Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 14:
Min krönikörkollega här på Sulkysport, Maria Törnqvist, tog upp en essentiell fråga i sitt alster för tre veckor sedan. Hästskötarnas arbetsmiljö i förhållande till tränarnas ekonomi. Jag tänker spinna vidare på detta.
Som vissa säkert vet är jag väldigt intresserad av travsporthistoria och då främst den från mitt hemland Danmark. Från de många facktidningar som jag har läst genom åren har jag noterat att det i träningsstallarna för 100 år sedan – alltså åren kring första världskriget – gick det tre hästar per skötare. Tjugo år senare hade antalet ökat till fyra och ytterligare 20 år senare, på 1960-talet var det fem passhästar som gällde. När jag själv började som skötare i slutet av 1970-talet var det sex-sju som var normalt.
Vad får jag som hästägare/kund för pengarna?
Nu för tiden, år 2018, pratas det om så många som tio passhästar per skötare. Nu går det inte helt att jämföra olika tidsperioder eftersom till exempel dagliga hagvistelser har blivit allt mer vanligt över åren. Men det finns nog inga tvivel om att stressen för en hästskötare ökar mer och mer, som Maria också påpekar.
Jag och en kompis har hästen Gogo di Quattro i proffsträning hos Solvallatränaren Mattias Djuse. Mattias tar 375 kronor om dagen för att ha hästen i sitt stall. Vad får jag som hästägare/kund för pengarna? Vi kan titta på en träningsdag för Gogo.
Först får han mat vid 06.00 på morgonen. I samma veva mockas hans box. Sedan blir han antingen körd eller släppt i hagen eller till och med båda. Hagvistelsen har tagit bort behovet för en stor del av långsamkörandet, men han får gå snabbjobb två gånger i veckan. Ett snabbjobb med borstning, påselning, körning, dusch och torrträckning tar minst 1,5 timme.
Klaus Koch
Ibland är två personer, skötaren och tränaren, sysselsatt med honom samtidigt.
Mitt på dagen serveras det lunch och ibland är det veterinärkoll och/eller skoning under eftermiddagarna. Aktiviteter där skötaren måste vara närvarande. Skoning ingår i priset och utförs ofta av tränaren eller skötaren själv. Dagen slutas med kvällsfoder.
Eftersom Gogo är en starthäst tävlar han regelbundet när han är i form och inte sällan på banor en bra bit från hemmastallet. Förvisso betalas det en utselningsavgift, men det går åt många timmar.
Utrustningen slits hela tiden och måste löpande repareras eller bytas ut.
När Gogo tränar eller startar används ett stort antal utrustningsdetaljer såsom sulkies, träningsvagnar, seldon huvudlag och andra prylar som är dyra i införskaffning och tillhör tränaren. Utrustningen slits hela tiden och måste löpande repareras eller bytas ut.
Vart vill jag komma med detta? Jo, jag är ju egen företagare och tar betalt enligt ett timpris som jag har avtalat med mina kunder. Prova att räkna ut timpriset på träning av travhäst när alla kostnader för foder, utrustning, skoning och så vidare har dragits av. Det går naturligtvis inte att komma fram till ett exakt pris, men faktum är att det är skrämmande lågt. Det måste höjas!
Varför? Jo, för att komma åt problemet som Maria Törnqvist påpekar: Det måste bli attraktivare att vara hästskötare och det görs bara genom högre löner och framförallt bättre arbetstider. Finansieringen av detta kan endast komma från tränaren som i sin tur måste höja träningsavgiften eller, när det handlar om starthästar, höja procenten på inkört, vilket jag tycker är helt naturligt.
Man äger häst för att få ta del av så kallade mjuka värden, upplevelserna.
Jag är som sagt själv hästägare och jag har – liksom alla andra hästägare – inte min häst för att tjäna pengar. Faktum är att jag fick slå upp på travsport.se för att se att han sprungit in 112.000 kronor. Hur ofta hör vi inte en lycklig hästägare i vinnarcirkeln uttrycka överraskning över storleken på loppets förstapris; det hade han inte ens sett. Ingen äger häst på grund av prispengarna. Man äger häst för att få ta del av så kallade mjuka värden, upplevelserna.
Det är alltså dags att se över både träningsavgifter och tränarprocenter. Vi måste försäkra oss om att vi också i framtiden har en stor och bred proffstränarkår, inte bara ett fåtal storstallar, som har råd med att ha högklassig personal anställd. Det kan låta som att jag (av alla!) tänker planekonomiskt här. Den grundläggande orsaken till att stora tränare är stora är helt enkelt att de är duktiga, både som travtränare och som affärsfolk. Av ovannämnda orsaker har de så kallade mellantränarna förlorat konkurrenskraften och det är allvarligt för näringen som helhet.
Gogo di Quattro har kostat mig en mindre förmögenhet och så är det med den övervägande delen av hästpopulationen. Jag vill därför att han får de bästa förutsättningarna för att försöka tjäna tillbaka åtminstone en del av det han har kostat. Det kan han bara om han får den bästa tänkbara träningen och vården.
***
Fotnot: Denna vecka är det Håkan ”Lillis” Olsson som är krönikör. Passande nog handlar den om Breeders Crown och att hästägarna inte skall betala sina egna prispengar. Pengarna skall väl komma från spelet, möjligen från sponsorer?