Sulkysports reportrar och fotografer har plockat fram sina favoritreportage ur tidningen från året som snart gått. Varje dag till nyårsdagen publicerar vi ett reportage. Först ut är Ola Lernås och Mia Törnbergs besök hos Sten O Jansson i serien ”Träna med proffsen” ur Sulkysport nummer 14 den 3 april.
***
Klockan har inte slagit åtta på morgonen när vi rullar in på 57-årige Sten O Janssons gård strax utanför gotländska Klintehamn. Han äger stället tillsammans med hustrun Ingela och har varit här sedan 2010.
– En kompis till mig ägde Hejde Hajdgårde förut. Jag sa att om vi ska köpa något på Gotland så var det detta, säger Sten O Jansson.
Trots att vi gick upp med tuppen så har Sten O redan varit igång några timmar.
– Jag har faktiskt kört två hästar innan ni kom. Det var sex att köra idag, så jag tänkte att vi tar två turer tillsammans, säger han, nästan lite urskuldrande.
Totalt finns tio hästar på Sten O Janssons träningslista. Däribland ”Årets tvååring” Belker (e. Scarlet Knight).
– Tyvärr var han inte frisk senast på Solvalla. Han blev förkyld. Ganska typiskt. Vi har aldrig några sjuka hästar här hemma, men när vi ska ut och resa drar de med sig ”skit” hem.
Resorna är ett återkommande samtalsämne.
– Nästan allt är bättre på Gotland. Förutom resorna. Bara till Solvalla tar det två arbets-
dagar, själva kostnaden är inte större än att åka landsväg till tävlingar, men tiden. Jag vill ju dessutom gärna värma själv och vara på plats, säger Sten.
Tvååringarna Speedycrow (e. Cheyenne Boko) och Headrun (e. Sahara Dynamite) tas in från hagen. Medan de får mysa i boxen åker kaffebryggaren på.
– Jag har varit med på Solvalla sedan jag föddes. Jag minns att jag var fem år när jag satt med mamma på hästägarläktaren. Pappa var borta med gubbarna och surrade. Jag och mamma satt mest och lyssnade. Ingen spelade. Vi bara lyssnade. Det var häftigt.
Pappa var borta med gubbarna och surrade. Jag och mamma satt mest och lyssnade. Ingen spelade. Vi bara lyssnade. Det var häftigt.
Stens pappa hade arbetshästar och senare travare, bland annat hos bröderna Nordin. Och det var också där Sten O:s intresse föddes.
Han är en hästkarl, med den där speciella känslan för djuren. Inte bara hästarna. Under fikat kommer tre katter och hälsar. Grisen Stina har fått potatismos på morgonen och vilar ”middag” i en box.
– Jag gillar djur. När min gammelhund gick bort sade jag till Ingela: ska vi inte ta en omplaceringshund? Någon som haft det trist och jobbigt. Som kan få vara hos oss?
Svaret blev snart tioåriga Nova. En boerboel, en sydafrikansk typ av mastiff.
– Jag tror aldrig att hon hade varit ute innan hon kom till oss. Nu går hon fritt och får vara hund, säger Sten och klappar om Nova.
Djuren är inte bara en del av Sten O Janssons liv. De är i centrum. Familjemedlemmar.
– När jag var yngre jagade jag. Jag älskade att vara ute i naturen, men jag älskade djuren mer. Så på slutet tog jag bara med mig bössan, oladdad, för att få vara ute och hunden skulle få springa av sig. Jag har funderat på att bli vegetarian.
En återplacerad tappsko senare är vi redo att träna häst.
Min första bekantskap är ”hemkoket”, tvåårige Speedycrow. En av få hästar Sten O Jansson har åt utomstående kunder.
– Det är min hovslagare som äger. Hästen kunde ju hetat Speedy Crown, men han saknar ett ”n” som i nötter, säger Sten O och gapskrattar åt egna skämtet innan han riktigt hunnit dra hela storyn.
Som ni listat ut är Speedycrow valack. Trevlig, tillgiven och följsam.
– Kör i rygg på mig! Egentligen kör jag bara hästarna ensamma. Jag vill att de alltid ska vinna. Och när de är själva kan jag köra dem riktigt trötta, men de är ändå först. Kör man två ihop är det ju någon som både blir trött och förlorar.
Några hundra meters skritt, sedan bär det av in i den gotländska terrängen.
Skogen ser förvillande lik ut på alla håll. Mängder med tallar och några enstaka björkar, helt platt och sandmark. Jag tänker förtvivlat att jag måste hålla rygg på Sten – hur jäkla fort det än går – för tappar jag ryggen hittar jag aldrig hem.
”Nu ökar vi lite”. Säger Sten O utan att vända på huvudet.
Speedycrow vet att ökningen brukar komma just där och växer i händerna samtidigt som den tidigare ganska krokiga skogsstigen blir som en serpentinväg i alperna – lyckligtvis utan stigning. Och när farten ökar känns det som om vägen blir smalare samtidigt som såväl Speedycrow som jag har svårt att hänga med. Hästen genar i en sväng, just där finns en rejäl stubbe, och det är inte långt borta från att vagnen faktiskt kantrar. Efter 500-600 meter tar Sten O upp, jag glider upp i rygg.
”Du måste bromsa före svängen, öka genom kurvan och luta dig!”
Jag förstår hur burkslavar känner sig och på tillbakavägen går det bättre. Jag lyckas undvika både stockar och stenar, hakar på ganska hyggligt och får värmande ord från tränare Jansson.
”Du ser, nu gick det bättre!”
Det blir ytterligare en rejäl tempoökning på hemvägen, på en någorlunda rak sträcka, innan vi lugnar farten. Sista biten mot stallet skrittar vi och när vi lossar käkremmen har vi varit ute i 45 minuter.
– Ett normalpass. Så här går de två-tre dagar i veckan, sedan går de motion två-tre dagar. En del hästar trivs bäst när de rör sig alla veckans sju dagar, andra inte, utvecklar Sten O.
En del hästar trivs bäst när de rör sig alla veckans sju dagar, andra inte
Hästarna går ute dygnet runt – året om.
– De har möjlighet att gå in och göra sina behov och sova, men jag vill ha dem ute. Så är de ju födda!
Sten O vill helst att hästarna ska gå ute utan täcke.
– Ibland lägger Ingela på dem täcke och jag frågar varför? Då svarar hon att hon frös. Det är ungefär som att det skulle hjälpa att jag går och duschar bara för att hästarna svettas. Nej, de är skapta för att vara ute utan täcke.
Nästa tur väntar treåriga Isa (e. Super Photo Kosmos) och nu ska jag tydligen få känna på hur det verkligen ”går fort” i skogen. Isa är ett föredöme, mjuk och följsam, men lite irriterad på bettet emellanåt.
När vi når ”serpentinvägen” trampar Sten O på gasen och jag tappar några meter, men hänger på så gott det går. Isa är den hyggliga sorten, fixar svängarna själv och jag kan koncentrera mig på att luta mig inåt när varje kurva kommer. Det går rysligt fort.
– Jag vet inte riktigt vilka farter vi är nere i där. Vi kör så fort det går, vilket individens dagstatus och kapacitet avgör.
Några stolpar finns förstås inte att relatera till, men hjärnan registrerar 1.10-tempo, sanningen är förmodligen 1.30, men träden kommer läskigt nära i den höga farten.
På hemvägen, raksträckan, drar Sten O iväg igen. Max. Isa är lite snabbare än sin parkamrat och löser den tempoökningen lekande lätt.
– Här kör jag runt 1.20 i 400-500 meter.
Den 13 kilometer långa turen innehåller alltså fyra-fem rejäla tempoökningar i cirka 400 meter, varav en i princip i maxtempo.
– Det är så här jag tränar. Det är inga konstigheter, men man måste förstås känna sina hästar. I och med svängarna och underlaget blir de starka i leder, senor och ligament. Jag tror att jag behandlat tre hästar de senaste 20 åren. Jag har förstås haft ut veterinären och tittat på dem, men vad jag kan minnas har vi behandlat tre.
Sten O är en tänkare. På allt. Från hur man bäst bygger en bokhylla till varför det är bättre att vaccinera tre gånger om året.
– Hästarna håller sig friskare. Egentligen borde man vaccinera fyra gånger om året, men det är svårt att kombinera när de är igång och tävlar.
Och han gillar sina projekt.
– I eftermiddag ska jag ut i skogen och röja. Vi försöker använda allt. Titta på slanorna, säger han och slår ut med handen mot hagen.
De ser ”handgjorda” ut. Och det är dom.
– Vi har gjort allt själv. Till alla hagar. Dels är det bra för ekonomin, dels är det roligt.
Sten O Jansson har gjort sig känd som en unghästtränare av högsta rang. Inte minst genom sina framgångar i Svensk Uppfödningslöpning.
Känslan att han börjar träna tidigt och hårt slår han bort med en fnysning.
– De bästa hästarna jag har haft har jag kört in som tvååringar. Jag börjar i februari, men de har ju tränat sig själva i hagen tidigare. Så fort de är inkörda låter jag dem sträcka ut i maxtempo i 100 meter. Så tränade jag själv när jag spelade hockey som yngre, så har jag också gjort med hästarna genom alla år. Det funkar för mig.
En räv bakom varje öra? Sten O Jansson gillar djur i alla dess former och det finns mer än hästar på gården. Foto Mia Törnberg/SulkysportBanjobben lyser i princip med sin frånvaro.
– Belker var inne på banan en gång före kvalet. Han kvalade på 1.24,4 och var ofattbart lat. Några veckor senare debuterade han på 1.14,9. Hästarna är fantastiska och man behöver inte nöta banjobb med dem. Jag tycker också att de får koordination i kurvorna här i skogen, de lär sig minst lika bra här.
Sten O bjuder in till lunch. Välsmakande Kaip-soppa, en gotländsk specialitet av någon slags liten purjolök. Sten O drar stories, tiden rinner iväg. Han fastnar igen för Belker som är döpt efter en av rollerna i tv-serien Hill Street Blues.
– På Visbytravet ska de öppna Belkers Bar. Jag tänkte faktiskt stå där själv och servera första tävlingsdagen. Med mössa och avklippta fingervantar. Det är häftigt att Visbytravet uppmärksammar hästen. Tyvärr har vi inga lopp för honom på hemmaplan. Jag behöver ju något lopp före E3-kvalen och hade till och med kunnat tänka mig att starta i snabbloppet – men där lade de in spårtrappa! Och gå ut från tolftespår med en treåring, nej, det blir för tufft. Men Belkers Bar, det blir jäkligt kul.
Sten O Jansson må ha lite krämpor och vill numera helst träna sina egna hästar. Men passionen för djuren och sporten frodas precis som tidigare.
– Lite rädd är jag när publiken sviker. Det är kul att vinna lopp, men ingen vill väl göra det inför tomma läktare? Vi får väl ta bort entrépengen och ta hand om de som kommer bättre. Framförallt gällande priser på restaurangerna. Vi behöver ju publik, då får vi inte skrämma iväg dem.
