Fantastiskt är: Att ATG sätter omsättningsrekord, att bolaget numera har 500.000 registrerade aktiva kunder och att resultatet är ATG:s bästa sedan man började redovisa enligt ”börsstandard” 2015.
Dessutom har ATG lyckats sänka kostnaderna jämfört med 2016 med 5,1 procent. Att öka omsättningen och sänka kostnaderna är förvisso enligt plan, men ändå fantastiskt!
Jag är kanske ensam i klassen, men ATG:s resultat borde väl dessutom inkludera det som betalas ut till ägarna trav- och galoppsporten? Vilket i år var 1.757,9 miljoner kronor.
Problemen är förstås att 99 miljoner 2017, vinsten 8,6 miljoner 2016 och 26,4 miljoner 2015 inte når upp i närheten av de 300 miljoner som ATG betalar ut i ”Pokalårspengar” under innevarande år. Det fattas faktiskt 166 miljoner.
Pengar som kommer att tas ur vad vi kallar Hästsportens Fond, vad ATG numera bestämt har namngivit ”balanserade vinstmedel”.
Oavsett namn: tanken med fonden var att ha den vid ”dåliga tider”, inte – med facit i hand – för att rädda offensiva beslut.
En hästägare ringde nyss och frågade vad det här innebär för 2019? Ingen vet. Den nya licensierade spelmarknaden döljer lika många hemligheter som möjligheter.
Vad vi vet är att ATG 2018 måste vässa resultatet med 200 (!) miljoner kronor för att hålla tempot gällande ”Pokalårspengarna” som ju inte skulle vara en engångsraket. En skattesänkning är räddningsplankan.
Det konstiga i magen är: hade inte Pokalårsöverenskommelsen funnits så hade samtliga stått upp och applåderat ATG:s resultat 2017. Nu finns istället en naggande oro vad framtiden döljer. Hade vi verkligen råd med Pokalåret?
