Förstapriset är 500.000 dollar. Högre än Elitloppet. Fullt i klass med Prix d’Amérique. Så varför tänder jag inte till?
Jag är tämligen säker på att arrangörerna gör sitt bästa, men att köra ett VM-lopp utan Bold Eagle, Readly Express, Nuncio, Timoko och Aubrion du Gers är ungefär som att spela VM i fotboll utan Tyskland, Spanien, Brasilien, Argentina och Frankrike.
Det bör dock emfaseras att det är vi européer som främst satt VM-stämpeln på loppet. Ett minne från en svunnen tid då de bästa hästarna verkligen dök upp i International Trot. Som såg sin början 1959 på Roosevelt Raceway.
Jag är duktigt avundsjuk på kollega Claes Freidenvall som fick uppleva banan på Long Island, inte minst då Callit vann VM som sistahäst på Roosevelt 1987. Från början var det en motorbana som byggdes om till kapplöpningsbana och slog upp portarna i september 1940. Styvt ett år senare var USA med i kriget efter attacken mot Pearl Harbor och det finns anledning att misstänka att Roosevelt Raceway inledde i uppförsbacke.
Banan var en pionjär inom mängder av områden. Först med startbil, först med intern-tv på banan och enligt Freidenvall jobbade under en period 25 personer – bara på banans PR-avdelning! Över 25.000 pressmeddelande skickades ut från det här gänget som givetvis skapade intresse för Roosevelt.
Banan mätte 15/32-delar av en mile. Eller 754 meter. Det där hängde säkert ihop med att den tidigare var en motorbana. 15 juli 1988 stängde Roosevelt och numera ligger ett lyxigt bostadsområde vid namn Meadowbrook Pointe (ett ganska coolt hästnamn – eller?) där det en gång samlades traventusiaster.
Då – när VM var en maktfaktor – var en tid före internet. När du inte kunde se varenda lopp på Youtube, när du satt andlös lyssnandes på amerikanska referenter och John D Campbell var mer ett väsen än en idrottsman. Nu kan du se och lyssna live på i princip varenda lopp, på vilken bana som helst i hela världen. Det är tyvärr inget unikt med International Trot.
Tre svenskfödda hästar har vunnit ”VM”; His Majesty, Atas Fighter L. och Callit. Ytterligare två har varit tränade i Sverige: (Pluvier III och Peace Corps).
Chansen att den skaran utökas känns stor, inte minst med tanke på att fyra tiondelar av fältet på lördag är ”svenskt”. Förvisso med internationella detaljer. Har Twister Bi fixat resan så borde övriga få jobbigt att fånga in honom. Han hade till exempel inga problem med Klosterskogens 800-metersbana ifjol då han vann Habibs Minne.
Men VM-känslan har svårt att infinna sig. Det blir inga flaggviftningar framför datorn på lördag kväll – heller.
