Gränsdragningar är inte lätt och det finns en hel del förbättringsmöjligheter runt insatslöpningarna i Sverige, även om jag anser att 72 hästar, sex kval och de två främsta från varje försök till final, är det allra bästa alternativet.
Den biten köper jag rakt av, men jag är inte lika förtjust att det sker en seedning av ”stjärnorna” i försöken.
Givetvis förstår jag tankegången, att alla arrangörer vill bjuda på en så slagkraftig final som möjligt, men är det ett rättvist förfarande? Inte alls – alla hästägarna har lagt in lika mycket pengar för att delta?
Seedningen blir också ett problem när det inte är sex försök och de två bästa går vidare till final. Det finns ju löpningar där det kan uppstå andra problem som nyligen avverkade E3- och Sprintermästaren.
När det exempelvis är för många ”treor” och där bästa resultatet från tidigare starter avgör vem som ska gå till final? Rättvist? Inte alls.
Här finns det två bättre vägar att gå – antingen genom lottning eller snabbaste tiden.
Valen av startspår i finalen sker idag genom lottning. Kanske inte så mycket att säga om, men visst vore det lite mer kittlande att den snabbaste försöksvinnaren får välja först?
En del banor har mörk anmälan till sina insatslopp – andra ljus. Det finns både för- och nackdelar med båda systemen.
Att forma det ”perfekta insatsloppet” är inte helt enkelt, men det kan bli bättre på sina håll idag – om nu den verkliga viljan finns till förändring?
