Fokustema
Insändare
Läs senare

Totoluckorna saknas…

Sedan flytten ner till Stockholm för snart 13 år sedan har jag fått med mig folk från arbetsplatsen, gamla vänner som flyttat ner och några vänners grannar etcetera till Solvallas V75-omgångar. Vi brukar vara mellan fyra till åtta personer och det varierar lite vilka som kan haka på vid varje tillfälle.
Av
Tobias
Totoluckorna är borta och insändaren anser att mycket av det sociala försvinner utan luckor och bongar. Foto: Jeannie Karlsson/Sulkysport
Totoluckorna är borta och insändaren anser att mycket av det sociala försvinner utan luckor och bongar. Foto: Jeannie Karlsson/Sulkysport

Efter att travet varit stängt för besökare i nästan 1,5 år så kunde vi återigen besöka Valla under Kriterielördagen. Vi blev sju personer denna gång, alla lika laddade och hoppfulla.

Vi brukar traska från Rissne och skåla och småfesta lite med några öl. Sen är vi varma i kläderna och kan fokusera på travet och att fortsätta umgås tillsammans på en av restaurangerna. Alltid lika skoj. En riktig happening. Många ser fram emot dessa dagar.

Det som dock Solvalla gjort om på grund av ATG, vilket alla mina vänner höll som klart negativt, är att de tagit bort totoluckorna.

Jag förstår att det är kostnader som ATG vill slippa, men det tar bort den charm med just ett travbesök. Att få lämna in sina spel och få en bong i näven är alltför underskattat. Att få ta ut fysiska pengar. Kontanter.

Det är mycket av vad det handlar om för de som inte är alltför intresserade, men som gärna går på Valla ibland. Det blir mer socialt med bongar och luckor. Vissa kan man säga att det är det förgångna, men vissa saker kan man inte bara påskynda och att gå från hundra till noll är absolut inte rätt melodi.

Visst kunde alla ladda ner ATG-appen och spela, men detta är en digitalisering som inte skapar något mervärde för själva besöket på plats. En vän till mig sa: ”Utan bongen känns det nästan som att man skulle kunna sitta hemma och kolla på tv:n”. Och det är verkligen inte den känslan som borde infinna sig när travbanorna åter öppnar upp. Det sociala som bongen och luckorna tillför försvinner helt med digitaliseringen.

Lyssnar inte ATG på oss publik och vad vi saknar eller behöver så kommer de ganska snart få se travet som helt digitalt där publiken inte längre befinner sig på travbanorna utan enbart framför tv:n.

All digitalisering är inte bra. Jag är inte emot utveckling men detta är inte genomtänkt ur besökarnas perspektiv.

Fokustema
Insändare
Läs senare

”Lepetit och Marcque är helt oskyldiga”

Stéphanie Lepetit och Gäetan Marcque avser att hävda sin rätt till respekt för oskuldspresumtionen och att återställa sanningen om dem efter publiceringen av artikeln med titeln ”Fritt fram för dopare” den 8 juni 2022 i Sulkysport, skriver parets advokat Florence Gaudilliere i en insändare.
Av
Florence Gaudilliere

Lepetit och Marcque åtalades av de franska rättsliga myndigheterna efter en kort polisutredning. De anklagades inte för att ha dopat sina hästar utan för att inte kunna motivera ursprunget till de veterinärmedicinska läkemedel som de använde för att behandla sina hästar.

Dessa stämningar existerar inte längre idag, eftersom brottmålsdomstolen i Cherbourg hade ogiltigförklarat handlingar i förfarandet den 13 april 2021. De har aldrig varit föremål för någon fällande dom i det här fallet och är inte föremål för någon kontroll av myndigheterna: de kan därför gå till travbanor och till exempel träffa proffstränare på området. Det finns absolut inga begränsningar för dem.

Stéphanie Lepetit fick SECF att dra tillbaka sina tillstånd som utfärdats genom beslut daterat den 19 november 2020. Detta beslut bestreds av Stéphanie Lepetit och Caen Administrative Tribunal togs i beslag för tvisten.

Domstolen har ännu inte fattat något beslut, därför är Stéphanie Lepetit inte föremål för något slutgiltigt beslut angående hennes tillstånd utfärdade av Travsällskapet.

Gäetan Marcque och Stéphanie Lepetit är helt oskyldiga och kommer att hävda sina rättigheter inför franska domstolar.

Florence Gaudilliere,
advokat

Fokustema
Insändare
Läs senare

Dalatravets förfall

Orolig blir man när medlemmarna i Dalarnas Travsällskap inte har insett hur illa det har blivit, utan gick emot valberedningens förslag vid gårdagens årsstämma och Romme fortsätter med samma ledning som tidigare.
Av
En mycket orolig Mas

Romme har varit den femte största banan i Sverige sedan länge, men de senaste åren har ett sakta förfall inletts och det blir tyvärr bara värre och värre.

Antalet startande hästar i loppen har sjunkit markant sedan beslutet togs att det skulle vara en travbanechef istället för en sportchef. Nu är det en tjänsteman på ST som skriver propositionerna och det märks tydligt i startlistorna.

Förvisso har antalet startande gått ner i hela Sverige, men även under nedgången höll sig Romme kvar i topp så länge sportchefen fanns med och hade koll på vad det fanns för hästar som kunde starta i regionen och skrev propositioner efter detta. Kolla gärna i ”Pegasus” och jämför själva.

Rommes anläggning är i stort behov av uppgraderingar precis som många andra av Sveriges travbanor, men de investeringar Dalatravet gjort går inte så bra.

Belysningen har varit under all kritik i många år och en ny införskaffades för ett år sedan.

Under förra sommaren flyttades starttiden för två tävlingsdagar för att den nya belysningen skulle sättas upp. Fortfarande är den inte i drift! Utan under hela den mörka hösten och vintern som varit har den gamla fått användas, medan vissa stolpar fortfarande ligger omonterade utanför staketet i sista sväng.

En ny startbil har inhandlats då de gamla som finns är totalt slutkörda.
Romme och Rättvik delar startbil, så beslut togs att Rättvik stod för den kostnaden och den sedan skulle hyras ut till Romme.

Denna gång tänkte man till och såg till att bilen faktiskt kan köras på vägen och inte behöver transporteras på lastbil varje gång den skall flyttas mellan banorna till en hög kostnad.

Dock så har de båda banorna olika doseringar, så varje gång Rommes startbil skulle användas i Rättvik så var vissa modifieringar tvungna att göras. Men detta var det ingen som ens tänkte på när den nya bilen beställdes så nu måste den nya startbilen byggas om för att kunna användas på Romme.

Både dessa debacle har skett sedan sportchefen blev ersatt av en travbanechef, vars rekrytering även är höjd i dunkel. Ingen annons för jobbet verkar ha funnits ute, utan det ser ut att vara en ren vänskapsrekrytering. Det fanns ett par personer med goda kunskaper och meriter som inväntade att Romme skulle söka en ny sportchef/travbanechef när den gamla sportchefen slutade, men som inte ens fick chansen att söka.

Sedan kan nämnas att utrustningen och tekniken är gammal och under all kritik på Romme. Det strular med saker varje gång det är tävlingar, vilket gör att Rommes anställda och funktionärskår jobbar i ständig uppförsbacke varje tävlingsdag, vilket i slutändan drabbar de aktiva då funktionärerna inte kan göra sitt jobb ordentligt.

Förhoppningen var att en ny ledning skulle kunna vända den nedåtgående trenden av Dalarnas Travsällskap när den stora och enda agendan de senaste åren uppnåtts, att få in ordföranden i ST:s styrelse.

Då var tron att fokus kunde läggas på den egna banans framtid, men tyvärr har inte medlemmarna i Dalarnas Travsällskap förstått hur illa det verkligen varit och är, utan gick emot valberedningens förslag.

En mycket orolig Mas

Fokustema
Insändare
Läs senare

Nytänkande med hästägarperspektiv

De som är eller har varit hästägare vet att det är ingen billig sport vi finansiärer av svensk travsport livnär.
Därför blev jag lycklig när jag läste ett inlägg från Emma E Johansson på facebook.
Av
Roine Svensson

Vi hästägare är en speciell typ av människor. Vi satsar enorma summor pengar i en sport där mellan tre-fem procent går plus/minus noll, resterande 95-97 procent av hästägarna runtom i landet går back stora summor årligen.

De investeringar vi årligen puttar in utgör svensk travsport och återbäringen blir det eventuella överskott som ATG genererar, vilket vi sen skall avlöna ST med samt de prismedel som vi tävlar om.

Prismedel som har i stort sett stått stilla i realvärdesutvecklingen sedan 1980-talet. Samtidigt har kostnaderna skenat iväg för bland annat träningsavgifter, foder, veterinärvård, transportkostnader med mera.

Med dåtidens kostnader kunde en vanlig arbetare vara hästägare. Idag går i stort sett hela lönen för en vanlig arbetare till kostnader runt hästen.

Så varför fortsätter vi finansiera vår sport?

Jo, det gör vi kvarvarande för vår passion är gränslös över vår fina sport och kärleken till hästarna. Med rådande ekonomiska obalans i sporten lockas inte nytt folk att satsa och unga människor, som det så ofta nämns önskas fler av i sporten, har inte en chans ekonomiskt att investera.

I förra veckan läste jag ett inlägg på facebook från Emma E Johansson, som är en av Trav-Sveriges unga och mycket lovande tränar talanger. Där ger hon sin syn på symbiosen mellan hästägare och henne som travtränare.

Då blir jag lycklig över att det åtminstone finns någon därute i Trav-Sverige som har ett ”hästägarperspektiv” när de tänker på sportens fortlevnad.

Nu tänker säkert några att hon går ju själv back på att inte ta procent på insprungna pengar, Ja, ser du kortsiktigt och egoistiskt på det så kan det se så ut, men om tränaren har beräknat sina driftskostnader med skälig vinst i sin träningsavgift blir sanningen en annan.

I själva verket är det ju så att om fler hästägare går runt, eller rent av lite plus på hästverksamheten, så finns det utrymme för köp av fler hästar, vilket innebär fler träningsavgifter till tränaren med skäligt beräknad vinst för dennes verksamhet.

Det är alltså win-win för hela Trav-Sverige och dess aktörer om hästägaren mår bra ekonomiskt. Så kan vi hästägare tillsammans med de aktiva skapa gemensam grogrund för travsporten.

Då har vi också en travsport i framtiden. Om inte är jag rädd att svensk travsport kollapsar och sjunker ner till den nivå vi idag ser i Danmark och Tyskland.