Fokustema
Krönika
Läs senare

I en annorlunda tid

Hur tänker opinionen i travsporten idag? Ta en titt på sociala medier.
I veckans gästkrönika på Sulkysport skriver Klaus Koch bland annat om "facebook-tribunalen".
Av
Klaus Koch
Upplåst för dig som är prenumerant
Charlottenlunds travbana på Facebook.
Charlottenlunds travbana på Facebook.

Klaus Koch – idag verkställande direktör på Charlottenlund – har skrivit i Sulkysport under tre års tid och få personer har större kunskap om internationell travsport än Koch. Fortsättningsvis kommer Klaus Koch att skriva om både svensk och utländsk travsport i Sulkysports digitala satsning.

***

Vanligtvis brukar jag inte ha problem med att få till ett vettigt alster när jag sätter mig vid tangentbordet, men just denna gång känns det svårare. Jovisst, det händer mycket i travsporten men det rör sig om händelser som inte passar in i min ”tycka-till-stil” så jag kom på att titta lite på hur opinionen – den som ger sig till kännedom på de sociala medierna – tänker istället.

Travsporten och resten av världen har under senare år fått ett helt nytt verktyg i händerna: de sociala medierna med främst Facebook, Instagram och Twitter. Själv har jag varit på Facebook sedan julafton 2011. Jag har provat Twitter, men det tilltalar inte riktigt mig.

Det senare skulle jag egentligen hemskt gärna vilja, då jag egentligen är en mycket debattglad person

Facebook använder jag, men inte fullt ut. Jag ser först och ”Fejan” som ett medium där jag kan socialisera. Lägga upp roliga bilder och historier, som vi alla kan skratta åt, läsa intressanta artiklar som andra delat, lyssna på musik etcetera.

Två typiska Facebook-aktiviteter undviker jag dock: att posta inlägg om familj och barn och att delta i debatter. Det senare skulle jag egentligen hemskt gärna vilja, då jag egentligen är en mycket debattglad person. Längre nere i krönikan förklarar jag varför jag inte debatterar på Facebook.

Först vill jag dock konstatera att jag efter att ha tillträtt som vd för Charlottenlund Travbana för drygt ett år sedan har jag fått upp ögonen för Facebooks positiva kvaliteter. Att bedriva en FB-sida för ett företag som en travbana är har visat sig vara en mycket lågt hängande frukt.

Ett aktivt och kontinuerligt arbete mot den konsumentgruppen som förväntas använda Facebook som informationsportal är mycket resultatgivande. Travsporten har under de senaste 30 åren letat efter kanaler genom vilka den kan attrahera ny publik. Lösningen finns på Facebook och förmodligen också på andra sociala medier som jag har mindre insikt i.

Genom att lägga upp material som brukaren själv kan förhålla sig till i den mån det passar banar vi för en lätt och okomplicerad väg in i vår sport. ”Spela V75” eller ”Gå med i travskolan nu” kan icke-insatta inte förhålla sig till.

Det kan de däremot till (nästan) kommentarslösa stämningsbilder och erbjudanden som inte erfordrar någon som helst kompetens för att kunna njuta av. I Charlottenlund kör vi nästan dagligen med sådana inslag och att döma efter antalet visningar är vi på helt rätt väg.

Men Facebook har tyvärr också negativa ”kvaliteter”. På den senaste tiden har dessa varit påtagliga. Jag (och andra) kallar det för ”Facebooktribunalen”. Att delta i en diskussionstråd kan vara mycket givande när den är saklig och korrekt, men allt för ofta förstörs den positiva diskussionen nästan omedelbart av personer som känner sig manade att vräka ur sig vidrigheter och osakligheter av sällan skådat slag.

Oavsett om det förekommer inom andra branscher också så är det bara inte okej. Jag förstår inte vad som får folk till att agera på det sättet. Känner de inte till ”rule number one” om att internet aldrig glömmer?

Vad vill man uppnå? Mår man bra av att läsa sitt eget skit?

Vad är syftet med att bedriva en total urskillningslöshet som ofta förstör en annars bra debatt och sårar anständiga och positiva människor? Vad vill man uppnå? Mår man bra av att läsa sitt eget skit?

Utan minsta fog döms andra människor. Även när det finnas fog för kritik måste man väl ändå kunna använda sig av en anständig retorik. Många sätter sig i situationer som är direkt förolämpande och tyvärr sker det som oftast ostraffad.

Klaus Koch. Foto: Mia Törnberg

Frågan är hur stark Facebooktribunalen är? Kan den med sin urskillningslösa retorik ”skrämma” bestämmande instanser till att ta förhastade beslut? Jag tror inte det. Som tur är finns det alltid vettiga människor som förmår att lägga en sordin på de värsta vidrigheterna genom saklig och förnuftig argumentation.

Jag tillåter mig att sälla mig själv till den sortens människor, men jag deltar ändå inte i debatten beroende på att jag aldrig representerar enbart mig själv.

Anses man att representera ett företag eller en institution bör man enligt min uppfattning hålla sig från emotionellt laddade diskussioner och enbart kommunicera fakta på informationsvägar man kan kontrollera.

En Facebooktråd är tyvärr inte en sådan, vilket är synd då det i den bästa av världar är något av det mest ideella sättet att få ut sitt budskap på.

Fokustema
Insändare
Läs senare

Bryter tystnaden och trampar i klaveret

Plötsligt träder Svensk Travsports högste representant Marjaana Alaviuhkola ut i offentligheten. Ambitionen måste väl vara att försöka öka förtroendet för Svensk Travsport och sig själv. Men hur gick det?
Av
Anders Lindblad
Upplåst för dig som är prenumerant

Göran Persson sa en gång i tiden att har man en gång trampat i klaveret låter det lika jävligt när man drar ut foten igen. Kanske har Marjaana lyssnat på honom?

Alla vet att det råder djupt delade meningar om ST:s organisationsförslag i allmänhet och förtroendet för styrelse och ledning i synnerhet. Högt uppsatta personer i olika travsällskap har vädrat dessa synpunkter på olika sätt den senaste tiden. Ingen kan ha undgått detta som läser Travronden eller Sulkysport. Jo förresten en person: Svensk Travsports styrelseordförande. Hon av alla!

Efter fredagens möten deklarerade hon ”samsyn och enighet” varpå olika dignitärer – som kommer från olika läger sakligt sett – höjer på ögonbrynen (understatement!) och undrar om de varit på samma möten som ordföranden!

Men hon insisterar! Gör ett nytt uttalande och drar återigen mycket märkligt slutsatsen att det råder ”samsyn och enighet” bara för att man är positiv till ett ”rådslag”? Men det låter som ett halmstrå.

Hur skulle ett rådslag kunna ändra på storbanornas vägran att skänka bort sina egendomar? Är inte hela vitsen med organisationsförslaget att de är med på noterna? Finns det något att belåna för att rädda ST:s ekonomi om inte Solvalla, Åby och Jägersro är med?

Men slåss man för sin överlevnad så vill man kanske fortsätta med foten i klaveret? Det kanske till och med känns skönare än att stå där barfota.

Fokustema
Insändare
Läs senare

Var vi på samma möte?

I fredags – den 4 september – hölls ST förtroenderåd, samt ett separat ordförandemöte för travsällskapen. ST:s styrelse har genom sin ordförande gett uttryck stor glädje över den samsyn och enighet som rådde under mötet. Detta gör att jag måste ställa mig frågande till om vi befann oss på samma möte.
Av
Anders Holmgren
Upplåst för dig som är prenumerant
Anders Holmgren.

Jag kan naturligtvis inte svara för hur övriga deltagare i förtroenderådet upplevde det, men jag kan bidra med mina egna reflektioner och tankar. Den för tillfället allt annat överskuggande frågan rör den omorganisation av svensk travsport som initierades för ett år sedan, och här råder varken enighet eller samsyn.

Detta är mina reflektioner kring hur detta mottagits av Solvallas styrelse. Jag fokuserar här på bakgrund och förutsättningar i den väsentligaste frågan och väljer att stå över diskussionerna om den högst tveksamma hanteringen av tävlingsprogrammet etc.

Det inledande ordförandemötet var bra. Debatten hade högt i tak och ett flertal synpunkter och tankar kom upp i dagen. Jag hoppas och tror att även Stockholms Travsällskaps synpunkter kom fram på ett tydligt sätt. Jag upplevde samsyn från ett flertal banor (utöver Åby och Jägersro, som helt delar vår syn), vilket inte minst ur principiell synpunkt är glädjande.

När det gäller organisationsfrågan har jag sagt det förr och det tål att upprepas: processen har påbörjats i helt fel ände och på fel premisser. Istället för att förklara vilka problem man vill hantera och hur man vill att travsporten skall fungera om fem, tio och tjugofem år så har man börjat med att diskutera vilken bolagsform man skall ha och hur ägarskapet i denna skall se ut. Travsporten saknar i allt väsentligt en målsatt verksamhetsplan, vilket gör att vi blir tvåa på bollen.

Avsaknaden av en tydlig vision från ST är påtaglig. Då ST:s styrelse varit synnerligen drivande i organisationsfrågan och sedan processens början styrt riktningen mot en ekonomisk förening (övriga presenterade alternativ kan bara beskrivas som alibi-förslag) så är det fullt naturligt att det är här debatten för tillfället står. Det är mycket olyckligt att vi ägnar all energi åt att diskutera ägarfördelning istället för att diskutera nya affärsmöjligheter och utveckling av befintliga affärer.

Alla ska stoppa in sina fastighetsbestånd

I ST:s förslag har hela tiden funnits en parameter av central betydelse: alla travsällskap skall stoppa in sina fastighetsbestånd i en gemensam balansräkning. Detta är en stötesten som oundvikligen kommer att skjuta hela processen i sank.

Stockholms Travsällskap har, precis som Jägersro och Åby, på ett tydligt sätt sagt nej till detta. Budskapet från våra medlemmar är glasklart; våra fastigheter skall inte stoppas in i en gemensam balansräkning. Detta budskap har levererats vid ett flertal tillfällen, och upprepades på Förtroenderådet.

Det är fullt förståeligt att många andra banor suckar åt detta besked, och anser att vi bara ser till vårt eget hus.

Det ligger dock en hel del andra tankar bakom dessa beslut (beslut som för övrigt framtvingats av ST:s oerhört bristande kommunikationsförmåga, där man låtit denna fråga ta plats istället för andra och mer relevanta frågor som borde prioriterats):

  1. Syftet med att skapa en stark balansräkning är, svepskäl till trots, tydlig: genom detta skall man skapa en situation där man kan belåna fastighetsbeståndet för att finansiera verksamheten. Detta är en mycket farlig väg att gå, och undertecknad hade röstat emot alldeles oavsett vilket fastighetsbestånd mitt sällskap suttit på. En lånefinansierad verksamhet kommer aldrig bli konkurrenskraftig.
  2. Vi ser inte våra fastigheter som en långsiktig lösning på den ekonomiska situation ST själva försatt sig i genom sin acceptans av pokalåret och genom att vara oförberedda på den nya situation som omregleringen av spelmarknaden inneburit.
  3. Den befintliga organisationen i ST är till stora delar densamma som suttit eldvakt medan det börjat brinna i huset. Att ge samma organisation förtroendet att förvalta ytterligare miljardvärden och fler ansvarsområden känns för mig som definitionen på företagsekonomiskt vansinne.
  4. Vad händer om tio eller tjugo år, när fastigheterna är full-belånade? Med samma resonemang som förs nu ligger det i farans riktning att man börjar diskutera inkorporering av andra tillgångar.

Jag ställer mig vidare frågande till exakt varför många små- och mellanbanor är så positiva till detta förslag. Den maktkoncentration som detta skulle leda till tror jag inte är något som någon önskar. Betänk att ST:s utgångsförslag innehåller en röstfördelning på runt 50 procent till storstadsbanorna, en siffra som efter reviderad fastighetsvärdering och förhandling naturligt bör vara 70-80 procent. Är detta en situation som är gynnsam för svensk travsport i stort, och för era medlemmar i synnerhet?

Så, Stockholms Travsällskap har sagt nej, och lika lite som jag kan förstå hur Marjaana Alaviuhkola kan uppleva att samsyn och enighet råder, lika svårt har jag att se varför övriga banor är beredda att ta strid för att vi skall ändra oss.

Hot om uteslutning

De som inte säger ja får inte vara med. Hoten om uteslutning av de sällskap som säger nej, vilka framgår i rådslagsmaterialet och som även kom fram i debatten på Förtroenderådet, ger jag heller inte mycket för. För det första är jag tämligen säker på att vi alla ser att travsporten är som starkast när den innehåller en hälsosam mix av bredd och elit, vidare är jag tämligen säker på att Solvalla och övriga banor som önskar vara med skulle klara sig alldeles utmärkt om vi ställdes utanför. Jag vill dock understryka att vi verkligen inte önskar denna utveckling.

Tvärtom, vi ser flera vägar framåt och vi tar gärna en aktiv roll i den fortsatta processen. Jag både tror och hoppas att vi ägare och medlemmar i ST gemensamt kan backa bandet och skapa en process utifrån rätt premisser.

Vad är det då Solvalla och Stockholms Travsällskap vill? Inom Stockholms Travsällskap har vi redan under sommaren genomfört de rådslag som nu föreslagits, och jag kommer inom kort presentera den syn som styrelsen och Stockholms Travsällskaps medlemmar efter dessa möten kommit fram till.

Anders Holmgren

V. Ordförande Stockholms Travsällskap

Fokustema
Insändare
Läs senare

Aldrig har splittringen varit så stor…

Vi har fantastiska hästar, tränare och körsvenner i Sverige. Den sportsliga kvaliteten är på en nivå som aldrig tidigare. Samtidigt tornar mörka orosmoln upp sig på himlen när det gäller den administrativa, organisatoriska och ekonomiska delen av vår sport.
Av
Claes Lundell
Upplåst för dig som är prenumerant

Efter att i över 60 år från olika positioner följt sportens ledning och administration måste jag tyvärr konstatera att aldrig har splittringen varit så stor som nu. Där olika intressen spelas ut mot varandra. Samtidigt som ST:s styrelse mot fleras vilja och med hot om ekonomiska sanktioner försöker tvinga fram en ny organisationsform. En sammanslutning som skapas på detta sätt har inga som helst förutsättningar att bli långlivad. Ett utslag av mycket dåligt ledarskap.

Ekonomin har havererat med flera hundra miljoner i skulder och underskott. Att skylla detta på separationen från ATG är givetvis bara ett svepskäl. Förändringen av spellagstiftningen drevs mycket aktivt från ST där vi alla dessutom ombads att medverka i kampanjen. Konsekvenserna var kända på förhand.

Personligt betalningsansvar bör övervägas

Problemet är att ST:s styrelse inte klarat att hantera situationen. Nu blir det hästägarna som får stå för notan i form av framtida lägre prispengar. Styrelsens misskötsel av ekonomin är så grav att personligt betalningsansvar bör övervägas.

Vi har bara under det här året sett flera exempel på hur rättsskipningen inom sporten har kollapsat. Jag behöver väl knappast lämna några exempel – de är alltför välkända.

Med nuvarande organisation har under decennier skapats en fantastisk utveckling av den svenska travsporten. Dock har under de senaste åren väldigt få initiativ synts av fortsatt sportslig utveckling.

Det är säkert så att förändringar behövs för att möta framtiden. Men det måste vara förändringar som är hållbara och som medlemmarna står bakom och är eniga kring. En styrelse som helt har misslyckats med nuvarande organisationsform har små möjligheter att lyckas i en ny organisation.

Förmåga till ledarskap saknas helt

Förtroendet för ST:s styrelse och valberedning är nu så kört i botten att det inte går att reparera. Förmåga till ledarskap saknas helt.

Det är en uppgift för ägarna det vill säga travsällskapen att agera. Låter man misskötseln fortsätta tar man på sig ett mycket tungt ansvar.

Svensk Travsport måste förenas i en gemensam framtidsvision där alla intressenter aktivt tillsammans kan bidra till att vända utvecklingen i positiv riktning under ett nytt och starkt ledarskap.

Krönika