
Då fick jag vara lite påhittig och ringde helt sonika till honom och frågade om han hade något fölsto till salu?
Det hade Thomas och det bestämdes att de skulle åka och titta på henne tillsammans.
– Jag kom körandes i min nya V70, tror den hade gått typ 400 mil, och hämtade upp honom. När vi kom fram till hagen stod hästarna längst ner i en lerig grop mitt i hagen och jag hade piffat upp mig ordentligt och hade en lång kappa och högklackat, haha. Thomas sa att det är den svarta där och jag kisade ut mot hagen och sa: Den där blir perfekt, henne tar jag. Då frågade Thomas om vi inte skulle gå och titta på henne? Hrmm, sa jag medan jag skruvade lite på mig, nej då, jag tar henne, haha.
Och på den vägen var det. Nu bor paret tillsammans på Christines släktgård med sina tre hundar och hästar, medan alla sex barn numera är utflyttade.
– Min ena dotter klagar ibland på att vi aldrig kan göra något tillsammans, men jag säger att nu är det hästarnas tid. Sedan Lucifer debuterade i februari har hans tävlingsschema styrt allt annat. Jag och Thomas tog faktiskt en veckas semester på Cypern i samband med min 45-årsdag i augusti, men det var mest för att komma bort från firandet och att Thomas hade fått resecheckar då han fyllde 50 för tre år sedan som var på väg att gå ut. Tidigare har jag alltid försökt komma iväg till Thailand någon gång per år, men nu är det som sagt hästarnas tid.
Innan vi ska gå in och avnjuta Smörgåsbutikens signum, smörgåstårta, stannar vi i hagen och hälsar på Lucifers mamma och lillasyster.
– Hon ser inte mycket ut för världen min Montreal, men hon lämnar fina hästar.
De kommer nyfiket fram och lillasyster Lucia Lane är även hon efter Infinitif.
– Nu ligger det ett litet föl efter Raja Mirchi här inne, säger Christine medan hon ömt klappar Montreal på magen.
– Jag har gjort något jag aldrig brukar göra. Jag har redan bokat hingst till henne nästa år, S.J.’s Caviar, och det är ju egentligen att be om att något ska gå snett. Men, men…om allt går enligt plan blir det hennes nästa partner i aveln. Jag har aldrig sysslat med uppfödning för att sälja utan jag gifter mig med hästarna. Jag hade dock lite funderingar på att sälja Quickly Jade på auktion då vi börjar ha väldigt mycket hästar här, men då protesterade min dotter högljutt eftersom hon namngett honom. Och Lucia är Montreals enda sto. Jag kan ju inte sälja den enda bra modersstam vi fått fram här på gården.
Bud har dock kommit på Lucifer Lane, både från stortränare och utländska intressenter.
– Det ringde en engelsktalande herre och bjöd 600.000 kronor för honom efter att han hade inlett karriären med tre raka segrar. Då jag sa att hästen inte var till salu svarade han med ”Visst vet du att han kan bryta benet i morgon?”. Hur kan man säga så? Sedan gick Lucifer ut och vann Margaretas tidiga unghästserie och då kände jag verkligen att jag gjort rätt som tackade nej. Inte för att pengarna egentligen betyder något, men vilken resa vi har fått tillsammans med Lucifer… Tidigare har man ju varit glad bara någon häst ens tagit sig till start.
Montreal Lane gick tom året efter hon fått Lucifer.
– Han var så himla stor och jag lovade henne vid fölningen att om hon bara klarade sig skulle hon få vila ett år. Vi hade förlorat ett sto vid en fölning och det var så himla jobbigt. Vi frågade veterinärerna om vi kunnat göra något annorlunda för att rädda henne, men de sa att man har 30 sekunder på sig att vrida fölet rätt. Fy fasiken, den känslan när vi skulle vinscha ut henne ur boxen var inte rolig. Och i boxen längst in var hon ju förstås. Usch det var jobbigt. Att se henne på gången och dra ut henne meter för meter. Thomas körde faktiskt iväg sitt sto året efter det, men nu gör vi allt här hemma, säger Christine medan det syns att minnet av händelsen fortfarande gör ont.
På söndag gäller det. Lucifer Lane ligger för tillfället som häst nummer 16 på listan över Sveriges vinstrikaste treåringar och som tvåa bland de segerrikaste.
Hur många placeringar klättrar han efter Breeders Crown-finalen?
Sulkysport bjuder på extra helgläsning. Det här reportaget av Cecilia Kristoffersson och fotograf Jeannie Karlsson publicerades i Sulkysport nr 35/2017.
