Första steget till vad som så småningom skulle utmynna i Elitloppet togs i samband ett styrelsemöte i Stockholms Travsällskap den 4 oktober 1951. Någon månad tidigare hade den nya styrelsen tagit plats, vilken leddes av general Henry Kellgren.
Under paragraf sju från styrelseprotokollet den 4 oktober kunde följande rader läsas:
”Styrelsen beslöt, att Skandinaviskt Mästerskap skall avhållas på Solvalla den 31 augusti 1952, samt uttalade önskvärdheten av att avhålla ett högt doterat internationellt jubileumslopp med anledning av att Solvallabanan nästa år firar 25-årsjubileum. Lämplig dag för detta lopp skulle vara den 15 september, och förutom skandinaviska hästar skulle inbjudas elithästar från Tyskland, Frankrike och Italien.”
Därmed var det första fröet sått till den löpning som skulle radera ut Sverige som en vit fläck från den internationella travkartan.
När Solvalla kastade sig in i den här leken på allvar och skapade sitt Elitlopp handlade det inte om några stora summor utan det skulle emellertid visa sig att pengar inte betydde allt utan loppet vann snabb prestige genom banans enorma generositet mot såväl gästande tränare, kuskar som hästägare.
Vänskapsband knöts på olika sätt och detta skedde främst genom Rune Stolts ödmjuka framtoning och hans unika förmåga att få människor att trivas i sin tillvaro. Rune Stolt var ”Mr Elitloppet”, även om han kom in några år senare i bilden än Henry Kellgren och var den person som förädlade Elitloppet till var det är idag – världens förnämsta sprinterlöpning för äldre travare.
General Henry Kellgren var å andra sidan den stora pådrivaren för ett internationellt tävlingsutbyte inom travsporten – han var också mannen bakom ”Ryssgalan” – och det var några år efter att han blivit anklagad för att gå Adolf Hitlers ärenden under det andra världskriget.
Till professionen var Henry Kellgren militär med titeln general och chef för försvarets kommandoexpedition. I november 1945 försökte överbefälhavare Helge Jung vid en visit hos statsminister Per Albin Hansson att skilja Henry Kellgren från hans tjänst.
Enligt ÖB var Kellgren ”allmänt oduglig” och Jung antydde också att för Kellgren komprometterande uppgifter kunde komma fram när de tyska arkiven öppnades.
Per Albin Hansson vägrade dock att gå med på ÖB:s krav, men det nöjde sig inte Helge Jung med utan han vände sig istället till utrikesminister Östen Undén och varnade för att anklagelser om passivitet kunde komma riktas mot regeringen om den inte ingrep mot svenskar som gått Hitlers ärenden eller varit beredda att göra det.
En förklaring krävdes av Henry Kellgren och hans försvarsskrift behandlades i regeringen och där fick den starkt stöd. Både den tidigare utrikesministern och diplomaten Christian Günter – med ett stort travintresse – och försvarsministern Per Edvin Sköld stödde i sina utlåtanden Kellgren.
Helt oberörd kom inte Henry Kellgren ur den uppkomna situationen – vem skulle vara det efter ha blivit anklagad för landsförräderi?
Även om Henry Kellgren var militär till sitt yrke agerade han inte det minsta soldatiskt. Trav- och Galopprondens grundare, Sten ”Sannlunn” Sandberg, beskrev Henry Kellgren som en charmerande världsman med mycken livets vishet, gentlemannen med många stänk av fast diplomati, men först och främst traventusiasten.
Inom travets värld stormtrivdes Henry Kellgren. Nästan varje söndag syntes han på Solvalla i sällskap med utrikesminister Christian Günter (ordförande i STC) och Olof Wallenius, inte bara styrelseledamot i Stockholms Travsällskap utan också hästägare, uppfödare och grundare till Menhammar Stuteri.
År 1951 blev Henry Kellgren invald som medlem i Stockholms Travsällskap och senare samma år dess ordförande. Den 20 september tog han över klubban från Greve Carl Bonde och kort efteråt kom Henry Kellgren med den briljanta idén om att arrangera en internationell löpning i samband med att Solvalla skulle fylla 25 år.
Henry Kellgren ansåg att ett internationellt storlopp alltid hade saknats i svensk travsport och speciellt under senare år.
Beslut om att en Jubileumslöpning skulle komma till stånd och att tävlingsdagen skulle hållas den 15 september 1952 (ändrades senare till den 14 september) togs i början av oktober 1951.
Däremot fanns inget angivet i styrelseprotokollet om löpningens form eller prissumma. Rykten talade om summor om 40.000 och 50.000 kronor.
Trav- och Galopprondens chefredaktör Sten Sandberg förordade det högre beloppet. För att en löpning som denna skall bli vad den tänkt att bli – skrev Sannlunn i Trav- och Galoppronden – alltså ett verkligt internationellt storlopp, så fordras det deltagande av kontinentala stjärnor. Om möjligheterna att få ett sådant gästspel till stånd skall jag be att få återkomma i ett annat sammanhang, men redan nu vågar jag säga, att en förutsättning är en rejäl prissumma.
Sten Sandberg visste vad han talade om. Våren 1951 gjorde han en resa till Italien för att värva några hästar till ett danskt jubileumslopp. Då erbjöds 40.000 danska kronor, vilket motsvarade ungefär 30.000 svenska kronor vid den tidpunkten. Detta var – enligt italienarna – ett alldeles för blygsamt belopp för de i detta avseende ganska bortskämda italienska hästägarna.
– Tvekar styrelsen om 40.000 eller 50 000 kronor, så tag 50.000! Minimum! skrev Sannlunn.
I slutet av november 1951 beslutade Stockholms Travsällskap att följa Sannlunns råd och loppets prissumma skulle uppgå till 50.000 kronor, vilket betydde att jubileumslöpningen helt plötsligt var det fjärde högst doterade loppet i Europa vid den tidpunkten.
För att kunna locka de allra bästa hästarna till Solvalla valde Henry Kellgren att åka ut i Europa och försöka skapa personliga kontakter och det var inget som bekom den världsvane diplomaten Henry Kellgren. Resorna skulle gå till Frankrike, Italien och Tyskland.
Henry Kellgren kom att träffa både Johannes Frömming (vann Elitloppet fyra gånger) och Permits tränare Walter Heitmann. Däremot utsträcktes aldrig resan till Italien, vilket skulle visa sig vara en miss. Ingen italiensk travare kom nämligen till Solvalla…
Redan den 1 maj utgick anmälningstiden till Solvallas Jubileumslöpning, alltså mer än fyra månader innan loppet skulle avgöras. Totalt anmäldes 40 hästar. 26 från Sverige, och 14 från utlandet. Ytterligare sju hästar dök upp efter anmälningstiden gått ut på grund av försenad postgång. Någon häst från varken Frankrike eller Italien hade anmälts och det var förstås ett stort nederlag för Solvalla.
Goda råd var nu dyra, men när Solvalla fick en bekräftelse i mitten av augusti att Permit skulle anlända till Stockholm var loppet räddat!
Några veckor tidigare hade Frances Bulwark gjort sin första start utanför Sveriges gränser på den sedan många år nedlagda banan Farmsen i Hamburg och i Farmens Matadoren-Rennen. Där besegrade Sören Nordins travdrottning trion Scotch Thistle, Tompkins Hanover, Irmeberoth, men däremot kunde hon inte rå på Permit.
Bättre PR än så kunde inte Solvallas Jubileumslöpning få och det första ”Elitloppet” kunde säljas som ett revanschmöte mellan Permit och Frances Bulwark.
Folket vallfärdade till Elitloppet, men några publiksiffror redovisades inte officiellt i dessa dagar. Dessa hemlighölls länge, men rekordspel blev det i alla fall. Hela 1.363.957 kronor omsatte publiken (16.788 personer) på totalisatorn.
Sportsligt blev också loppet en hejdundrande succé. Både vinnaren Permit (vann i två raka heat) och tvåan Frances Bulwark travade 1.17,3, vilket var Europarekord både för hingstar respektive ston.
Redan samma kväll som löpningen avgjorts beslutade Stockholms Travsällskap att permanenta loppet under namnet Solvallas Internationella Elitlopp och förlägga evenemanget till försommaren.
Därmed var Elitloppet fött!
***
Fotnot: ”Så började allting…” publicerades första gången i Claes Freidenvalls bok ”Elitloppet – en dag om året” 1952-2015.