För det första: idén att lägga ner tävlingstillfällen för att koncentrera pengar till storbanorna är fel väg att gå. Travet lever av bredden. Däremot finns det skäl att stärka prispengarna för plats 3,4,5,6 på exempelvis Solvalla och inom V85 så att det är lönt att anmäla även om man kanske inte tror att man har vinstchans. En tredjeplats på Solvalla ska helst ge ungefär samma som en seger på orten.
För det andra måste den centrala styrningen minska kraftigt. Låt varje bana själv bestämma vilka propositioner man ska ha och hur prispengarna fördelas utifrån de medel man tilldelas. Begrepp som bottenplatta, breddlopp och central proppskrivare hör till ett föråldrat system som kväver initiativkraft och lokal anpassning.
Begreppet ”storbana” ska heller inte vara en historisk titel som lever på gamla meriter. Status måste förtjänas i nutid. Om fler aktiva hästar finns knutna till Halmstad än till Jägersro, då är det rimligt att Halmstad betraktas som regionens ledande bana. Samma logik bör gälla i andra regioner – verkligheten måste styra, inte traditionen.
En kraftfull satsning på tvååringstävlandet är helt nödvändig. Premiechansningen bör göras om i grunden: inför två premielopp om 20.000 kronor vardera, med tydliga tids- och kilometertidskrav. Den som väljer premiespåret ska inte kunna starta som tvååring och tvärtom. Pengarna ska antingen gå till premie eller till rejält höjda prispengar i tvååringsloppen.
Dessutom bör tävlandet för tvååringar koncentreras till perioden augusti–november, med ett lägsta förstapris på 80.000 kronor och kraftigt förstärkta unghästlopp som Breeders Crown, Svampen och Svensk Uppfödningslöpning med öppen klass och stoavdelning. Möjlighet till tidig avkastning är avgörande för att få människor att våga investera i unghästar. ”Premiepengar” ska delas ut under tvååringssäsongen.
Travet måste också återupptäcka sin egen publik. Spelutbudet får inte enbart optimeras för omsättning – det måste också stärka upplevelsen. Nedläggningen av totokassor och en ensidig digitalisering har urholkat en viktig del av sportens själ. Den måste ersättas med nya former som lockar människor till banan och skapar engagemang.
En annan nyckel är regelbundenhet. Inför ett tydligt och förutsägbart tävlingsschema: storbanor varje vecka, mellanbanor varannan och småbanor var tredje. Kör helst samma veckodag varje gång. Det gör det enklare att bygga publik, planera verksamhet och matcha hästar lokalt.
Lunchtravet bör också avvecklas till förmån för eftermiddagstrav. Det är svårt att se att omsättningen skulle påverkas negativt, men för många B-tränare vore det en avgörande förbättring – färre behöver ta ledigt från sina ordinarie jobb. Dessutom blir det lättare att rekrytera funktionärer.
På vardagstravet bör delningsproposition vara standard. Målet måste vara att fylla loppen: kör så många lopp som krävs och se till att alla som anmäler får starta. Med smart användning av seedning, flerklass- och stoproppar finns gott om verktyg för att skapa sportsligt rättvisa lopp utan att exkludera deltagare. Givetvis komplettera med exempelvis unghästpropositioner.
Transparensen inom tränarkåren måste också öka. Det ska vara ett krav för proffslicens att öppet redovisa dagavgifter, vad som ingår och kostnader som milersättning. Konkurrens driver effektivitet – och det är hög tid att även travets proffs verkar under tydliga och jämförbara villkor.
Slutligen behöver vi stärka den lokala uppfödningen. Inför regionala löpserier enligt nordamerikansk modell, där avkommor efter lokalt stationerade hingstar tävlar mot varandra. Det skapar incitament att både föda upp och stationera hingstar i regionen.
Och varje travbana med självrespekt bör arrangera åtminstone en egen unghästauktion per år. Infrastruktur, stallar och funktionärer finns redan – det handlar om att använda dem. Ge uppfödarna en lokal marknadsplats och sänk kostnaderna för att visa upp och sälja unghästar.
– Hans Albertsson
travhästägare, hästföretagare och uppfödare
