>> Det här reportaget om Stig H Johansson i serien ”Träna med proffsen” publicerades i Sulkysports Elitloppstidning i slutet av maj.Ola Lernå och Mia Törnberg följde med en dag i stallet.
***
Ingen vet bättre hur man förbereder en Elitloppsvinnare. Sulkysport tog turen till Stora Alby för att hänga med Stig H Johansson en förmiddag och ”Träna med proffsen”.
Och upptäckte att även den främste har nyfikenhet, utveckling och en viss kunskapstörst kvar att fylla.
Hästantalet är färre. Men fyra dagar i veckan är fortkörning på gården Stora Alby i Upplands Väsby. Stig H Johansson fyller 75 i sommar.
Han varken ser ut eller rör sig som en pensionär.
Han har tränat vinnare under sju decennier. Stig har vid tillfällen tvingats haka på utvecklingen, men i flera fall är det också Johansson som lett den. Som varit den i täten alla vill fånga in.
Som tränare har han någonstans kring 8.150 vinster. En makalös siffra.
Bland dessa döljer sig sex Elitlopp, Prix d’Amérique, alla svenska unghästklassiker, i princip samtliga storlopp i Europa och dessutom Nat Ray Trot samt amerikanska Breeders Crown, ett absolut världsrekord med Victory Tilly – de allra flesta ovan nämnda – eller i åtminstone styvt 6.000 av dem, har Stig själv suttit i sulkyn.
1979 köpte Stig H Johansson Stora Alby. 125 hektar mark som snabbt förvandlades från arrendejordbruk till en modern träningsanläggning för travhästar.
Där och då kändes det som att man skulle vara skuldsatt resten av sin tid
Stora Alby kostade 1.500.000 kronor.
– Just då våndades man lite. Med dagens vetskap var det livets affär, men där och då kändes det som att man skulle vara skuldsatt resten av sin tid.
Facit, det vill säga fastighetsmarknadsutvecklingen i Stockholm, berättar om något annat och efter diverse ombyggnationer på 1990-talet finns det 100-talet boxar på Stora Alby. Idag har Svante Båth hyrt in sig i 60 av dem. Johansson har hästarna i det nyaste stallet, just intill rundbanan.
Idag är det rakbanejobb som står på programmet. Stig har redan varit ute med första turerna.
– Tidigare kunde vi vara 10-12 stycken i varje rakbaneheat. Nu är det två, ibland fyra och ibland kör jag själv.
Stig H ska köra Missys Goldfire (e. Muscle Massive), jag får stifta bekantskap med Lennart Sjöhammar (e. Make It Happen).
– Min är lite feg på skogsslingan så du får köra först, säger Stig.
Även om jag varit en del på Stora Alby har jag aldrig satt en fot på skogsslingan. Lyckligtvis finns spåret tydligt markerat, den är inte nysladdad, från tidigare turer och Lennart Sjöhammar är trygg och hittar själv även när det dyker upp vägval i naturen.
Tempot är lätt slängtrav och slingan ondulerad. Lennart Sjöhammar tar tag i grejorna när det går uppför och tre varv på skogsslingan innebär styvt fem kilometers uppvärmning. Klockan visar på strax under 15 minuter.
En kort skritt ned mot rakbanan senare så är vi iväg för första intervallen.
Lennart Sjöhammar tar tag i grejorna igen, lite mer i vänstertömmen och efter 700 meter i 1.33-tempo frågar Stig hur det känns.
Jag erkänner att hästen kommer lite vänster och Johansson nickar att vi skiftar plats så att jag ligger på högersidan resterande intervaller.
Lennart släpper vänstertömmen, är fortsatt löpglad och sträcker ut svansen i en välmående gest.
Rakbanan mäter strax över 800 meter, Stig klockar i 700 av dessa och vi landar likt ett schweiziskt kvalitetsur på mellan 64-65 sekunder i samtliga; 1.31,5-1.33-tempo.
Mellan varje intervall blir det kort skritt, strax över en minut, innan det bär iväg mot nästa intervall. De blir sex till antalet.
Det är grunden, men sedan får man anpassa. Efter underlaget, är det snabbt, eller långsamt?
– Det är standard. Det här är min form av intervallträning. Det är grunden, men sedan får man anpassa. Efter underlaget, är det snabbt, eller långsamt? Och efter individen. Ibland pillar man in två intervaller extra.
– Eller som Diamanten tidigare idag, han fick sträcka ut i 1.25-fart för jag ville blåsa ur honom lite mer, fortsätter Stig.
Två varv på rundbanan som avjoggning och sedan får jag lämna över Lennart Sjöhammar till hans skötare Sara Wiklund. Som påminner att Lennart startar på fredag och gärna vill ha positiv feedback från sista jobbet. Vilket hon förstås bjuds på.
Kaffet är på. Stig H serverar och visar upp någon form av italiensk ”värstingmaskin” bland kaffe-konnässörer där bönorna mals samtidigt som kaffet görs färdigt. ”Finkaffe”, säger Stig innan han slår sig ned vid bordet och så att säga gör sig redo för det väntande frågebatteriet.
Om skillnaderna nu och då. Om utvecklingen av träningen. Men framförallt om häst-
arna.
– Vi tar ju bort individer som inte riktigt duger både efter en tids träning, och framförallt avelsmässigt. Samtidigt undrar man ju lite var gränsen går? Hur fort kommer de kunna springa? Även om såväl utrustning som underlag blivit bättre så är det enligt min mening framförallt hästarna som har utvecklats, säger Stig.
Jag förstår inte idag hur jag egentligen hann med. Jag hade förstås bra personal, men ändå
Han har gått från att ha en bra bit över 100 hästar i träning till idag då det är strax under 20.
– Det fanns en period med väldigt många hästar i träning när jag hade dem på Sandemar, Mälsåker och Hårby. Jag förstår inte idag hur jag egentligen hann med. Jag hade förstås bra personal, men ändå. Jag känner mig mer harmonisk och kan ge varje individ lite mer tid idag. Och nu är det bara trevligt när hästägare kommer och hälsar på, säger Stig.
Det är däremot ingen större skillnad just för hästindividen. Alltjämt gäller det att ha känslan för hur mycket respektive häst tål i träningsväg.
– Det gäller att våga ta sig så nära gränsen det går. Det kräver också bra personal, något jag varit lyckligt lottad med. Med färre hästar i stallet så hinner jag också gå en sväng och klämma och känna på varje individ på eftermiddagarna. Det är dock fortfarande viktigt att skötarna är ”med” och upptäcker om en häst inte mår bra.
Och när man har korsat den där gränsen?
– Det hör till de tunga bitarna i den här branschen när hästar blir skadade. Man tar på sig mycket själv, med åren har man blivit mer rutinerad. Men det är fortfarande jobbigt. En av de stora fördelarna i yrket är närheten man får till djuret och de är alla individer med sitt speciella sätt. Man lär känna dem och när de blir skadade tar det hårt. Man vill absolut inte ha några ”slarvskador” på hästarna. Om det sker i hagen känns det onödigt, samtidigt som hästarna måste få vara hästar. Det går inte att ta bort den biten.
Hur mycket har du lärt från andra?
– Stig Engberg har ju betytt otroligt mycket för mig. Jag började där, han gav mig chansen och jag lärde mig massor. Vi håller fortsatt tät kontakt, säger Stig.
Och tillägger:
– Utbytet mellan tränare är bättre nu än förr. Då höll man sig på sin kant. Det är faktiskt lite roligare nu. Förvisso har det alltid funnits lärlingar med stora öron, så när någon hade framgång gick alltid djungeltelegrafen om vad de förändrat träningsmässigt eller gällande foder. Nu utbyter vi erfarenheter och kunskap mer som kollegor. Självklart har man sneglat på andras framgångar – och ibland försökt ta efter.
Stig H körde sitt sista lopp 2005, även om han ställt upp i några ”jippomatcher” efteråt.
– Jag är mer nervös nu än jag var när jag körde lopp själv. Samtidigt är jag förstående om det blir fel. Men jag blir lika besviken, tro inte annat, samtidigt är det snabba beslut som ska tas. Jag skäller aldrig på någon kusk.
Ger du körorder?
– Catchdrivers idag är så pålästa. Min uppgift är bara att informera om hästens dagsstatus och egenskaper, taktiken får kusken fixa själv.
Att börja jaga några procent extra inför till exempel Elitloppet är jag övertygad om att det bara blir kostsamt
Du har vunnit sex Elitlopp. Går det att toppa en häst inför en specifik uppgift?
– Det är klart att det går att försöka toppa, jag är inte lika säker på att man lyckas. Egentligen måste man lägga upp en längre plan. Redan när man gör avslut på hösten och startar vinterträningen. Om vi ser till de Elitloppshästar jag haft så vill man vinterträna och sedan ge dem ett eller två lopp innan. Därefter handlar det bara om att hålla formen. Att börja jaga några procent extra inför till exempel Elitloppet är jag övertygad om att det bara blir kostsamt. Man måste vara vara mer långsiktig än så.
Stig H hänger med i alla kanaler och han ursäktar sig:
– Nu ringer sonen, förlåt, jag måste ta det. Jag ska bara godkänna med bank-id här. Fantastiskt, det går knappt att förstå hur det fungerar.
Johansson ser minst lika mycket trav nu som han gjorde förr. Även om antalet starter är färre.
– Intresset för hästen och för travsporten är konstant hög. Jag tittar gärna på trav, även om jag inte har någon starthäst.
Stig H avslutar med att visa upp tvååriga projektet Celi Anore (e. Dollar Macker) när hustru Karin ansluter.
– Jag skulle handla på ICA i Bredden och när det ändå var auktion gick jag dit. Och kom hem med Celi Anore, berättar Karin med ett skratt.
Tvååringen efter franske Dollar Macker ser rejäl ut, lite mysigt flegmatisk, men pinnar på i rask fart på rundbanan. Stig verkar synnerligen belåten.
– Men hon flåsar mer idag än hon gjort någon gång förut, säger Karin och spänner ögonen i Stig när hon tar emot ekipaget.
Johansson vill inte riktigt avslöja på hur fort han körde, men det framkommer att Celi Anore sprungit fortare än hon gjort någon gång tidigare.
En sista fotosession innan avfärd med 25-taggaren Victory Tilly. Som betytt mycket för Stig, men också för alla travälskare runt om i världen. Tillsammans fyller de alltså 100 i år. Stig sänker garden och blir sentimental.
– Jag har lovat honom att vara med den dagen han ska lämna oss. Det kommer att bli riktigt, riktigt jobbigt.
Men det ligger förhoppningsvis en bra stund framåt i tiden.
– Jamen, han håller hullet, han är pigg och glad, tänderna är fina. Och han är en riktig linslus.
Sulkysports artikelserie ”Träna med proffsen” tar slut med ett adjö på Stora Alby. Med den störste av dem alla.
Men Stig H Johansson är långt ifrån färdig.
Glöden finns där, drömmen är kvar. Om ”den” hästen. Det som driver de flesta i travbranschen.
– Absolut, jag tycker också att det här med att träna häst är så fantastiskt kul! Idag får jag inte in lika mycket hästar som då. Då kom det hästar som redan bevisat sig bra, jag skulle förbättra dem ytterligare. Nu tränar jag med lite mindre press, men med lite mer harmoni, säger Stig utan omsvep.
Och viljan att lära finns kvar.
– Det kommer säkert några andra träningsmetoder framöver som visar sig bättre än de vi har idag. Vi har utvecklats med åren.
Stig H Johansson har lyssnat, kopierat, finjusterat och lärt ut. Precis som travtränare alltid gjort.
Ingen har blivit fullkomlig hittills.
Inte ens den bäste.
