Det finns en stark vilja att utveckla, förnya och ta ansvar för framtiden. Just därför är det så oroande att så många idag känner en växande tvekan inför vart sporten är på väg.

Svensk travsport befinner sig i ett uppenbart krisläge. Ändå lyser styrelsens närvaro med sin frånvaro. När en stor del av sportens aktiva har tappat tron på framtiden väljer de som styr att gömma sig, undvika dialog och göra sig osynliga i de frågor som betyder allra mest.

Det är nu ledarskap prövas. I tider av kris krävs synlighet, mod och en öppen diskussion om nuläget. Styrelsen behöver kliva fram och visa att man förstår allvaret – men framför allt att man är beredd att lyssna på hästägare och aktiva som varje dag bär sporten och som sitter med både oro och konkreta förslag till lösningar.

Att undvika debatt, att tiga när frågorna hopar sig, skapar inte lugn. Det skapar ett djupt misstroende. Ett misstroende som riskerar att bli mycket svårt att reparera. Tystnad uppfattas inte som eftertänksamhet – den uppfattas som likgiltighet, ibland till och med som förakt.

Om svaret på dagens kris återigen blir samma 20 år gamla strategier, som gång på gång levererat negativa resultat, då är det en total konfrontation som styrelsen söker. Majoriteten av sportens aktiva accepterar inte längre beslut som fattas bakom stängda dörrar utan insyn, förankring eller transparens.

Travsportens framtid avgörs inte av kosmetiska justeringar eller av att skjuta till mer prispengar som sedan hamnar fel. Fokus måste flyttas till kvalitet, långsiktig lönsamhet och – framför allt – en öppen dialog om sportens riktning. Nyckelfrågan är hur vi skapar verkliga förutsättningar för nyrekrytering av hästägare. Utan dem finns ingen framtid. Just nu finns nästan ingen nyrekrytering och därmed ingen ljus framtid, läget är kirs.

De aktiva tvingas idag fatta avgörande beslut om sina företags överlevnad – inom sporten eller utanför den. När styrelsen då väljer tystnad signalerar man att deras verklighet inte tas på allvar.

Det är hög tid att styrelsen kliver fram, blir synlig och bjuder in till den dialog som travsporten så desperat behöver. Att fortsätta gömma sig är inte ett alternativ. Det är inte i styrelsen som all kunskap finns om hur lösa sportens frågor.

Om tystnaden beror på att styrelsen inte anser att det är kris då är det verkligen kris.