Breeders Crown är ett amerikanskt påfund. Galoppen (Breeders’ Cup) var först ut 1984 och senare samma år var det sulkysportens tur att ta rygg. I Sverige tog det ytterligare några år innan centralbyråkratins kvarnar hade malt klart.
Idén till Breeders’ Cup i USA kläcktes vid en lunch i samband med Kentucky Derby 1982 av John R. Gaines (1928-2005) som ville skapa ett slags mästerskap i slutet av året för nordamerikanska galoppörer, men också locka topphästar från andra delar av jordklotet till Nordamerika.
John R. Gaines tankar väckte från början motstånd, men med stort stöd av den legendariske fullblodstränaren John Nerud lyckades de göra verklighet av Breeders’ Cup.
Prissumman skulle finansieras genom nomineringsavgiter som betalades av hingstägarna. En årlig avgift för avelshingsten (fölavgift) plus ett tilläggsbelopp om hingsten fick fler än 50 föl under angivet år. En engångsavgift skulle också uppfödaren stå för om det resulterade i ett föl.
John R. Gaines kom från en trav- och galoppfamilj, men valde senare bort travet när han tog över Gainesway Farm från sin farfar Thomas och far Clarence 1962. Året efter köpte han sitt första fullblod.
Åter tillbaka till travet… John R. Gaines var arkitekten bakom syndikeringen av 1948 års Hambletonian-vinnare Demon Hanover. Hela 500.000 dollar syndikerades Dean Hanover-sonen för efter avslutad karriär ($187.344) i oktober 1957, vilket var det högsta belopp vid den tidpunkten för en travare i världen.
Gaines födde också upp Hambletonian-vinnaren Kerry Way (1966) och delägde 1967 års Hambletonian-etta Speedy Streak.
Det kan också nämnas att John R. Gaines var uppfödare till Classical Way, världsrekordhållare, vinnare av International Trot (VM), Kentucky Futurity och Prix de France. Classical Way kom senare i svensk ägo.
Mantorps dåvarande ordförande och framlidne Arne Eriksson (pappa till Per) var den svensk som först av alla som såg möjligheterna med Breeders Crown i Sverige, men också för att placera Mantorp på travkartan. En formell ansökan lämnades in till STC med detaljerade förslag om utformingen av Breeders Crown.
Redan 1985 började det diskuteras Breeders Crown i svensk travsport. Huvudlinjerna var att försöka hitta en ny form av finansieringskälla (läs hingstägarna), men också förlänga säsongen och ge hästar möjligheter till nya inkomster.
Avelsföreningen tog upp Breeders Crown på sitt årsmöte 1984 och beslutade att arbeta vidare med frågan. Kort efteråt presenterade snabbfotade Håkan ”Lillis” Olsson ett förslag för STC med två finaler för treåringarna, uppdelade på ston och hingstar/valacker med höga prissummor.
En utredning tillsattes av travförbundet, men styrelsen i dåvarande STC fann i sin politiska utvärdering, att man inte skulle satsa på treåringarna och angav följande skäl:
”Även om denna löpning förläggs i slutet av året så är treåringssäsongen ändå så mättad att ytterligare löpningar med höga prissummor ej gynnar den samlade svenska travsporten.”
Den ”svenska modellen” gällande äldre travare skulle försvaras till varje pris och styrelsen såg hellre att Breeders Crown skulle decentraliseras till ett antal banor samt att prissummorna per löpning sätts så att loppen skulle bli en färgklick i vardagslunken.
Den definitiva spiken i kistan för Breeders Crown slogs vid ett STC- och BAS-möte i mitten av april 1985.
Men nya tider skulle komma…
Sex år senare kördes de första Breeders Crown-finalerna på Axevalla för treåringar och numera finns det Breeders Crown-lopp för två- tre- och fyraåringar på svensk mark. Idag är det heller ingen som ifrågasätter Breeders Crown och ”den svenska modellen” talas det numera tyst om.