Att gömma sig bakom ”praxis” och ”ideella föreningars traditioner” är ett effektivt sätt att undvika kärnfrågan:
Hur skapar vi en modern, transparent och inkluderande organisation?
Denninger och Karlsson poängterar att fullmäktige fick information, men inte framförde några invändningar. Det är ett retoriskt grepp som i praktiken skuldbelägger delegaterna.
Att ”ta del av” information är inte detsamma som att ha fått förutsättningarna förklarade för sig. Många deltagare var där för första gången, fyllda av engagemang och en vilja till förändring. Att de inte omedelbart genomskådade en komplex röstmetodik ska inte användas som ett kvitto på deras godkännande.
Man ska inte behöva ha ”svart bälte i matematik” eller sitta med avancerade sannolikhetskalkyler för att förstå konsekvenserna av ett val.
När jag själv lät en AI-analys granska siffrorna inför fullmäktige blev resultatet glasklart: motförslagen var i praktiken chanslösa redan innan den första rösten lagts. Det var därför jag dagen innan fullmäktige utan framgång ställde frågan till ST.
Det system som ST tillämpade kallas ”Block Voting”. Det är en metod som i moderna, seriösa organisationer fasats ut av goda skäl. Blockröstning har nämligen en dokumenterad tendens att:
- Missgynna nya kandidater och låsa fast strukturer.
- Motverka minoriteter och därmed strypa mångfald i beslutsfattandet.
- Premiera igenkänning framför kompetens, vilket leder till stagnation.
- Fokusera mer på bortval än på nyval.
När Denninger och Karlsson försvarar detta system försvarar de samtidigt en kultur där politisk förslagenhet värderas högre än förnyelse. Det är en farlig väg att gå. Travsporten befinner sig i ett kritiskt läge där rekrytering och förtroende är helt avgörande för överlevnaden.
Att lägga hela bördan för sportens framtid på en ny vd är orättvist. Han behöver en styrelse som valts på grunder av kompetens och transparens, inte genom röstmatematik som hör hemma i ett svunnet sekel.
Genom att klamra sig fast vid ”som vi alltid gjort” släcker man effektivt det gryende hopp som sportens aktiva känner. Om inte ST inser att spelreglerna måste vara rättvisa och begripliga för alla riskerar vi att konstatera att ljuset i tunneln inte är en öppning – utan ett mötande tåg.
