Den egna katastrofen försvann omedelbart i mängden. Någon meter bort stod samtidigt någon annan och viftade med sin vinstkupong inför både bekanta och fullständiga främlingar.

Delad glädje är dubbel glädje. Delad förlust är åtminstone billigare terapi. Det låter kanske banalt, men just den där taktila och sociala känslan säger ganska mycket om vad hästspel en gång var – och vad det allt mindre är.

Man kan debattera spelluckornas vara eller inte vara tills sista hästen gått i mål. Penningtvättslagstiftning, digitalisering, effektivisering och kostnader kommer naturligtvis in i bilden. Men ibland får man känslan av att lagstiftningen också blivit ett väldigt praktiskt argument för att slippa avlöna människor några timmar på en tävlingsdag.

Problemet är att den där personen bakom luckan också var en del av upplevelsen. Och dessutom en potentiell kund.

Det är ett återkommande fenomen i travsporten: vi sparar en kostnad och upptäcker några år senare att vi samtidigt sparade bort en liten del av intäkten.

Det är inte spelluckan – det är maskineriet

Nej, återinförda spelluckor räddar inte svensk travsport. Men de illustrerar någonting mycket större. Hästspel fungerar som ett maskineri där hundratals små kuggar tillsammans skapar omsättning, intresse och lojalitet. Tar man bort tillräckligt många därför att var och en för sig ser obetydlig ut, står man till slut där med ett väldigt effektivt maskineri som inte längre snurrar.

När färre människor besöker banorna försvinner inte bara eventuella entréintäkter. Man tappar människor som skulle ha ätit, druckit, spelat, tagit med en vän, sett en häst på nära håll och kanske kommit tillbaka nästa vecka.

Och här måste vi vara lite självkritiska.

Den generella arenaupplevelsen på många svenska travbanor är inte tillräckligt bra. Mat, miljö, atmosfär, service och förståelsen för vad en modern besökare faktiskt vill uppleva lämnar ofta en del övrigt att önska.

Man kan inte först göra besöket mindre attraktivt och därefter förvånas över att folk väljer soffan. Som ett första symboliskt steg skulle man kanske till och med kunna återöppna några riktiga spelluckor.

Annars får vi snart hoppas att miljonerna börjar rulla in från knarkbaroner, internationella vapenhandlare och kryptokungar för att stabilisera omsättningen.

Det är naturligtvis ett skämt. Men utvecklingen är det inte.

Det kommer inte alltid nya torskar

En av travsportens stora tränare myntade en gång ett uttryck som många äldre travmänniskor känner igen:

”Det kommer alltid nya torskar.”

Syftningen var lika delar hästägare och spelare – med en blinkning mot en helt annan inte rumsren näring i huvudstaden Stockholm som flyttat till andra domäner.

Även Östersjötorsken är numera också den en bristvara. Och man kan börja ana samma ekologiska problem inom travsporten. Svensk travsport bärs idag i betydande utsträckning av ett förhållandevis litet antal mycket stora hästägare. Några av dem har tillsammans ett närmast svindlande antal hästar och utgör därmed försörjningsbas för tränare, hästskötare, uppfödare, veterinärer, transportörer och en lång rad andra yrkesgrupper.

All heder åt dem.

De satsar enorma belopp för pokaler, drömmar, prestige och den där märkliga känslan som gör att någon kan älska en häst som ibland inte ens behagar gå felfritt från start.

Men flera av sportens stora mecenater börjar också komma upp i åren.

Återväxten är betydligt mer oklar.

Om ingen av dem tänker instifta någon evig miljardfond för svensk travsport vore det därför klokt att börja fundera på var nästa generation hästägare ska komma ifrån. De kommer nämligen inte automatiskt.

Man måste rekrytera dem.

Färre lopp är inte nödvändigtvis fel – men säg som det är.

Inför Derbyhelgen meddelade Svensk Travsports styrelse att antalet lopp och tävlingsdagar behöver minska.

Det är knappast en dag för tidigt att diskutera.

Ett minskande hästbestånd kombinerat med för många lopp skapar små startfält och i vissa fall tävlingar som helt enkelt är för enkla ur spelsynpunkt. Det genererar inte den konkurrens och osäkerhet som är hästspelandets själva bränsle.

För hästägaren är logiken naturligtvis delvis den motsatta. Fler lopp och färre konkurrenter ökar möjligheten att tjäna pengar.

Men de flesta hästägare förstår också den större ekvationen – utan attraktivt spel finns det på sikt inga prispengar att tävla om.

Därför är färre men bättre lopp inte nödvändigtvis ett nederlag.

Vad som däremot behövs är tydlighet.

Om tävlingsvolymen minskar med exempelvis 7–9 procent och den genomsnittliga ersättningen per häst inte höjs motsvarande, då minskar naturligtvis också den samlade ekonomin för hästägarkollektivet.

Det går inte att kommunicera bort.

I nästa led betyder det dessutom mindre avlönat arbete för människor runt hästarna.

Det är den hårda ekonomiska verkligheten.

Och just därför är det bättre att säga det öppet än att försöka linda in situationen. Först när problemet definieras korrekt kan man börja göra någonting åt det.

Det är tillåtet att ändra sig

Felaktiga prognoser och beslut fattas i alla företag. Det är ingen katastrof. Katastrofen uppstår först när organisationen blir så förälskad i sitt tidigare beslut att den fortsätter trots att verkligheten har sprungit åt ett annat håll.

När det gäller ATG:s spelportfölj finns det fler analyser än travprogram. Jag har själv – liksom många andra med mig – framfört konkreta förslag och det finns naturligtvis ingen bibel som exakt beskriver hur framtidens hästspel ska utformas.

Men ibland kan strategin vara ganska enkel och de flesta vet vad jag menar gällande streckspel:

Om ett välkänt och starkt varumärke fungerade bra – våga använda det igen.

Innovation betyder inte automatiskt att allt gammalt måste försvinna. Ibland är den klokaste innovationen att inse vad man redan hade och arbeta med den på rätt vis.

Visa hästarna – inte bara de som pratar om dem

Även den sportfinansierade mediebevakningen behöver granskas. För den som sitter hemma och överväger ett spel är det knappast maximalt pulshöjande att under långa sekvenser titta på välfriserade damer och herrar i fast fashion-kläder som diskuterar sina idéer med varandra.

De får gärna prata. Men låt dem göra det medan vi tittar på hästarna.

• Värmningar.
• Provstarter.
• Defilering.
• Stallbacke.
• Skor.
• Utrustning.
• Beteende.
• Intervjuer med tränare och kuskar före loppet.
• En snabb kommentar från vinnaren efteråt.

Det finns ett utmärkt föredöme i de franska sändningarna. Där syns studiofolket när de behövs, men mycket av sändningen riktas mot det som faktiskt ska skapa spel: tävlingsbanan och hästarna.

Kommentatorerna kan ligga i bakgrunden. Och för den som inte vill höra dem finns sedan länge en fantastisk teknisk uppfinning på fjärrkontrollen: mute. Även detta är bara en liten skruv.

Men travsporten behöver börja intressera sig för de små skruvarna igen.

Frankrike visar också den andra halvan av ekvationen

Frankrike är intressant av ytterligare ett skäl. Även där finns problem med minskat spel och periodvis mindre attraktiva lopp. Samtidigt har man på många håll arbetat hårdare med själva evenemangsupplevelsen och med att få människor till banorna.

Det är viktigt. Den som kommer till travet idag kanske inte spelar särskilt mycket idag. Men personen kan spela om två år.

Barnfamiljen som kommer för hästarna, maten och aktiviteterna kan innehålla morgondagens spelare, hästägare, uppfödare eller funktionärer.

Det är därför arenaupplevelsen och spelet inte är två olika frågor. De är samma fråga med olika tidshorisont.

Hönan, ägget – och hela travets ekosystem

Travsporten är komplicerad. Och samtidigt väldigt enkel. Utan spel blir finansieringen av hästägande och uppfödning betydligt svagare. Utan hästägare och uppfödare finns inga hästar. Utan hästar finns inga lopp. Utan lopp finns inget spel.

Det är verkligen den klassiska frågan om hönan och ägget – fast med sulky. Just därför fungerar det dåligt när varje del av sporten betraktar sin egen verksamhet som centrum för universum.

ATG förvaltar spelet och spelarnas pengar som finansieringsverktyg. Svensk Travsport företräder den samlade sporten. Banorna är arenorna där produkten genomförs och där publiken möter sporten. Hästägare, uppfödare, tränare och aktiva producerar det som hela systemet faktiskt bygger på: hästar och tävling.

Och Sverige har dessutom en närmast unik fördel.

Sporten äger sitt eget finansieringsverktyg

Det borde vara en ynnest. Man sitter i princip runt hela bordet själv. Då borde det inte vara rocket science att styra skeppet åt rätt håll – förutsatt att de som sitter vid bordet faktiskt tittar åt samma håll.

Det behövs både insnöade och människor som aldrig sett snö

Här tror jag också att rekryteringen till sportens ledande organisationer är avgörande. Travet behöver människor som kan sporten på djupet. Som förstår historien, hästägarens psykologi, tränarens vardag, uppfödningen och varför en spelare reagerar som en spelare gör.

Men det räcker inte. Sporten behöver också människor utifrån som frågar: Varför gör ni så här? Inte för att de automatiskt vet bättre. Utan för att den som befunnit sig länge i ett system till slut slutar se det märkliga i systemet.

Den bästa ledningen är därför förmodligen en kombination. Människor med djup travkunskap. Människor med erfarenhet av besöksnäring, media, digital utveckling, spel, evenemang, varumärken och samhällsutveckling. Utåtblick med inblick. Inte det ena eller det andra – det finns även en uppsjö av människor med denna kombination av kunskap/erfarenhet.

Det positiva är att nästan allt fortfarande finns kvar

Det är lätt att beskriva svensk travsport som ett sjunkande skepp. Jag tycker det är fel. Hästarna finns. Kunskapen finns. Banorna finns. Publiken finns fortfarande där ute. Varumärkena finns. Spelet finns. Organisationerna finns.

Och framför allt finns fortfarande den märkliga kraft som uppstår när tolv (eller helst femton) hästar kommer runt sista sväng och människor som aldrig tidigare träffats plötsligt står bredvid varandra och skriker på samma nummer. Det är ganska få verksamheter som äger den känslan.

Så kanske ska vi börja där. Öppna en spellucka. Visa hästarna. Gör banorna trevligare. Kör färre men bättre lopp. Våga ändra beslut som inte fungerat. Rekrytera nya hästägare innan de gamla försvinner. Och framför allt – sluta behandla varje problem som om det tillhör någon annan del av travsporten.

För det gör det inte. Allting hänger ihop. Det har alltid varit travets största komplikation. Men om man tänker efter är det också dess största möjlighet. Och nej – det kommer nog inte alltid nya torskar. Därför är det hög tid att börja skapa en miljö där de faktiskt vill simma in själva.

– Niclas Fjellström