Svaret från företrädarna för travsporten i en insändare i Travronden förra veckan bekräftar egentligen bara problemet.

Man hänvisar till ”hundraprocentig uppslutning” bakom nuvarande modell. Men från vilka? Från dem som redan sitter på makten. Det är knappast förvånande att de som gynnas av en struktur också försvarar den.

Detta är själva kärnan i problemet: systemet förändras inte eftersom de som har makten inte har något incitament att förändra det.

Hästägare tilldelas i dag 50 röster av 1.530 – trots att det är vi, tillsammans med ATG, som finansierar hela travsporten. Att kalla det en välbalanserad demokratisk modell är svårt att ta på allvar.

Argumentet att ”det är en demokratisk modell” blir ihåligt när inflytandet i praktiken är så ojämnt fördelat. Det är just detta som skapar ett moment 22: förändring ska ske “inifrån”, men de som kontrollerar systemet saknar vilja att förändra det.

Samtidigt möts kritik med påståenden om att hästägare redan är representerade. Men representation utan reellt inflytande är inte tillräckligt. Frågan är inte om hästägare finns i systemet – utan om de har faktisk möjlighet att påverka.

Det verkligt oroande är att man inte tycks förstå beroendeförhållandet. Utan hästägare – inga hästar. Utan hästar – ingen sport. Utan sport – inget spel.

Frågan är därför enkel: vad händer om hästägare börjar agera utifrån detta faktum?

Att ens behöva ställa den frågan visar hur långt ifrån varandra parterna har hamnat.

Samtidigt ser vi en utveckling med färre födda hästar och mindre startfält. Det påverkar direkt attraktiviteten i spelet – och därmed också ATG:s möjlighet att bidra ekonomiskt. Det är en negativ spiral som kräver fokus på kärnfrågan: att skapa förutsättningar för hästägare.

Istället uppfattas organisationen som tung, sluten och i vissa delar präglad av personkopplingar snarare än effektivitet och affärsmässighet. Det riskerar att ytterligare försvaga förtroendet.

Vill man vända utvecklingen krävs mer än att försvara nuvarande modell. Det krävs en reell vilja att ompröva maktfördelning, struktur och prioriteringar.

Annars riskerar man att stå kvar med en ”demokratisk” modell – men utan de aktörer som faktiskt får sporten att existera.

– Dahn Renholm

Hästägare och uppfödare