Sulkysports reportrar och fotografer har plockat fram sina favoritreportage ur tidningen från året som snart gått. Varje dag till nyårsdagen publicerar vi ett reportage. Idag är det dags för Emil Perssons personliga intervju med Veijo Heiskanen ur Sulkysport nummer 44 den 30 oktober.

***

Det är en formstark Veijo Heiskanen som tar emot oss på träningsanläggningen Balltorp där han huserat i knappt 25 år. Att den blivit begränsat underhållen på senare år går inte att ta miste om, men är samtidigt naturligt. Tanken var att de aktiva skulle ha lämnat Balltorp vid senaste årsskiftet och att stallen skulle rivas för att ersättas av bostäder, men så har inte blivit fallet.

Man får inte direkt känslan av att Veijo Heiskanen ligger sömnlös och funderar över hur det ska bli med just Balltorp i framtiden. I år har han nämligen haft helt andra saker att bry sig om och ta sig an.

Måndag den 17 juni var dagen då olyckan var framme och Veijo Heiskanen bröt höften i samband med att han föll ur träningsvagnen då han körde en unghäst.

Operation följde och över sommaren var Heiskanen stillasittandes i sitt hem. Samma dag som Sulkysport är på plats har han varit på sjukgymnastik under förmiddagen och rörelsemönstret är av sådan karaktär att Åbys bestämda banveterinär knappast låtit honom komma till start om han var häst.

Olyckor är något Heiskanen fått vänja sig vid sedan lång tid tillbaka. Redan 1981 kunde det varit ”tack och god natt”.

– Det var trav i Uleåborg. Jag värmde en häst i 1.20-tempo när sidostången lossnade, gick igenom genom ljumsken och upp genom kroppen. Det var 40 centimeter av skalmen som gick i min kropp, jag var som ett grillspett och jag drog ut det själv. Det var en obeskrivlig smärta. Jag förstår de människorna som blir skadade i krig som tar livet av sig för hade jag haft en pistol där och då hade jag gjort samma sak.

Jag förstår de människorna som blir skadade i krig som tar livet av sig för hade jag haft en pistol där och då hade jag gjort samma sak

Heiskanen var på rätt plats. Hade olyckan hänt någon annanstans än i Uleåborg hade dagarna kunnat varit räknade.

– Dom hade magspecialister som kunde hantera en sådan här speciell händelse, men de sade också att jag hade tur. Precis innan jag åkte ut och värmde hade jag kissat. Skalmen gick bara några millimeter från blåsan och hade jag inte kissat så hade den givetvis varit större. Det hade troligtvis varit förödande.

Heiskanen återkommer vid upprepade tillfällen under intervjun till att det är ett under att han alltjämt är i livet.

– Jag är inte religiös, men borde kanske vara för det är så många gånger som jag har haft änglavakt. Ta bara nu den senaste händelsen när vi åkte hem från Solvalla, en älg springer ut i vägen som jag kör på. Den ligger på rutan, lamporna slocknar, det ryker ur motorn och jag kör en och en halv kilometer utan att knappt se något samtidigt som jag har två stora långtradare bakom mig. Varför dör inte jag där?

Döden är något Heiskanen fått bekanta sig med alldeles för regelbundet på senare år. För ett och ett halvt år sedan gick den mångåriga Åbykollegan och vännen Lars Wester bort, 64 år gammal. I våras följdes han av Ulf Bengtsson, 59, tidigare bordtennisprofil som även körde en hel del amatörlopp och hjälpte till med fortkörning hos Heiskanen.

Dessförinnan, 2015, hans närmsta vän och arbetskamrat i förstemannen Torbjörn ”Kulan” Karlsson, som han träffade under perioden hos Magnus Sandgren.

– Det går inte en dag utan att jag tänker på Kulan. Inte en enda dag, säger Heiskanen med en medföljande reaktion som säger att det är dags att gå vidare i samtalet.

I slutet av september skickade Kristofer ”Fölet” Jakobsson på Åbys sportavdelning ut en frågeställning på Twitter som löd ”Vilken travprofil skulle du helst se släppa en självbiografi?”. Alternativen var Veijo Heiskanen, Atle Hamre och Jori Turja.

Tre män som enskilt upplevt mer i travet – och livet – än vad tio genomsnittliga personer lyckas uppleva ihop under en livslängd. I den knivskarpa konkurrensen fick Veijo Heiskanens flest röster.

– Jaså, ställde han den frågan? Och folk röstade på mig?

Varför tror du folk är nyfikna på dig?

– Jag tror många har hört historier om mig och mitt liv. Men alla kanske vi inte ska ta här…

Men många ska vi ta. Som hur allting började där hemma i Kuopio som ung.

– Det kan inte funnits ett barn i hela världen som var så travintresserad som jag var redan som sex-sjuåring. Jag läste allt, visste allt. Min pappa jobbade som slaktare och travet var något vi hade på hobbynivå. Vi bodde i en vanlig villa i Kuopio och när pappa köpte sin första travhäst 1965 så byggde han – utan bygglov – boxar på tomten. Det blev bara fler och fler, men det var ingen som sade något.

Från villan i Kuopio till travbanan kördes hästarna regelbundet och den sträckan var lika mycket träning som själva snabbjobben på banan.

– Hästarna fick träna rejält. Man visste att tog de sista backen på vägen hem och ökade när man smackade på dem så var det bara att anmäla.

Man fick volta och visa att man kunde sela, sedan var det bara att köra!

Själva tävlingsmomentet var dock inget som var en särskild positiv upplevelse i ungdomen. Heiskanen blev så nervös när hästarna skulle starta att han inte sällan kräktes. Arbetet och tiden som lagts ner på hästarna betydde så mycket att reaktionen blev negativ. När han själv började köra lopp tog han dock kommandot och kontrollen på ett sätt som gjorde att det släppte.

– Jag körde mitt första lopp som 15-åring. Då handlade det om istrav. Som 16-åring fick jag köra vanliga lopp och jag var med i den första licensutbildningen som startade i Finland. Man fick volta och visa att man kunde sela, sedan var det bara att köra!

Hur gick det för dig från början?

– Det gick inget vidare alls och första segern lät vänta på sig. Jag ringde en kamrat som hade en bra häst som hette Pan Pride (e. Joe’s Pride) och frågade om jag fick köra hans häst så jag åtminstone kunde få vinna ett lopp. Jag lovade att både åka och hämta och lämna hästen vilket var 15 mil enkel väg, men det var det värt för mycket riktigt vann jag också loppet.

Under de tidiga ungdomsåren varvade Heiskanen travintresset med backhoppning. Utövandet ägde rum mellan sex till 13 års ålder.

Var du duktig?

– Jag minns att jag hoppade sex meter när jag var sex år gammal och visst tyckte jag det var kul, men jag var ingen stjärna.

Sex meter som sexåring? Minns son är sex år gammal. Aldrig i livet att jag hade ställt honom på ett par skidor och låtit honom hoppa sex meter.

– Men det var ingen stor backe! Vi hade en liten backe nära vårt hem där man kunde hoppa när det kändes besvärligt att ta de två bussarna till den stora backen. Och det där med säkerhet var inget man tänkte på. Alla hoppade backhoppning i Finland på den tiden, i alla fall i Kuopio.

Steget från att göra kuskdebut på ett istrav som 15-åring till att köra Prix d’Amérique fem år senare går normalt inte att ta. Det händer liksom inte någon människa, bortsett från Veijo Heiskanen. Danskfödde Uno Boy (e. Fisherman) var familjens förvandlingsnummer som 1979 fick defilera för den månghövdade publiken på Vincennes med ”pojkspolingen” bakom sig.

– Det var en hästhandlare från Finland som köpte ett lass med hästar från Danmark. Min pappa köpte tre stycken och sålde vidare alla, men några var kvar hos oss. De var efter Fisherman som var totalt utdömd som avelshingst i Sverige, men av de här tre gick två riktigt bra. Såväl Veuve Cliquot som Uno Boy hade Fisherman som pappa.

Vintermeetinget hade inletts med att Uno Boy och Veijos far var på plats i Paris, medan han själv var hemma och gjorde lumpen. En månad kom han dock loss och kunde värma upp med att köra Prix de Belgique före det stora slaget.

– Charme Asserdal deltog också i loppet och det blev väldigt medialt uppmärksammat i Finland. Jag spetsade redan i första starten, men då körde jag igenom det tjocka bandet. Vi lyckades dock spetsa andra gången också och sedan släppte jag till Charme Asserdal. Min häst tappade dock travet i nerförsbacken och galopperade.

1979 blev ändå ett framgångsrikt år. På den gamla Helsingforsbanan – före Vermo fick liv – utmanade han Pekka Korpi i kuskchampionatet och senare under året vann han Danskt Travderby med Brilliant H.

Det hela rullade på och Heiskanen hyllades för sina framgångar, men inte av sina föräldrar.

– Mamma och pappa ville att jag skulle skaffa mig ett ”riktigt yrke” även om pappa höll på med trav själv. De har aldrig förlåtit mig för jag valde travet, aldrig kommit med beröm utan bara påmint mig när det gått dåligt.

Framgångarna gjorde att Veijo började snegla västerut.

– Jag hade det jättebra, men jag hade alltid sett upp till den svenska travsporten. Jag tävlade under Müllersdagen 1980 och stövlade in till Jägersros kontor ihop med en vän som talade betydligt bättre svenska än vad jag gjorde i det skedet. Vi frågade Claes Ahlström hur Jägersro skulle ställa sig till att jag blev tränare hos dem och de tände till direkt. Faktum var att de till och med kom till Tammerfors, hälsade på och diskuterade. Egentligen var flytten korkad. Jag hade det jättebra i Finland, hade vunnit 199 lopp året innan och bara förlorat kuskligan mot Pekka Korpi med tre-fyra segrar.

Heiskanen tränade sina hästar på Vomb och beskriver det hela som en underbar tid med runt 50 hästar på träningslistan.

– Hästskötarna från Finland följde med och det gick så pass bra att jag var i hasorna på Johnny Takter i kuskchampionatet på Jägersro. Jag hade ju kamperat med fyra Korpi hemma i Finland och på Jägersro var det ju ”bara” tre Takter som utmanade…

Upplevde du det som att de körde i lag?

– Absolut, men jag fick se till att träna lite mer. Jag minns speciellt en gång då jag fick press i ledningen av alla tre. Först Johnny, sedan Bo William och sedan Jimmy, men min häst höll undan ändå. När jag segerdefilerade var det som om jag hade vunnit Åbergs, folk stod och jublade vid staketet.

Tiden på Jägersro var sportsligt sett framgångsrik, men i börsen såg det annorlunda ut.

– Jag hade fel rådgivare, gick i konkurs och flyttade hem till Finland. Sedan ringde Lennart Bengtsson från Sydsvenskan. Han berättade att Magnus Sandgren hade fått en hjärnblödning och tyckte jag skulle komma till Kalmar och vara kusk till hans hästar. Jag hade längtat efter Sverige och åkte tillbaka.

Inte heller denna gång lät framgångarna vänta på sig.

– Jag kom dit i skiftet augusti-september. Jag vann tre lopp första tävlingsdagen i Kalmar och under de fyra månader jag körde så hann jag sånär ikapp Tommy Zackrisson i kuskchampionatet. Sista tävlingsdagen på året hade jag flera toppchanser, men tävlingarna blev inställda på grund av A2-influensan. Det var en tid jag minns med glädje, jag lärde mig mycket av Sandgren och det är faktiskt enda perioden i mitt liv då jag var anställd. I övrigt är jag självlärd.

Tvärtom har det ju varit ett sämre år, men jag är inte orolig. Jag tror inte att jag haft mitt livs häst än.

De tre sista åren i Kalmar bedrev Heiskanen egen rörelse innan Åby visade intresse för att rekrytera honom till storbanan.

– Åbys dåvarande sportchef Greger Söderberg började kontakta mig och ville ha mig till banan. Olle Goop hade skaffat gården i Kil och jag bedömde det som en liten chans åtminstone att kunna konkurrera med honom även om jag inte trodde jag skulle kunna ta mig förbi. Men det gick, visade det sig.

Fem år tog det. 1999 tog sig Heiskanen förbi Olle Goop i kuskchampionatet på Åby och bröt hans monumentala svit på 26 (!) raka.

– Det var ett oerhört bra år där jag bland annat vann Suur-Hollola och Jubileumspokalen med Edu’s Speedy. Mina bästa år har varit 1979 och 1999, men tyvärr inte 2019. Tvärtom har det ju varit ett sämre år, men jag är inte orolig. Jag tror inte att jag haft mitt livs häst än.

I somras fyllde Veijo Heiskanen 60 år, men tycks inte lida av några ålderskrämpor.

– I somras sade Kari Lähdekorpi i finsk trav-tv att jag var världens yngsta 60-åring och för mig är det ingen skillnad. Jag känner mig likadan nu som för 20 år sedan. Jag har i alla fall inte blivit klokare.

Du är sambo med Henna Halme som är betydligt yngre än vad du är. Hur är det att leva ihop med en partner som är så mycket yngre?

– Jag har haft yngre och äldre partners under åren och det är ingen skillnad, det är inget jag tänker på. Vi har samma intressen och trivs tillsammans. När jag levt med äldre kvinnor har inte den här frågan ställts, det kan jag säga.

Veijo Heiskanen har vunnit fyra Grupp I-lopp med egentränade hästar under de senaste fem åren. Att han utifrån det perspektivet står med under 30 hästar på träningslistan är noterbart.

– Jag är absolut inte en sämre travtränare idag än vad jag var 1979 eller 1999 när jag hade mina bästa år. Däremot är jag en lite sämre kusk idag, det får jag erkänna och framförallt tar jag åt mig mer idag när jag kört dåligt. Men det handlar mycket om att köra mer lopp, sitter jag inte i ledningen idag så tycker jag ofta att jag kommer fel på det i loppen.

Några planer på att sluta köra lopp nu efter olyckstillbudet i somras har han dock inte.

– Men vilka vassa kuskar det finns nuförtiden som kommer underifrån. När jag varit stillasittande har jag tittat på mycket trav både i Sverige och Finland och på senaste tiden också varit med på mycket trav. Jag har en automatväxlad bil så jag kan köra utan problem nu och det är kul att komma ut och träffa kollegor. Hästmänniskor är så goda kompisar, oavsett vart man än kommer så har man vänner.

Jag drog till med pisken på hans hjälm för att jag var så satans arg och det var givetvis helt fel

Fast du har haft en uppmärksammad incident i Tyskland när det inte var så kollegialt?

– Jag förstår vad du tänker på. Jag körde Ghost Town i ett större fyraåringslopp. Hon var jättedålig från start, men likväl lyckades vi hitta andra utvändigt och satt perfekt på det. Freiherr As satt i ledningen och det var kuskändring på den hästen till en kusk som… ja, jag vet inte vad han hette, men jag undrar om han hade kört lopp tidigare över huvud taget. Plötsligt körde han rakt ut med sin häst och min häst var en av de som blev kraftigt störd i det skedet. Freiherr As vann med en halv längd före min häst och det kokade över efter mål. Jag drog till med pisken på hans hjälm för att jag var så satans arg och det var givetvis helt fel även om jag får erkänna att jag gjort det en gång tidigare också, på Roland Korsar i Kalmar.

En månads avstängning kostade det den gången och Heiskanen fick nyttja andra kuskar. Något som han historiskt sett varit väldigt öppen för.

– Jo, jag har nog varit ganska bra på att sätta upp lärlingar och ge dem chansen till exempel, men önskar jag kunde varit ännu bättre. Och idag behövs det mer än någonsin. Kommer du inte från en travfamilj med storstall i ryggen så är det enklare att bli golfproffs än travkusk. Det är synd för det finns så många duktiga kuskar där ute. Kolla bara alla tjejer, där har ju travet något att vara stolta över. Här tävlas det på lika villkor och de är inte alls sämre än killarna.

Är Henna förstekusk i stallet?

– Så här är det. Jag har lovat Henna att hon får alltid köra de hästarna jag äger i första hand. Vad gäller övriga hästar i stallet så är det helt och hållet upp till ägarna själva att välja kusk. Vill de ha Henna sätter vi upp henne, vill de ha någon annan så gör jag det. Helt valfritt.

Många av Åbytränarens mer framträdande hästar genom åren har på intet vis känts som exceptionella talanger. Snarare som träningsprodukter.

– Det ligger nog mycket i det. Jag är sista anhalten. Jag har ofta fått hästar som inte fungerat hos andra tränare och tycker själv att jag lyckas förbättra de flesta.

Säg att du får tio nya hästar, hur många har du förbättrat inom två månader?

– Åtta.

Hur då? 

– Jag tränar dem. Mycket. Grunden är densamma som jag haft de senaste 25 åren, men sedan är det ju olika om de går intervaller, i backen eller kanske rids. Det gäller i alla fall att få puls i hästarna och det får man genom att träna, det finns inga som helst genvägar.

Jag lyssnade på en föreläsning av Kari Lähdekorpi en gång. Då berättade han om när ni inledde ert samarbete och han sade att det sätt som du värmde upp dina hästar på inför träningen var det sätt han hade tränat sina hästar på…

– Nej, där överdrev han. Visst tränade jag hårdare, men så stor skillnad var det inte.

Hur var samarbetet med Kari? Det är många som har glömt bort att ni slog ihop era påsar en period.

– Det var jag som avslutade samarbetet och det var det sämsta jag har gjort! Det irriterar mig än idag att jag gjorde det. Vi hade det egentligen jättebra och det var aldrig några hard feelings på något vis utan det var jag som fick för mig att vi tjänade för lite pengar kontra tiden vi lade ner på arbetet. Då gjorde man ändå en miljon om året…

Det här retar dig, det är väldigt uppenbart.

– Jag har tagit många korkade beslut, men detta är nog det mest korkade. Zerberus och Conny Nobell hade sprungit in bra pengar där och ja, jag tog fel beslut. Hade vi kört på ihop hade den västsvenska travkartan sett annorlunda ut, kanske än idag.

Vilken är den bästa hästen du har tränat i ditt liv?

– Southwind Mozart.

Menar du det!? Jag minns ju också att han besegrade Readly Express i Ina Scots Ära i Mantorp och var bra, men var han så bra alltså?

– Det var en fruktansvärt bra häst. Han hade en styrka och teknik som inte liknar något annat jag upplevt. Och så var han så glad hästen och ville träna, jag älskade verkligen den hästen. Tyvärr hade han en stressfraktur och fick avlivas efter komplikationer vid en operation.

Har du aldrig varit sugen på att bli tränare i USA eller Italien som många andra testat på ålderns höst?

– Jag var faktiskt på väg till USA för 15 år sedan. Pappren var fixade och klara, men… nej, det blev inget. Jag var även i Rom som privattränare en månad när jag hade mitt uppe-
håll här hemma, men det var inget för mig att vara privattränare, så mycket kan jag säga.

Vad gjorde du under tiden du hade ditt uppehåll?

– Ibland var jag här och körde häst åt Goop-stallet, men för det mesta såg jag till att bara ha roligt. Jag var på OS i Turin, reste ganska mycket och åkte på trav. Det var inget svårt att få tiden att gå.

Under 2014 och hade Veijo Heiskanen stora framgångar som tränare åt Stall Dencos hästar. Solvato vann Olympiatravet på våren och under hösten slog Riff Kronos till i Grosser Preis von Deutschland, men samarbetet upphörde i början av 2015 utan att någon än idag riktigt tycks veta varför.

När det hela kommer på tal är det uppenbart att Heiskanen har lagt det bakom sig och att relationen till ”Dencomannen” Berndt Denberger är god.

– Ja, den är bra, det är inga konstigheter. Jag var hos honom när han fyllde 60 år i somras och vi pratar säkert två gånger i veckan. Vi har ägt Te Quiero Grif ihop fram till rätt så nyligen och har en normal relation. Visst var det synd att det blev som det blev. Det var fina hästar att jobba med, men jag kan inte tvinga någon att ha mig som tränare om de inte vill. Jag är tacksam över de 20 år som han hade häst hos mig.

Det köptes in en hel del toppstammade hästar under den tiden vilket jag kanske inte direkt kan minnas att du personligen kunnat göra varken före eller efter det samarbetet. Vilken är den dyraste häst du ropat in?

– Zerberus. Och faktum var att han var den dyraste ettåringen som såldes på auktion i hela Europa 1999. Han kostade 80.000 euro och det var faktiskt den bästa affär jag gjort för han sprang in 5,6 miljoner kronor till mig och Börje Bs Johansson som ägde honom.

Du har varit med på de stora scenerna under 40 års tid. Hur många länder har du kört lopp i?

– Elva länder. Sverige, Finland, Norge, Danmark, USA, Frankrike, Italien, Tyskland, Belgien, Holland och så var jag i Sovjet på den tid då det hette just Sovjet.

Sovjet? Vad exotiskt. Hur var det?

– Det var redan 1977. Jag var där och körde en kuskmatch och hade faktiskt med mig Uno Boy på den resan. Transporten gick sönder utanför S:t Petersburg så det var ett jäkla strul och de kom med någon ny transport från Moskva och hämtade oss, men det tog ju sin tid. Jag minns att jag drack champagne för första gången i mitt liv i S:t Petersburg, men jag minns inte så mycket av själva travet, det får jag erkänna.

Det låter som att du har fått se världen genom travet och att världen också har fått bekanta sig med dig?

– Om jag säger så här. Jag kommer inte att dö nyfiken. Jag har haft mycket roligt i livet, kanske lite för roligt…