Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Greyhound var mera komplett än Varenne”

Klaus Koch var förra veckans krönikör i Sulkysport och han ger sin syn på vem han anser borde varit nummer ett på vår lista över världens 50 bästa hästar genom de senaste 100 åren.
Av
Cecilia Kristoffersson
Greyhound är Klaus Kochs val som världens bästa häst genom tiderna.
Greyhound är Klaus Kochs val som världens bästa häst genom tiderna.

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 1 2018:

Tidningen som ni just nu håller i handen har nyss publicerat en artikelserie om världens genom tiderna bästa hästar där dessa rankades inbördes efter en rad kriterier. Jag håller helt med om kriterierna men dock kommer jag inte fram till samma resultat. Jag tror att den ”rankande individen” – till exempel jag själv – har svårt med att se bort från ett dolt kriterium, nämligen upplevelsen. Bortsett från ettan, Varenne, är det nämligen just det kriteriet som blir styrande i min alternativa ranking.

Låt mig ändå stanna kvar lite hos Varenne

Att italienskfödde Varenne är den bästa travhästen världen har skådat tror jag att de flesta är överens om, men placeringarna därefter har många kandidater. Framförallt är det svårt att jämföra hästar från olika tidsåldrar vilket jag strax kommer tillbaka till.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Låt mig ändå stanna kvar lite hos Varenne. Enligt min uppfattning måste han vara den bästa (brasklappen kommer strax) travhästen som satt sina hovar på en travbana. Men var han bästa travaren? Tillåt mig att tvivla. Varenne såg allt annat än komplett ut när han lopp efter lopp lade travvärlden under sina fötter. Han krängde i kurvorna, behövde en del utrustningsdetaljer  och han kunde till och med ta till galopp någon gång ibland. Varennes styrka var hans hjärna och hans hjärta, hans motor. Med dessa två ”vapen” kontrollerade han sin något udda teknik så mycket att man med rätta kan påstå att ingen någonsin varit bättre än han.

Greyhound var mera komplett än Varenne

Brasklappen, som jag hänvisar till ovan, hette Greyhound. Denna nästan helvite travare travade alltså världsrekord 1.11,6 år 1938. Det tog 31 (!) år innan Nevele Pride 1969 förbättrade rekordet till 1.11,3. Varenne satte en hel del olika rekord, men de förbättrades i princip alla inom relativt kort tid.

Greyhound var mera komplett än Varenne såtillvida att han även travade rekord under sadel och i tvåspann. Greyhound förblev dock osynad i tävlingar över längre distanser och han tillbringade hela sitt liv i Nordamerika. Man kan bara spekulera i vad ”det grå spöket” kunde ha uträttat på Vincennes kolstybb utöver att han förmodligen hade bytt färg…. Ändå har jag en viss feeling för – och det är tyvärr bara en feeling – att Greyhound även hade varit en mästare mot franska hästar i deras eget hemland.

Sedan var det det här med upplevelsen. Frågar man 100 olika personer om vilken häst som gett dem den största upplevelsen på en travbana får man förmodligen 70-80 olika svar. Folk som är eller har varit hästägare väljer vanligtvis en triumf med egen häst som den största upplevelsen, till exempel en Derbyseger eller det som är ännu större. Andra nämner speciella lopp som till exempel Mack Lobells Elitloppsseger 1988 eller duellen mellan Copiad och Pine Chip i samma lopp 1994.

Jag har ju haft förmånen att få vara med till att arrangera Elitloppet under 24 år och många är de upplevelser jag måste klassificera som speciellt känslomässiga. Coktail Jets, Moni Makers och Victory Tillys segrar är exempel på detta.

Jag glömmer aldrig de känslor som löpte genom min kropp sekunderna efter loppet

Dock hittar jag mitt livs största travupplevelse i ett helt annat lopp, ett lopp som bara kördes en enda gång, nämligen Harley Davidson Race på Sörlandet Travpark i slutet på augusti 1997. Jag hade den sensommaren hämtat den australiensiske valacken Knight Pistol till norra Europa. Hästen var av ren passgångarstam, men var sitt lands överlägset bästa travare. Jag fick banorna Bergsåker (Sundsvall Open Trot), Sörlandet, Åby (Åby Stora), Hamburg (Grosser Preis von Hamburg) och Solvalla (Frances Bulwarks lopp) till att samarbeta om att ta kostnaderna för hästen. Det var inte så svårt därför att hästens ägare Russell Edwards själv tog hälften av kostnaderna.

Ändå var kritiken massiv, att lägga pengar, inför den första starten i Sundsvall. Knight Pistol hade drabbats av korsförlamning efter ankomsten till Sverige och starten var i fara. Han slutade sjua bakom Scandal Play. Jag blev totalt utdömd, men ingen tog till synes notis av att Knight Pistol travade den snabbaste sistakilometern av alla i loppet.

”Hämnden” blev söt och den kom fort, redan veckan efter, när ”The Terminator”, som han kallades hemma i Australien, åkte till Norge och tog an sig hästen som vid den tidpunkten räknades som Europas bästa travare, hemmahästen Gentle Star. Gunleif Tollefsens hingst räknades som oslagbar, men Knight Pistol och hans unga, kvinnliga kusk Kerryn Manning knäckte favoriten i en fenomenal slutspurt, och sensationen var ett faktum.

Jag glömmer aldrig de känslor som löpte genom min kropp sekunderna efter loppet. Tårarna rann och en obeskrivlig känsla av lycka, lättnad och stolthet tog över. Kritikerna vände på klackarna och strödde beröm i stället. Många uttryckte nästan tacksamhet för att de hade fått vara med om att uppleva detta. Jo, den augustilördagen anno 1997 blev ramen om min hittills största travupplevelse. Det var inte världens bästa häst som vann, men den gav mig och många andra en upplevelse för livet.

***

Fotnot: I denna veckas utgåva av Sulkysport, som utkommer torsdagen den 11 januari, är Håkan ”Lillis” Olsson krönikör och han minns tillbaka till den gamla goda tiden.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Fransson: ”Är det bra mat?”

Förra veckans krönikör var Fredrik Fransson om lunchtrav utan toto där över 430 gäster en helt vanlig fredag kunde njuta av att se ett provlopp (!) för varmblod och ett för kallblod.
Av
Fredrik Fransson
Lunchtrav – javisst. Lunchtrav utan toto? Det kan väl inte fungera? För Bollnästravet är svaret ja! En bra bit över 400 personer tog sig ut till banan i fredags för att äta lunch, och banan hade samtidigt vaket valt att köra provlopp för både varmblod och kallblod som lunchunderhållning och intresseskapande. Foto Thomas Hedlund
Lunchtrav – javisst. Lunchtrav utan toto? Det kan väl inte fungera? För Bollnästravet är svaret ja! En bra bit över 400 personer tog sig ut till banan i fredags för att äta lunch, och banan hade samtidigt vaket valt att köra provlopp för både varmblod och kallblod som lunchunderhållning och intresseskapande. Foto Thomas Hedlund

Här kan du läsa förra veckans krönika signerad Fredrik ”Frasse” Fransson:

Ett klassiskt svenskt ordspråk skulle kunna vara:

”Är magen glad så är människan glad.”

Maten på våra travbanor är en alltid aktiv diskussion. Det finns goda och dåliga exempel.

Ett lysande är Bollnästravet, min hemmabana, som tidigare led av ett katastrofalt rykte. Det har blivit bättring på den punkten, minst sagt.

en lika vanlig fråga som ”Känns hästen bra i värmningen?”

I fredags kördes två provlopp under lunchtimmen. Det låter kanske lite oskönt för hungriga travtränare, men sedan förra sommaren har man ny krögare på banan (Travrestaurangen by Kitchen) och en större succévärvning får vi leta efter.

Fakta

Fredrik Fransson

Ålder: 39 år.

Familj: Gift med Michaela. För övrigt består familjen av hund, katt och en massa hästar.

Bor: Järvsö.

Licens: A-tränare vid Bollnästravet.

Bästa travminnet: Vinst i V75-loppet Jon Olssons Minne på hemmaplan, Bollnästravet, med Monster Monsun.

Intressen förutom trav: Downhillcykling och att lära mig saker.

Expandera

Över 430 lunchgäster en helt vanlig fredag kunde njuta av att se ett provlopp (!) för varmblod och ett för kallblod, med startlistor och speaker som berättade vad som försiggick på banan.

Lysande initiativ där vi visar upp våra hästar för ”vanligt” folk. Jag lovar att det finns potentiella hästägare på restaurangen.

Lyssna på den här siffran – 875. Det är Travrestaurangens toppnotering på antalet lunchgäster under en dag. 875 betalande lunchgäster i en restaurang som ligger utanför stan, inga närliggande industrier eller stora arbetsplatser i en liten stad som Bollnäs – det är ett bevis på att om man gör rätt då kommer människorna. Det är också ett bevis på att det går att locka folk till travet – jag menar det kan väl omöjligt vara så att folk tänker ”nej, i dag är det travtävlingar, vi åker dit en annan dag”…

samma goa känsla som jag när vi skrittade förbi barnen

Att hästägare stannar hemma och tittar på ”liven” istället för att besöka banan är många gånger kopplat till kvaliteten på maten, det låter kanske konstigt egentligen, men är det någonting som kommer på tal när vi träffas under en travdag så är det maten.

”Är det bra mat?” är en lika vanlig fråga som ”Känns hästen bra i värmningen?”.

Med den nyvunna vinden i ryggen torde fredagsluncherna vara som vigda för Bollnästravet i nästa års tävlingsplanering – att hitta rätt dag/kväll för travbanorna borde vara rätt väg att gå. Att det som nu till synes inte finns något vettigt tänk bakom vilka banor som kör trav på vilka dagar är för mig obegripligt. Att veta vilka dagar som gäller, om så bara under vissa perioder, borde göra det enklare för alla.

En hyllning till: Bodentravet levererade på alla punkter i helgen. Från första till sista kontakt med människorna i Boden var det FEM PLUS. Inbjudande, glada skratt och ”kul att ni är här”.

Redan en timme före första start var det fullt av folk på publikplats. Det stod föräldrar med sina barn längs bankanten och hejade på oss under värmningarna, massvis med telefoner som tog bilder på hästarna och jag tror att Bro Viking hade samma goa känsla som jag när vi skrittade förbi barnen bara några meter från banan.

Det här borde vara enkelt – glada människor gör oss glada.

Alltså borde vi vara glada oftare. Vi har så mycket att vara glada för.

Och när Svensk Travsport (ST) gör slag i saken och uppdaterar sina datasystem för hantering av hästägandet – då kommer vi vara så glada att vi blir ännu fler ambassadörer för travsporten.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Maria Törnqvist

Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: ”Jag går i väntans tider”

Förra veckans krönikör var Kristian Borell som bara går och väntar på att kära ner sig totalt i någon häst igen.
Av
Kristian Borell
När travintresset glödde i yngre år var Stig H Johansson-tränade Quiggin en av krönikören Kristian Borells favorithästar. Nu går han omkring och drömmer om den där förälskelsen igen. Kärleken till en travhäst. Foto Stefan Melander/Stalltz.se
När travintresset glödde i yngre år var Stig H Johansson-tränade Quiggin en av krönikören Kristian Borells favorithästar. Nu går han omkring och drömmer om den där förälskelsen igen. Kärleken till en travhäst. Foto Stefan Melander/Stalltz.se

Här kan ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 13:

Väntans tider. Jag må ha slutit travcirkeln efter 30 års frånvaro, men det är något som saknas. Jag bara går och väntar på att kära ner mig totalt i någon häst. Det är mycket som skall stämma. Hästens utseende, mentalitet och inte minst namn. Och kusk och tränare kan inte vara vem som helst eller se ut hur som helst.

Fakta

KRISTIAN BORELL

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

När jag som ung slaviskt följde precis all sport märkte jag snart att jag hade svårt att falla för det lokala eller för den delen det nationella. Jag ville de flesta av de geografiskt närstående väl, men lyckades inte hålla på dem för det fanns ingen kärlek.

Ingemar Stenmark blev till Bojan Krizaj, Björn Borg till Vitas Gerulaitis, Börje Salming till Guy Lafleur och i fotboll var det inte Ralf Edström utan Giacinto Facchetti som gällde när det spelades boll mellan vindan och apelträdet på baksidan hemma i Götene.

I travet var det same same but different, med svenska eller i Sverige stationerade hästar på favoritlistan. Jag ville Axevallas tränarkår väl, men höll i slutändan på andra kuskar än Roger Grundin, Tommy B Andersson, Sven-Gunnar Andersson, Sören Norberg och Bo Näslund.

Min slutsats? Stig H som någon slags underdog

Närmsta storstaden Göteborg med sitt Åby intresserade mig inte alls. Det gjorde däremot Solvalla och fighten mellan en hel armada Nordin och en ensam Stig H Johansson. Min slutsats? Stig H som någon slags underdog.

Quiggin och The Onion blev mina favoriter. Den enda som i min värld (nästan) kunde matcha denna duo var varken Pershing, Mustard eller Legolas, utan Snack Bar. Så coolt namn, så cool dress och så tuff uppsyn i KGB:s avelshingstreklam. Appearence is everything och säger så mycket om helheten, trots att det ”bara” handlar om utsidan. Som ni förstår faller jag som en fura för Thomas Hedlunds eminenta kördress-serie här i Sulkysport.

En tränare/kusk kom snart att fascinera mig klart mer än ”stackars” Stig H. Bo William Takters okonventionella sätt med häst fick mig på fall, men någon häst fick jag aldrig med mig från trollkarlen från Norrköping.

det är och förblir en helhet som måste sitta

Det må ha varit en barndom, men jag hyser ingen illusion om att som 50-åring agera annorlunda. Att noggrant studera, reflektera och analysera är bara den ena sidan av myntet. Den andra handlar om kärlek och om hur underbart, och för mig helt nödvändigt, det är att falla som en fura.

Egentligen vill jag inte spekulera om när väntans tid kommer att vara över, det händer som sagt när det händer, men någon Gocciadoro-häst hade legat bra till om vår italienske vän varit piggare på att använda Pink & Blacks rosa-svarta hästägardress som hyllar bröderna Miccichès älskade Palermo.

Det hade också kunnat vara så att Urlo dei Venti hade avslutat min väntan, men besvikelsen över den möjliga flytten (?) till häxdoktor Holger Ehlert är så stor att den spirande kärleken håller på att rinna ut i sanden. Den till synes så klokt resonerande Stefano Simonellis Ehlert-flirt och jag känner mig lurad.

Kanske borde det inte gå ut över den underbara häst som är Urlo dei Venti, men det är och förblir en helhet som måste sitta. Hästen och kusken och tränaren. Utseendet och mentaliteten. Namn. Inte helt lätt, men jag är säker på att kärleken finns där runt hörnet.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik ”Frasse” Fransson

Fokustema
Krönika
Läs senare

Olsson: ”Du ser lite blöt ut på överläppen”

Förra veckans krönikör var Håkan "Lillis" Olsson om några episoder från möten med några av sportens stora profiler som han fått uppleva. Den flygande travtränaren, loopen för att vända spelet, golfande och att travet kanske inte är så stort som vi tror...
Av
Håkan Olsson
Åke Svanstedt. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Åke Svanstedt. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här kan ni läsa Håkan ”Lillis” Olssons krönika som publicerades i Sulkysport nummer 12:

Jag tänkte berätta om några episoder från möten med några av sportens stora profiler som jag fått uppleva. Travsport handlar mycket om att resa.

Och då kan det hända spännande och roliga saker. Som att en pilot som tagit ett uppdrag ”för att bättra på sina flygtimmar” uppe i luften i ett litet flygplan plötsligt få improvisera en landningsbana.

En onsdag i juli var vi på väg med Svanstedt Air. Flygplanet Åke ägde ihop Zoogins ägare Håkan Andersson i Sundsvall. (Det här hände alltså när Åke Svanstedt var tränare på Bergsåker).

när vi väl är nere måste jag bromsa som fan annars kan vi hamna ute på europavägen

Midlanda mot Bromma och Sverigeloppet på Solvalla. Vi lyfte med beskedet att ni kan nog inte räkna med att få landa här när ni kommer tillbaka ikväll. Flygplatsen skall vara stängd. Det skall läggas ny asfalt på landningsbanorna.

Fakta

Håkan "Lillis" Olsson

Bor: Örebro.
Första egna hästen: Una Roy som Kaj Widell och jag hittade på Gotland med Bengt Molins hjälp, 21 segrar, flertalet rikstotosegrar.
Bästa häst: Avelshingsten Crowntron som stod i svensk avel två år och lämnade Derbyvinnare i båda kullarna; 1990 Queen L och 1991 Sans Rival.
Bästa travminnet: När delägde Elgin Almahurst var tvåa i Peter Haughton Memorial 1985 och tjänade 250.000 dollar. Express Ride vann.
Intressen förutom trav: Ishockey.

Expandera

Det kändes som ett senare problem och heller inget olösligt problem för några Sundsvallare. När vi i den ljusa kvällen lyft för hemfärd från Bromma i riktning Sundsvall, halvvägs ringdes det till Midlanda och vi hade önskemål om flytt av några fordon för att vi skulle kunna landa. Det var bom-stopp visade det sig. Då var det till att lägga om färdplanen.

Svanstedt Air hade alltid inhyrd pilot. Någon som behövde hålla liv i sina flygtimmar. Vi visste aldrig egentligen vem piloten var. Inte hur många flygtimmar han satt på heller. ”Hur mycket bränsle har du? Kan vi gå till Kramfors?”

Men bilarna stod ju på Midlanda. Beslutet blev att vi för säkerhets skull landar på Maj, ett litet flygfält i Njurunda, på gräs, mera en fotbollsplan. Piloten gav oss passagerare order om att hålla utkik. Han skulle svepa ned ett par gånger över gräset där vi skulle landa och vi skulle hålla utkik så inga kossor var ute och betade där vi skulle försöka gå ned. Efter ett par svängar ned såg det klart ut. Då kom nästa order från piloten. ”Spänn fast er ordentligt för när vi väl är nere måste jag bromsa som fan annars kan vi hamna ute på europavägen”. På väg ned tittade Åke Svanstedt på mig och sade: ”Lillis, jag tycker du ser lite blöt ut på överläppen.”

Kan ni göra en loop, så spelet vänder!

Vid ett dubbeltrav på Åby var vi, jag, Åke Svanstedt och Christer Nylander, på plats redan på fredagskvällen. Vi checkade in på ett hotell utmed Avenyn och slog oss ned på en fullsatt uteservering för att på lämpligt sätt ladda upp för tävlingsdagen. Det var trångt runt bordet och jag försökte inleda ett socialt snack med två killar rakt över bordet. ”Vad gör ni här i Göteborg” inledde jag med. ”Göteborgsvarvet” kom ett snabbt svar. Åke Svanstedt klämde i med: ”Bygger ni båtar?”

En inte så tokig kommentar egentligen. Jag försökte rädda upp situationen med att försiktigt presentera Matfors stolthet. ”Det här är Åke Svanstedt” fortsatte jag med inför två förvånade motionärer. Ingen reaktion. Fick då klämma i med: ”Det är han som tränar Zoogin”. Och det här var ytterligare ett ögonblick i mitt liv när man blir påmind om att travet kanske inte är så stort som vi nördar inbillar oss.

En av Örebrobandyns stora stjärnor var skarpskytten Tage ”Tjappe” Magnusson. Han var med i det ÖSK som 1955 slog Edsbyn i SM-finalen. Bandyn var stor i Örebro på 50-talet. Fem SM-finaler mellan 1954-1958, tre gånger svenska mästare. ÖSK:s kedja bildade landslag på den tiden, Karl-Erik Södergren, ”Stockis” Kihlgård, Ove Eidhagen, Olle Sääw och Tage Magnusson. ”Tjappe” Magnusson var en idol för mig inte bara för att hans son Leif var en skolkamrat.

Hörna från höger var i regel alltid mål. Min sving i golfen var en ren kopia av Tjappes tillslag och kunde även utföras i en telefonkiosk. Mer utrymme behövdes inte.

Vi känner dom inte

Den här dagen på en golfbana i New Jersey skulle vi, några glada amatörer, jag, Sören Nordin, tandläkare Ingvar Thorson och Viktor Håkansson, son till Kaj Håkansson, ägare av Sandy Bowl hos Sören, svinga våra klubbor. Svinga och svinga.

Jag såg givetvis till att få dela golfbil med Sören och det var en upplevelse i sig. Sören Nordin var ju utbildad ingenjör och det använde han sig av efter och inför vare slag. Om jag haft klubba nummer det och det i istället för den här så skulle ju bollen hamnat längre bort och närmare hål. Beroende på riktning, tänkte jag, men inte högt.

Jag minns inte hur själva golfen gick, men däremot minns jag när vi kommit nära hål. Och jag och Sören Nordin körde upp på green med golfbilen och parkerade där innan vi puttade de sista slagen för att äntligen få bollen i hål. ”Vi känner dom inte”, hörde jag våra svenska kamrater vråla!

Som representant för Travronden fick jag åka runt på alla V65-dagar 1979. Tillbringade då många lördagar i ett litet grönt flygplan från Bromma. Två piloter och plats för sex passagerare, med ett bord emellan. Som gjort för kortspel. Och så blev det.

Ofrånkomligt när gamblern och spjuvern Olle ”Lappen” Lindqvist var med. Vid en resa, tror vi var på väg till Halmstad, hade spelet inte gått väl för ”Lappen”. Här måste göras något. ”Hallå piloterna där framme. Kan ni göra en loop, så spelet vänder!”

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Kristian Borell