Svensk travsport befinner sig i en historisk ekonomisk nedgång. Sedan millennieskiftet har antalet licenser minskat med 58 procent och under 2024 föll antalet betäckta varmblodiga travston med ytterligare 14 procent. Prognoser pekar dessutom mot omkring 7.400 startande varmblod år 2030, jämfört med drygt 9.100 i dag. Bakom utvecklingen finns ett grundläggande ekonomiskt problem: det har blivit allt svårare att vara hästägare.
Sedan år 2000 har travsportens totala prismedel ökat från cirka 634 miljoner kronor till drygt en miljard kronor 2025 – en ökning i nivå med inflationen under samma period. Men hästägarnas verkliga kostnader har ökat betydligt snabbare än så.
Veterinärkostnader har stigit kraftigt, liksom el, foder, strö och löner. Det innebär att kostnadstäckningen för hästägare successivt försämrats under mer än två decennier. Konsekvenserna syns nu tydligt: färre hästägare, färre hästar och gradvis tunnare lopp. Det är särskilt allvarligt eftersom travsportens ekonomi är direkt beroende av attraktiva spelprodukter med stora och konkurrenskraftiga startfält. V85, V86, GS75 och V64 står för över 90 procent av nettospelomsättningen.
Samtidigt har de lopp som bär sportens kommersiella ekonomi tappat i styrka. STL-loppen har i reala termer försvagats kraftigt sedan år 2000. Ett konkret exempel är Bronsdivisionen där förstapriset ökat från 110 000 kronor till 135.000 kronor på 25 år. Justerat för inflation skulle dagens nivå behöva ligga på 175.000 kronor.
Trots att ATG:s spelprodukter fortsatt omsätter miljardbelopp har en allt mindre andel av det ekonomiska värdet återförts till sportens kärnverksamhet och hästägare. Till detta kommer den höjda spelskatten. Den 1 juli 2024 höjdes skatten på licenspliktiga spel från 18 till 22 procent av spelbolagens behållning. Det innebär att en större del av ATG:s överskott går till staten i stället för tillbaka till sporten och dess aktiva investerare.
ATG har samtidigt i huvudsak varit ett välskött bolag. Problemen ligger snarare i styrningsmodellen och den strategiska riktningen från Svensk Travsport. Svensk Travsport styrs fortfarande främst av banorganisationerna – inte av hästägarna som står för investeringarna i själva innehållet: hästarna, träningen och sporten. I dagens fullmäktigestruktur har hästägarintressena ett begränsat inflytande trots att de representerar huvuddelen av kapitalet och risktagandet i näringen.
Det har fått tydliga konsekvenser. När de som bär den ekonomiska risken inte har tillräckligt inflytande över prioriteringar och strategiska beslut försvagas också incitamenten att investera.
I de mest framgångsrika internationella sporterna är det kärnverksamheten och utövarna som står i centrum. Premier League, Champions League och SHL bygger ytterst på att de som skapar produkten också har ett starkt inflytande över dess utveckling och kommersiella strategi. Travsporten har däremot till stor del behållit en organisationsmodell skapad för en annan tid – innan dagens internationella konkurrens om publik, kapital och uppmärksamhet.
Om hästägarna ges större inflytande följer också större ansvar. Det skulle kunna skapa högre professionalism i styrelserummen inom både Svensk Travsport och ATG, tydligare affärsfokus och bättre förutsättningar att konkurrera. Både mot andra sporter i Sverige och internationellt.
Den centrala frågan är därför enkel: vem ska investera i nya travhästar när den ekonomiska modellen blir allt svårare att räkna hem?
Travsporten behöver nu samma sak som andra kapitalintensiva näringar i förändring: tydligare corporate governance, större öppenhet för extern kompetens och en strategi som fokuserar på långsiktig konkurrenskraft och avkastning. Annars riskerar svensk travsport att gå in i en lång strukturell nedgång där både sporten och spelmarknaden successivt tappar relevans.
Lennart Ågren
– grundare av Svea Bank och ägare SRF Stable
Lutfi Kolgjini
– travtränare och uppfödare
