Jag är en av dem som anser att svensk travsports reglemente till mångt och mycket är bra. Det måste vara bra, inte minst för att slippa hamna i situationer som Jenny Brunzell gjorde.
Tänk om reglementet gällande drivningar var så lamt och ihåligt att i princip varje överträdelse innebar ett besök i rättssalen? Nu står det sig uppenbarligen ganska bra, drivningen i det här fallet var över tillåten nivå enligt sporten, men som rätten fastställde hade hästen inte farit illa.
Att reglementet utmanas av banveterinärer och ibland allmänheten är nog ett måste för att – även om jag hatar uttrycket – reglementet måste vara ett levande dokument. Som utvecklas, förfinas och anpassas till de krav som finns såväl inom sporten som ute i övriga samhället.
När det gäller just kör-, eller i detta fall, ridspö är det ingen självklarhet att travsporten ska få behålla det. Och absolut ingen rättighet.
Gällande acceptansen för travsporten utanför den innersta sfären upplever jag spöet som det mest kontroversiella och svåraste att förklara för såväl icke frälsta som förstagångsbesökare. Hur kan det vara tillåtet att slå en häst? Även om jag biter mig i tungan och höjer pekfingret samtidigt som jag rättar till att det heter ”korrigera”, så inser jag att man alldeles för ofta korrigerar i överkant.
Här har travsporten en utmaning och de aktiva ett gigantiskt ansvar att se till att reglementet följs gällande drivningar. Nollvision är förmodligen en utopi, men givetvis något att sträva efter.
***
Som många andra satt jag och lyssnade på livestreamingen från Bjerke igår och slutpläderingen gällande Fabrice Souloys kobolt-fall.
Ju mer jag lyssnade, ju mer kom jag att tänka på något jag fått påtalat för tidigare gällande juridik:
”Det är en jäkla skillnad på att ha rätt och att få rätt”.
En lite olustig magkänsla infann sig. Varken första eller sista gången i det här fallet.
