Paul R. Milgrom och Robert B. Wilson får priset för ”förbättringar av auktionsteorin och uppfinningar av nya auktionsformat.”
Riksbankens pressmeddelande ger bakgrunden: ”Utfallet av en auktion (eller upphandling) beror på tre omständigheter. Den första är auktionens regler, eller format. Är buden öppna eller dolda? Hur många gånger kan deltagarna bjuda i auktionen? Vilket pris betalar vinnaren – sitt eget bud eller näst högsta bud? Den andra rör det auktionerade objektet. Är värdet olika för olika budgivare eller värderar de objektet på samma sätt? Den tredje omständigheten gäller osäkerheten om affären. Vilken information har olika köpare om objektets värde?”
De är rädda för att betala ett överpris och förlora på affären – vinnarens förbannelse
Här är två välbekanta aspekter i pressreleasen om priset:
”Wilson visade också varför rationella budgivare tenderar att bjuda lägre än sina egna uppskattningar av det gemensamma värdet: de är rädda för att betala ett överpris och förlora på affären – vinnarens förbannelse.”
Just det, ingen köpare av ettåringar vill öppna för högt. Risken är att budet klubbas omedelbart. Köparen kan då få höra viskningar bakom sin rygg ”hur f-n kunde han/hon bjuda 100.000 för den? Stona efter den hingsten går ju inte, åringen var ju kryssbent…!”
Här är också förklaringen varför auktioner drar ut på tiden, även i USA. Utroparen börjar i höga summor, den holländska modellen, trappar sedan nedåt. När skamgränsen nås, till exempel 2.000 dollar för dräktig märr, kommer bisittaren med vädjande inspel: ”Hennes tidigare avkommor har vunnit flera insatslopp, hon är trekvarts-syster med Alma Beta…”
”Han (Milgrom) analyserade budgivarnas beteenden inom en rad kända auktionsformat och visade att ett format ger säljaren högre förväntade intäkter när deltagarna lär sig mer om varandras värderingar av objektet under budgivningen.”
Här är resonemanget ”på vingel” i vår bransch. Hur ofta har inte säljare på ettåringsauktioner nervöst spanat efter stortränarna och agenterna, noterat om de sett tre-fyra i samspråk? Är de överens om min ettåring (knappast), den som har långa kotor men kanske litet för platt kors?
Säljaren kanske resignerar, tröstar sig i att Stig H brukar säga att än har inte ens han sett den perfekta hästen? Och, är det inte så att alla stora tränare och agenter har sina käpphästar, vilka fel de kan ”leva med”? Nej, att som säljare oroa sig om faktorer bortom det kända är just vad ekonomiforskning får syssla med: teorier! Nu dessutom med den osäkra effekten av Corona.
Hur ska ”deltagarna lära sig mer om varandras värderingar av objektet under budgivningen?” Ronald Gurfein, ”Guru” i Harness Racing Update, har en guldgruva av material för forskarna.
Förra veckan gav han sina ”fåtölj-bud” på Lexingtons ettåringsauktion, givetvis på FÖRHAND just för att inte störa andras värderingar av numren. Han berättade också hur för många år sedan hans eget bud på en förväntad lågprisare, cirka 20.000 dollar, utlöste en flod av bud och ettåringen drog iväg till 200.000 dollar.
”Fega inte ut om budgivingen på ettåringen bromsar in på småsummor”
”Guru” har också sitt råd till de som inte ”har lädret i ordning”: fega inte ut om budgivingen på ettåringen bromsar in på småsummor, tro inte att den har något fel som du inte såg, kör på!
Sulkysport gratulerar pristagarna – och påminner om ett lämpligt ställe att praktiskt tillämpa sin forskning med en liten del av prispengarna: Maryland State Fairgrounds, 2200 York Road, Lutherville–Timonium, Maryland.
Här går det att läsa mer om pristagarna och forskningen kring auktioner.
– Ulf Lindström
