Umåkerkusken Jan Norberg beslutade förra veckan att sluta köra lopp. Här är Sulkysports reportage om Norberg som publicerades i tidningen i april 2017:

***

Tränarlicensen lämnade Jan Norberg in vid årsskiftet 2014-2015, men ett liv som pensionär lockade inte alls.

– Att sitta vid köksbordet och kanske gå en kort promenad? Nej, det har aldrig varit någonting för mig.

Även om tränarlicensen är ett minne blott har Jan Norberg inte släppt hästarna. Dessutom kör han inte bara i norra delen av Sverige, utan numera är nästan hela landet hans spelplan tack vare Robert Bergh. Det finns också en vardag och den tillbringar Jan för det mesta hos Stefan Johansson på Umåker.

– Stefan arbetade för mig i sju-åtta år och vi pratade många gånger om att han skulle ta över när jag slutade som tränare. Idag har jag tre hästar i träning hos honom och jag hjälper till i stallet.

Jan Norberg trivs med sin nya tillvaro.

– Jag har nog aldrig haft det bättre än jag har det idag. Som egen tränare hade jag ett stort ansvar. Jag skulle se till att personalen hade lön och för egen del slipper jag alla räkningar i min brevlåda. För mig är det fantastiska dagar och jag gör precis som jag själv vill. Jag kommer till stallet vid halv åtta-tiden och på eftermiddagen åker jag och guldklimpen hem.

Jag tappade orken och kunde inte gå tio meter med hunden innan jag fick sätta mig och vila

Guldklimpen är hunden Danne av rasen chevalier.

– Janne och Danne…han är alltid med mig i bilen när jag åker på trav.

För ett år sedan höll dock karriären på att rinna ut i sanden. Jan Norberg blev sjuk och tvingades uppsöka läkarvård.

– Jag tappade orken och kunde inte gå tio meter med hunden innan jag var tvungen att sätta mig och vila. För första gången i mitt liv tog jag mig till en vårdcentral. Alla möjliga prover togs, men det hittades inga fel, utan sjuksköterskan ville att jag skulle åka hem och komma tillbaka om en månad. De borde väl förstått att det var något allvarligt, de hade ju inte ens en journal på mig…

Jan Norberg kom tillbaka en månad senare till vårdcentralen, men han fick samma svar.

– Då gav jag upp och det enda besöken på vårdcentralen innebar var att jag blev lite fattigare på blod. Som tur var blev jag bättre och bättre, men jag har förstås funderat flera gånger varför det blev så här. Förmodligen hade jag inte varit snäll mot kroppen. På hösten råkade jag ut för en förkylning  och körde lopp på Bergsåker med feber. Det var nog inte så lyckat…

Nu syns inte ett spår av detta, Jan Norberg är en pigg ”pensionär” och det är svårt att tro att han passerat 70 år.

– Hästarna har gjort mig pigg och jag har aldrig haft något annat än hästar i huvudet, förutom tjejer då… När polarna drog till badstranden åkte jag och tränade våra hästar. Sju år i folkskola plus söndagsskola och sedan var det trav för hela slanten.

Fadern Helge var lantbrukare till professionen och det fanns flera kallblod hemma på gården i Nordingrå i Kramfors kommun.

– Precis som alla andra bönder använde vi hästarna i jordbruket, men till skillnad från många andra så tränade vi dem rationellt. Vi var lite före vår tid i det avseendet.

Under den här perioden hade Helge Norberg ett kallblodssto vid namn Elsana (e. Elsass-Banopärla). Hon vann många lopp under 1950-1960-talet och tjänade 73.745 kronor.

– Men hon tävlade mot flera fuskbyggen, hästar som Kvisslebrun, Remvikson och Solpatrik. Oj, vad hon fick slita hårt och det var en jäkla soppa innan dessa hästar slogs ut. Det var mycket pengar som dessa hästar stal från Elsana.

Kallblod har alltid legat Jan Norberg varmt om hjärtat och de fyra hästar som han äger idag är alla av den rasen. Även hans första häst var en nordsvensk.

– Jag fick Figge som föl av pappa och med honom vann jag mitt första lopp.

Den kusk som var värsta hotet på finaldagen undrade hur gammal ”den där pojkdjäveln egentligen var

Platsen var isbanan Skog den 10 februari 1963.

– Men jag hade inte åldern inne. Jag ville förstås köra den hästen själv, men var bara 17 år. Som tur gick det bra för banans ordförande och jag löste licensen för fem kronor.

På den tiden hade Skog istrav fyra gånger om året. Jan Norberg var trea första dagen med Figge, tvåa den andra och sedan vann Figge.

– Det stod många fina hederspriser på spel och den kusk som var värsta hotet på finaldagen undrade hur gammal ”den där pojkdjäveln egentligen var”, men Skogs ordförande stod på sig och avslöjade inte min rätta ålder. Konkurrenten vann sitt lopp och jag var tvungen att vara minst tvåa med Figge för att ta hem alla priser, vilket vi klarade av.

Det var på Skog och Nylands is som det tävlades på i Jan Norbergs hembygder innan Dannero travbana invigdes i februari 1958. Numera är istravet ett minne blott, men det var på isen som Norberg tog sin första seger. Första landmarksvinsten togs drygt fyra år senare på Dannero, även då bakom nordsvensken Figge.

Fyra syskon fanns det i familjen Norberg, men det var bara Jan som fattade tycke för travet.

– När det gällde hästarna fick jag allt. Ingen av mina syskon har varit intresserad. Däremot var det inte så lätt att arbeta med pappa. Sällan kunde vi jobba tillsammans, utan vi råkade nästan alltid i luven på varandra om allting.

Jan Norberg är känd för sitt humör…

– Det har jag från pappa. Men jag är inte lika arg som tidigare, även om jag fortfarande har tävlingsdjävulen i mig när jag kör lopp.

Första championatet tog han 1973 på Dannerotravet, men hans professionella bana fick ett snabbt slut. Efter några år lämnade Jan Norberg in licensen.

– Jag höll faktiskt uppe som proffs i tio år och körde buss, mest mellan Ö-vik och Stockholm. Trots att det gick bra för mig på tävlingsbanan tvingades jag låna pengar av min pappa för att hålla igång rörelsen och jag skämdes som en hund varje gång jag frågade om mer.

Och proffs hade han egentligen inte tänkt bli, men efter ha vunnit ett lopp på Bergsåker med King Fiore den 19 november 1972 blev det stort rabalder.

– På den tiden byttes amatör mot amatör och proffs mot proffs när det skedde körsvensbyte och jag var väl något mittemellan. Jag hade hästar i träning utan att vara proffs. Vi hade köpt en häst från Ingemar Rindestad en onsdag och hästen var redan anmäld för att starta på Bergsåker fyra dagar senare. Jag körde loppet och vann och det blev jäkla liv i pressen. När jag kom tillbaka till Dannero dagen efter sade Bosse Sahlén (sekreterare, reds. anm.), att nu måste vi ordna med din proffslicens.

Jan Norberg började om som proffstränare 1985.

– Det har jag TDS att tacka för. STC hade mycket lättare att driva in pengar än jag och det var många tränare som fastnat i ekorrhjulet innan tränardebiteringssystemet infördes.

När Jan Noberg gjorde omstart hade han lämnat Dannero. Han flyttade sin rörelse till den nya ”mellanbanan” Umeå och den har han varit trogen i alla år sedan dess.

– Jag hatar isbana och var faktiskt på väg att flytta en gång till Bergsåker av den anledningen, men det rann snabbt ut i sanden.

På Umåker växte Jan Norbergs verksamhet och han hade – som han uttrycker saken – hästar över hela stallbacken.

– När jag var som störst hade jag 50-60 hästar.

Även om det aldrig blev Bergsåker som hemmaplan för Jan Norberg är Sundsvallsbanan hans favorit.

– Jag har alltid gillat Bergsåker skarpt och förr i tiden var det också stort att åka till Solvalla. Så är det inte idag, de stora pengarna är borta och charmen också.

På senare år har också Jan Norberg fått pricka av några nya banor i Sverige. Detta genom samarbetet med Robert Bergh.

– Jag har ju fått lite av en ny karriär tack vare Robert. Även när han bodde i Sundsvall körde jag en del åt honom. Egentligen har vi inte snackat så mycket genom årens lopp, men kemin fungerar oss emellan och jag tror att vi har samma tankesätt. Han är en fantastisk människa som dessutom valt rätt yrke i livet. Få har den blicken för hästar som Robert har.

Mantorp, Visby och Örebro var tre banor som Jan Norberg besökte för första gången ifjol.

– Extra roligt var det att komma till Mantorp. Jag fick träffa Lennart ”Foppa” Forsberg som jag gjorde lumpen med i Sollefteå. Honom hade jag inte sett sedan jag muckade 1965. Han hade med sig bilder från den tiden och vi hade en rolig stund tillsammans.

Säkert tjänar de på Volvofabriken bättre än vad jag gör, men de är nog inte lika glada som jag är

Jan Norberg har mest tävlat norr om Dalälven, några besök har det också blivit i Finland och Norge. Han har vunnit drygt 2.300 lopp under sin karriär.

– Det är inte så dåligt med tanke på att det bara var söndagar som det tävlades på när jag började med det här. Sedan kom Bergsåker med sina torsdagar och idag tävlas det ju flera gånger om dagen. Förr var det lugnare på alla plan och det kan jag sakna många gånger. Tempot är helt annat idag, men det är lika roligt att varje morgon få möta glada och pigga hästar i stallet. Jag tänker ofta på alla de människor som arbetar på Volvofabriken i Umeå när jag passerar den varje morgon. Säkert tjänar de bättre än vad jag gör, men de är nog inte lika glada som jag är. Utan att veta, men jag tror att det är en helt annan tillfredsställelse att få vara i närheten av hästar, säger Jan Norberg.

Några storsegrar har det också blivit genom årens lopp och det är med kallbloden som de största triumferna tagits. Två vinster i Kriteriet och en i Derbyt finns i meritbältet.

– Det har alltid varit en pojkdröm att få vinna Derbyt eller Kriteriet och första segern i Kallblodskriteriet på hemmaplan (Dannero, reds. anm.) väger tyngst känslomässigt. Dessutom hade jag turen att få vinna de här loppen med avkommor till samma fölsto.

Att fölstoet Farmesona – mor till Troll Kevin och Eld Kevin – hamnade i Jan Norbergs ägo var mest en tillfällighet.

– Jag var på jippotrav i Malå och på kvällen var det bankett. Där träffade jag Arne Hellsten och han tyckte att jag skulle köpa en häst av honom. När vi kom ut i stallet var det en häst som tittade ut ur sin box med väldigt fint huvud. Den är inget att ha sa Arne, du ska titta på den här efter Viggo Best. Jag öppnade inte ens boxdörren till den hästen, utan det var Farmesona som jag ville ha.

Farmesona (e. Barrison- Lill Pella), 1.37,6m/13.350 kr, gjorde bara fyra starter och vann ett lopp innan hon skadade ett kotsesamben. Eld Kevin (e. Elding), 1.24,4m/1.523.955 kr, och Troll Kevin (e. Troll Jahn), 1.25,1m/1.133.500 kr, blev hennes två främsta avkommor.

– Troll Kevin vann både Kriteriet och Derbyt. Eld Kevin segrade i Kriteriet, men i Derbyt fick han stryk med huvud av Järvsöviking.

Varken Eld Kevin eller Troll Kevin finns längre i livet.

– Ska du ha hingstar i aveln ska det vara toppklass. Eld Kevin, efter Elding, borde ha varit intressant, men han blev tokig av att betäcka och drog på sig en gaffelbandsskada. Även om det inte slutade som jag hoppades med dessa två hästar kan jag ha fortfarande glädja mig åt att haft två sådana toppar i stallet. Det är ju ett mål som alla i den här branschen strävar emot. Att få fram den ultimata stjärnan och jag gläds alltid med dem som lyckas.

Kallbloden har legat Jan Norberg mest varmt om hjärtat, men hans tre mestvinnande travare är varmblod: Oki Smoke, Yankee Slugger J:r och Shing Noon.

– Oki Smoke vann 44 lopp, men den värste är nog ändå Shing Noon. Shing Noon fanns i träning hos Stig H Johansson och ägdes av Gotte Byberg, som jag körde buss åt i två år. På den tiden skulle det alltid plockas bort lösa benbitar i hästarna som ettåringar även om de inte störde dem. Shing Noon hade under hela sin karriär en bakkota som spökade och jag fick köpa honom av Gotte Byberg. Hästen kunde vara två grader halt när vi gjorde böjprov, men han sprang ändå. Shing Noon var stenhård.

Jan Norberg minns speciellt ett V65-lopp med honom i Boden.

– Shing Noon var stor, men smidig som en katt. Vi ”tjuvade” i den första starten, jag laddade lika hårt i den andra, men då lät de starten gå. Efter loppet kom Kjell P Dahlström fram till mig och sa att det var det fräckaste han varit med om; ”det är inte tennis vi håller på med och du gjorde dubbelfel”. Jag kan sakna Kjell P och den typen av färgstarka profiler. Idag finns det inte utrymme för dem i travsporten.

Oki Smoke var den stora segermaskinen hos Jan Norberg, men hästen började sin karriär hos ägaren och amatören Gösta Carlsson.

– Jag såg Oki Smoke träna mycket på Umåker och som treåring galopperade han ofta. Då sade jag till Gösta att jag tar honom i träning en månad och det tyckte han var okej. Vi började ridträna Oki Smoke, plockade av mycket vikt och han inledde med sju raka segrar.

En gång var jag på Teneriffa, men jag fick gåshud efter någon timme av att gå på stranden

Idag är det fortsatt kallblod som gäller för Jan Norberg och den stora stjärnan är Faks Kevin (e. Moe Odin), 1.25,3k*/278.500 kr, som han själv fött upp och äger. Modern Faksanna (e. Järvsöfaks) är halvsyster med Eld Kevin och Troll Kevin.

– Det är min Nuncio! Likt Tarzans stjärna springer han snett med huvudet utan att hänga töm. Jag har provat med murphybländare, men det spelar ingen roll. Att få en sådan häst i slutet av karriären är helt fantastiskt och det är verkligen roligt att aveln gått fram som den gjort på kallblodssidan, säger Norberg, och fortsätter:

– När jag började skulle kallbloden köras in som tvååringar. Det var ofta väldigt hårda hästar och mycket svåra att ha att göra med. Inte heller var det lätt att få dem trava, det var mycket arbete med balansen, men också en tillfredsställelse att få till dem. Att aveln har gjort sitt är jag glad för idag.

En lång karriär börjar snart lida mot sitt slut, men Jan Norberg tänker inte ge upp i första taget.

– Men den dag jag känner att jag inte hänger med slutar jag direkt att köra lopp.

Hästarna och travet är hans morot här i livet.

– Jag har fått ut så mycket av mitt jobb, att jag aldrig känt för att åka ut och resa eller göra något annat. En gång var jag på Teneriffa, men jag fick gåshud efter någon timme av att gå på stranden. Det är helt enkelt inte min grej. Genom travet har jag fått vänner från Malmö i söder till Haparanda i norr och det räcker för mig.