Bland westernsadlar, en flock med 20-talet varmblod – alla pensionerade travare – oljerockar och cowboyhattar driver Rikard Öhman sedan 2003 sin rörelse Udda Äventyr på denna gård i Älsbyns kommun, men han har hållit på längre än så. Redan 1989 startade han sin första camp. Själv hittade Rikard till hästar och ridning som 20-åring då han satt upp på en häst på ridskolan. Sedan dess har han aldrig suttit av.

Bilturen västerut tar cirka en timme från Luleå flygplats och det första man möts av är en terrass med renfällar, ljusstumpar i bourbonflaskor och en skylt som välkomnar till Long Horn Bar. Bakom boningshuset sträcker sig ängarna vitt och brett innan de övergår i bergen. En känsla av nervositet pirrar i hela kroppen då undertecknad inte suttit i en sadel de senaste 15 åren och har i sitt stilla sinne målat upp en bild av att vi ska ut och skritta runt på en lugn liten sightseeing-tur. Det visar sig att jag inte kunde ha mer fel…
Efter en middag bestående av fiskgryta och genomgång av verksamheten med PG Lindberg går vi ut i stallet för att prova ut chaps, oljerockar, sadelväskor som ska packas med proviant till i första hand hästarna och i andra hand till oss själva – och såklart hatten.

PG hade ridit en del i ridskola tidigare, men aldrig suttit i en westernsadel eller ridit utomhus när han 1996 fick en ridtur på islandshästar i födelsedagspresent. Som tur var dröjde det två år innan den kunde genomföras och en vän till honom hade då sagt att ”glöm islandshästarna, vi ska till Udda Äventyr.”
– Jag var en riktig Gore-Tex kille och spärrade upp ögonen då Rikard först mötte upp på Kallax flygplats i skinnkläder och med knivar i hölster. Vi red ut på en fem-dagars hardcore tur där vi övernattade på renfällar och använde sadeln som huvudkudde.

Han föll pladask och efter det blev det fler turer både med vänner och jobbet.
– Näst efter mina barn var det här det roligaste jag gjort och efter några år frågade jag Rikard om jag inte kunde få gå in i företaget – på den vägen är det. Nuförtiden tillbringar jag mer tid här än vad jag gör i Uppsala och har helt enkelt flyttat till Älvsbyns kommun.
Vi bäddar ner oss i boningshuset och somnar fulla av förväntan inför morgondagens ritt.

Vilka hästar som ska med på turerna bestäms aldrig på förhand utan de matchas alltid ihop med ryttarens erfarenhet och personlighet. De försöker känna av vilken person som passar bäst ihop med vilken häst och det stressas inte med beslutet. Efter en genomgång inne i stallet – namn som Jester, Dollars, Grim, Country och Don pryder namnskyltarna över huvudlagen – där det noga berättas hur man ska hantera hästarna, vilken sadel man ska rida i och att man genom att peka mot det man håll man vill med både vikt, händer och ben styr hästarna från sadeln, går vi ut i hagen med varsin repgrimma i handen för att få oss en häst tilldelad.

På förhand har Rikard redan tänkt ut hästar åt både mig och fotograf Mia, men då himlen öppnar sig får vi söka skydd från regnet i ligghallen och han ändrar sig då om vilken häst som passar Mia bättre.
Efter tydliga instruktioner om hur sadlarna ska läggas på och hästarna fått lite lunch binder vi fast dem utanför stallet för att sitta upp, justera stiglädren och bege oss ut i den norrländska vildmarken. Björn har träffats på flera gånger under längre ritter, men det har aldrig varit någon incident.

Varmbloden är helt överlägsna för dessa turer som bär av rakt ut i vildmarken. Både mentalt och för deras tåliga hovar och ben, då alla hästar går oskodda

Alla hästar tar olika lång tid på sig att skolas om från travet och den största utmaningen är att lära dem att slå av ”av och på-läget” som är inpräntat i dem sedan tävlingskarriären.
Under åren har Rikard provat flera olika hästraser, men funnit att varmbloden är de som fungerar bäst i hans verksamhet.

Vi inleder vår ritt med att kana nedför en brant backe mot den första forsen som ska korsas. De tydliga direktiv vi har fått är att alltid låta hästen gå på lösa tyglar och endast styra den med lätta handrörelser och sitsen. Min häst är självklart den ende som tappar fotfästet – kan ha med den ovane ryttaren att göra – men han är säker som en klippa och reder ut situationen själv.

För en gammal travtjej är det väldigt ovant att man bara ska ta hästen i munnen för att stoppa och backa och jag får hela tiden hejda mina impulser att styra med tyglarna istället för med kroppen.

 Ridningen är en central del i Udda Äventyr och turerna börjar i maj för att pågå till dess att snön kommer i oktober ungefär. Varje dag under de längre turerna vet guiden var gruppen ska övernatta, men vägen dit varierar.

– Vi tar en paus i november och låter det bli vinter och runt lucia brukar vi rida ut på vår första vintertur för att sedan ta en paus över jul och nyår. Under vintern anordnar vi även heli-skiing där vi släpper av skidåkarna med helikopter på olika bergstoppar.
Den längsta trail de varit ute på till häst är tolv dagar, men i år har den längsta varat sju dagar. De har flera återkommande gäster varje år och det är högt tryck hela somrarna. I juli förra året var det endast en dag de inte hade hästar ute i skogen.

Hästarna går utan att tveka ner i vattnet och korsar Piteälven med dess steniga botten. Turen går vidare och det är inga tydliga stigar som följs, men Rikard tvekar aldrig över vägvalet. Nästan direkt efter att jag fått hjärtat i halsgropen i backen är det dags för vår första galopp. Detta över en stor äng som även fungerar som sommarbete för flocken.
Glädjen hos hästarna går inte att missta sig på och de är väl medvetna om att här brukar de släppas av. En kort galopp fattas genast självmant av dem och när jag själv väl börjar slappna av är det som att sitta i en gammal gungstol. Förmaningarna från Rikard är hela tiden att lita på hästen, ge den fria tyglar över hindren och hjälpa den så gott det går med hjälp av din sits och hur du lägger vikten.

Vi klättrar uppför berget och kommer ut på en stor tallhed där en huggorm snabbt ringlar iväg ner i en rishög. Rikard uppmanar oss att inte följa i hans rygg utan hitta våra egna vägar när vi slingrar oss genom en skog där träden står så pass tätt att det knappt är så att hästarna tar sig mellan och knän och fötter som sticker ut får sig några törnar. Hästarna har en behaglig tillvaro och stannar hos Udda Äventyr för resten av livet då de väl hittat hit. Det som brukar enda deras liv är att tänderna ger upp.

Några av de första travintresserade som hittade just hit till Udda Äventyr var Annika och Åsa Lindblom.

– Bland våra gäster genom åren har det dykt upp mycket hästfolk som till vardags sysslar med hästar på ett annat vis. Mats Holmstedt var en av de som blev övertalad att följa med upp och det är mycket tack vare dessa personer flera av de hästar vi har här idag hittat hit, säger Rikard Öhman.
Även Åke Lindblom är en av dem som blev rekommenderad att följa med ut på tur och han har varit här och ridit några gånger. Han har en gammal krigare här i I Saw You och bland andra kända namn ser vi femfaldige miljonären Dig for Dollars och välstammade Soprano som skänkts av Travkompaniet.

En annan häst som hittat hit är Svante Båths Maverick Man och hans upplägg har sett lite annorlunda ut. Örjan Kihlström var här och red tillsammans med bland andra Lindblom och Holmstedt och han blev nyfiken på hur dessa ritter skulle fungera som rehabiliteringsträning då Maverick Man var skadad i ett gaffelband. Hästen var dock friskförklarad då han kom till Udda Äventyr.
– Örjan tyckte att detta upplägg skulle vara intressant att prova för att se om gaffelbandet höll bättre för tävling efter att ha fått knata över stockar och stenar, men då ägarna skulle hämta hem honom tyckte de att han hade det för bra här och ville inte ta honom härifrån. Lite synd på ett sätt då det skulle varit kul att veta hur detta fungerade som uppbyggande träning efter en skada för en framtida tävlingskarriär.

Jester, som är det nya namn den häst jag ridit fått sedan han kom hit, har tagit väldigt väl hand om mig och tankarna börjar redan sväva iväg mot när jag ska kunna komma tillbaka hit och rida ut på en ”riktig” tur med övernattning. Samtidigt lägger jag mig med magont över hur fruktansvärd träningsvärk kommer att slå till efter en mil och sex timmar på en hästrygg i Norrbottens vildmark.

Långt ifrån civilisationens gränser.

Reportaget var publicerat i Sulkysport nummer 34 – 2018.