Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerade i Sulkysport nummer 52 2019:
Det är dystra rubriker att läsa för hästsportsfolket i dagarna före julen 2019. Senast kom Svensk Galopp ut med besparingar på 50 miljoner kronor, vilket leder till att prispengarna minskar med hela 17 procent. Travet, som dock är avsevärt större, ska spara 80 miljoner. Vad är det som har hänt?
Så här i jultider bör man vara positiv och snäll och det ska jag försöka att vara även om rubriken ovan tyder på annat. Det är djupa domedagstoner som ljuder just nu.
Kraftiga besparingar kommer ju till följd av något. Är det den svikande publiken? Det går knappast en onsdag utan att facebook fylls med mobilupptagningar av Solvallas tomma publikplats. Är det ATG:s påstådda stora kostym, eller är det efterdyningarna av den så kallade separationen mellan sporterna och spelbolaget?
Det finns inte något entydigt svar, och ändå, för det hör ihop alltsammans. Hästsporten styrs enligt definition av föreningar som i sin tur har förenat sig under en central instans, i vårt fall Svensk Travsport (ST) och Svensk Galopp (SG). Jag tror att filmen knäcker redan vid ändamålsparagrafen, som rimligtvis bör omfatta alla föreningar inklusive centralförbunden.
Klaus Koch
Ändamålsparagrafen må ha olika formuleringar från förening till förening, men kontentan borde vara exakt den samma: Att verka för att sporten (trav och/eller galopp) vårdas på ett sätt så att all verksamhet kommer den till glädje. Sagt på ren svenska: det gäller om att tjäna så mycket pengar som möjligt med syftet att sporten ska frodas och öka.
”Ja, men det är ju det vi gör,” skulle många travpersoner omedelbart svara. En del väl valda exempel skulle i all välmening framföras, men jag vill komma med exempel på motsatsen:
Lever den ständigt pågående centraliseringen upp till ändamålsparagrafen? Jag påstår nej!
Jag är nämligen helt övertygad om att en sport som är helt avhängig av en konkurrenssituation (tävlingarna) må byggas på en sådan. Det vill helt enkelt säga att banorna MÅSTE konkurrera. Det är klart att risken för att det kommer att finnas ”offer” (läs: stängda banor) finns. Det handlar om att leva eller dö. Risken kan reduceras genom viss social verksamhet från centralt håll, men det får inte börja där.
Vi har över 30 banor i Sverige och det är bra att de alla lever upp till minimikraven för att bedriva hästkapplöpningar. Det har vi ST/SG till. Dessa ska också understödja sporten med all form för ”centralförbundsjobb” såsom fölregistreringar och diverse certifikat. Men driften ska ligga på lokalt plan. Pengarna ska först och främst tjänas där banorna ligger. Planekonomin dog med Berlinmurens fall och den har inget i en konkurrensbaserad verksamhet att göra.
Alla föreningar har medlemmarna som bestämmande ”ägare”. Ständigt väljs nya medlemmar in i föreningarna. När dessa söker om medlemskap tänker de då på ändamålsparagrafen? Jag vågar påstå att de flesta inte gör det.
Den stående anekdoten med att närvaron på stämmorna begränsas kraftigt om det inte serveras mat i samband med arrangemanget är dessvärre inte helt osann. Jag ser dagligen ageranden från olika hästsportmänniskor som tydligt bär prägel av att de inte alls tänker på varför de har valt att vara aktiva på olika sätt inom sporten.
Lever ATG upp till ändamålsparagrafen? Jag skulle vilja svara ja på frågan eftersom de åtminstone försöker att leva upp till sin uppgift att tjäna pengar till sina ägare. Vägen till ett överskott att fördela diskuteras dock livligt. Praktiska saker som nödvändigheten av ett stort antal programvärdar och pampiga studios ifrågasätts.
Det är klart att det kostar pengar att tjäna pengar och skulle jag ge ett råd till ATG vore det att vara mera transparanta med sin verksamhet. Av den simpla orsaken att alla de ovannämnda sällskapsmedlemmarna med viss rätt känner sig som ”ägare” och önskar att bli informerade.
Men jag måste ändå svara nej på frågan. I sin strävan efter att optimera sin verksamhet kommer ATG i en situation där man urholkar produktionsapparaten. Underförstått att ATG vill ha sina kunder sittandes framför tv eller dator. Detta har lett till den monumentala avfolkning av våra kapplöpningsbanor, men det är inte ATG:s ansvar, det är banornas/sällskapens. De har missat att attrahera ny publik. Först och främst genom att använda samma lockmedel som ATG – nämligen spelet – som tyngsta marknadsföringsverktyg.
Därför upprepar jag nu mig själv ännu en gång: Ny publik skapas inte bland människor som är intresserade av hästar och spel. De är redan där!
Vi ska söka efter människor som vill ha en speciell och spännande upplevelse och den går inte via ett stort V75-system.
Den går via personens nyfikenhet på omgivningen, i vårt fall trav- eller galoppbanan. Hitta verktygen till att väcka denna nyfikenhet. Nu!