Jag brukar sällan irritera mig över sådana här omröstningar, även om något skaver över att varken Ina Scot eller Maharajah lyckades ta sig hela vägen.
Fast det gjorde Peder Fredricson. Som går rakt genom rutan, vältalig, sympatisk och lätt att gilla. Svårigheten för travsporten i sådana här sammanhang är att vi helst – och ska – lyfta fram den som gjort det verkliga jobbet; hästen. Det är den verkliga stjärnan inom sulkysporten. Jag har läst flera artiklar om Peder Fredricsons Jerringpris, innehållande EM-guldet individuellt och EM-silver i lag – utan att ”Allan” har nämnts överhuvudtaget.
Hästen heter egentligen H&M All In, är elva år och efter Kashmir van Schuttershof. Han är min hjälte i sammanhanget.
Travsporten får nog nöja sig med att prisa sina egna på hästgalan. I år senare än någonsin. Här har jag alltid tyckt att nomineringarna är viktigare än vinnarna. Och har inte varit upprörd sedan 1999 då en obesegrad fyraårig Victory Tilly berövades på titeln Årets Häst.
I år ges förutsättningarna igen.
Att Årets Häst-galan är senarelagd till slutet av februari ger alla möjligheter för att vinnaren inte var bäst 2017, utan 2018.
För oavsett om du är journalist (vilka röstar fram vinnarna i alla kategorier utom en) eller allmänt röstsugen travintresserad (Årets Häst) så influeras du.
Nicklas Westerholms dubbelseger på V75 igår kan ha avgjort Årets Komet-titeln. Och om Propulsion eller Readly Express vinner Prix d’Amériqe nästa vecka lär oddsen rasa på att någon av dem blir Årets Häst – 2017…
Givetvis ska det inte påverka, men vi är bara människor. Med kort minne och snabbt röstningsfinger.
