Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Vad gör vi nu lille du?”

Klaus Koch var årets sista krönikör i Sulkysport och han ställer sig frågan om den ständigt pågående centraliseringen lever upp till ändamålsparagrafen? Han påstår nej!
Av
Cecilia Kristoffersson
Upplåst för dig som är prenumerant
Klaus Koch skriver om hur travsporten ska leva upp till ändamålsparagrafen. Foto Stalltz.se
Klaus Koch skriver om hur travsporten ska leva upp till ändamålsparagrafen. Foto Stalltz.se

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerade i Sulkysport nummer 52 2019:

Det är dystra rubriker att läsa för hästsportsfolket i dagarna före julen 2019. Senast kom Svensk Galopp ut med besparingar på 50 miljoner kronor, vilket leder till att prispengarna minskar med hela 17 procent. Travet, som dock är avsevärt större, ska spara 80 miljoner. Vad är det som har hänt?

Så här i jultider bör man vara positiv och snäll och det ska jag försöka att vara även om rubriken ovan tyder på annat. Det är djupa domedagstoner som ljuder just nu.

Kraftiga besparingar kommer ju till följd av något. Är det den svikande publiken? Det går knappast en onsdag utan att facebook fylls med mobilupptagningar av Solvallas tomma publikplats. Är det ATG:s påstådda stora kostym, eller är det efterdyningarna av den så kallade separationen mellan sporterna och spelbolaget?

Det finns inte något entydigt svar, och ändå, för det hör ihop alltsammans. Hästsporten styrs enligt definition av föreningar som i sin tur har förenat sig under en central instans, i vårt fall Svensk Travsport (ST) och Svensk Galopp (SG). Jag tror att filmen knäcker redan vid ändamålsparagrafen, som rimligtvis bör omfatta alla föreningar inklusive centralförbunden.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 62 år
Bor: Vid Solvalla
Gör: Driver bolaget On Track World- wide AB, konsult inom internationell travsport. Numera vd på Charlottenlund.
Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.
Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.
Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Ändamålsparagrafen må ha olika formuleringar från förening till förening, men kontentan borde vara exakt den samma: Att verka för att sporten (trav och/eller galopp) vårdas på ett sätt så att all verksamhet kommer den till glädje. Sagt på ren svenska: det gäller om att tjäna så mycket pengar som möjligt med syftet att sporten ska frodas och öka.

”Ja, men det är ju det vi gör,” skulle många travpersoner omedelbart svara. En del väl valda exempel skulle i all välmening framföras, men jag vill komma med exempel på motsatsen:

Lever den ständigt pågående centraliseringen upp till ändamålsparagrafen? Jag påstår nej!

Jag är nämligen helt övertygad om att en sport som är helt avhängig av en konkurrenssituation (tävlingarna) må byggas på en sådan. Det vill helt enkelt säga att banorna MÅSTE konkurrera. Det är klart att risken för att det kommer att finnas ”offer” (läs: stängda banor) finns. Det handlar om att leva eller dö. Risken kan reduceras genom viss social verksamhet från centralt håll, men det får inte börja där.

Vi har över 30 banor i Sverige och det är bra att de alla lever upp till minimikraven för att bedriva hästkapplöpningar. Det har vi ST/SG till. Dessa ska också understödja sporten med all form för ”centralförbundsjobb” såsom fölregistreringar och diverse certifikat. Men driften ska ligga på lokalt plan. Pengarna ska först och främst tjänas där banorna ligger.  Planekonomin dog med Berlinmurens fall och den har inget i en konkurrensbaserad verksamhet att göra.

Alla föreningar har medlemmarna som bestämmande ”ägare”. Ständigt väljs nya medlemmar in i föreningarna. När dessa söker om medlemskap tänker de då på ändamålsparagrafen? Jag vågar påstå att de flesta inte gör det.

Den stående anekdoten med att närvaron på stämmorna begränsas kraftigt om det inte serveras mat i samband med arrangemanget är dessvärre inte helt osann. Jag ser dagligen ageranden från olika hästsportmänniskor som tydligt bär prägel av att de inte alls tänker på varför de har valt att vara aktiva på olika sätt inom sporten.

Lever ATG upp till ändamålsparagrafen? Jag skulle vilja svara ja på frågan eftersom de åtminstone försöker att leva upp till sin uppgift att tjäna pengar till sina ägare. Vägen till ett överskott att fördela diskuteras dock livligt. Praktiska saker som nödvändigheten av ett stort antal programvärdar och pampiga studios ifrågasätts.

Det är klart att det kostar pengar att tjäna pengar och skulle jag ge ett råd till ATG vore det att vara mera transparanta med sin verksamhet. Av den simpla orsaken att alla de ovannämnda sällskapsmedlemmarna med viss rätt känner sig som ”ägare” och önskar att bli informerade.

Men jag måste ändå svara nej på frågan. I sin strävan efter att optimera sin verksamhet kommer ATG i en situation där man urholkar produktionsapparaten. Underförstått att ATG vill ha sina kunder sittandes framför tv eller dator. Detta har lett till den monumentala avfolkning av våra kapplöpningsbanor, men det är inte ATG:s ansvar, det är banornas/sällskapens. De har missat att attrahera ny publik. Först och främst genom att använda samma lockmedel som ATG – nämligen spelet – som tyngsta marknadsföringsverktyg.

Därför upprepar jag nu mig själv ännu en gång: Ny publik skapas inte bland människor som är intresserade av hästar och spel. De är redan där!

Vi ska söka efter människor som vill ha en speciell och spännande upplevelse och den går inte via ett stort V75-system.

Den går via personens nyfikenhet på omgivningen, i vårt fall trav- eller galoppbanan. Hitta verktygen till att väcka denna nyfikenhet. Nu!

Fokustema
Insändare
Läs senare

Bryter tystnaden och trampar i klaveret

Plötsligt träder Svensk Travsports högste representant Marjaana Alaviuhkola ut i offentligheten. Ambitionen måste väl vara att försöka öka förtroendet för Svensk Travsport och sig själv. Men hur gick det?
Av
Anders Lindblad
Upplåst för dig som är prenumerant

Göran Persson sa en gång i tiden att har man en gång trampat i klaveret låter det lika jävligt när man drar ut foten igen. Kanske har Marjaana lyssnat på honom?

Alla vet att det råder djupt delade meningar om ST:s organisationsförslag i allmänhet och förtroendet för styrelse och ledning i synnerhet. Högt uppsatta personer i olika travsällskap har vädrat dessa synpunkter på olika sätt den senaste tiden. Ingen kan ha undgått detta som läser Travronden eller Sulkysport. Jo förresten en person: Svensk Travsports styrelseordförande. Hon av alla!

Efter fredagens möten deklarerade hon ”samsyn och enighet” varpå olika dignitärer – som kommer från olika läger sakligt sett – höjer på ögonbrynen (understatement!) och undrar om de varit på samma möten som ordföranden!

Men hon insisterar! Gör ett nytt uttalande och drar återigen mycket märkligt slutsatsen att det råder ”samsyn och enighet” bara för att man är positiv till ett ”rådslag”? Men det låter som ett halmstrå.

Hur skulle ett rådslag kunna ändra på storbanornas vägran att skänka bort sina egendomar? Är inte hela vitsen med organisationsförslaget att de är med på noterna? Finns det något att belåna för att rädda ST:s ekonomi om inte Solvalla, Åby och Jägersro är med?

Men slåss man för sin överlevnad så vill man kanske fortsätta med foten i klaveret? Det kanske till och med känns skönare än att stå där barfota.

Fokustema
Insändare
Läs senare

Var vi på samma möte?

I fredags – den 4 september – hölls ST förtroenderåd, samt ett separat ordförandemöte för travsällskapen. ST:s styrelse har genom sin ordförande gett uttryck stor glädje över den samsyn och enighet som rådde under mötet. Detta gör att jag måste ställa mig frågande till om vi befann oss på samma möte.
Av
Anders Holmgren
Upplåst för dig som är prenumerant
Anders Holmgren.

Jag kan naturligtvis inte svara för hur övriga deltagare i förtroenderådet upplevde det, men jag kan bidra med mina egna reflektioner och tankar. Den för tillfället allt annat överskuggande frågan rör den omorganisation av svensk travsport som initierades för ett år sedan, och här råder varken enighet eller samsyn.

Detta är mina reflektioner kring hur detta mottagits av Solvallas styrelse. Jag fokuserar här på bakgrund och förutsättningar i den väsentligaste frågan och väljer att stå över diskussionerna om den högst tveksamma hanteringen av tävlingsprogrammet etc.

Det inledande ordförandemötet var bra. Debatten hade högt i tak och ett flertal synpunkter och tankar kom upp i dagen. Jag hoppas och tror att även Stockholms Travsällskaps synpunkter kom fram på ett tydligt sätt. Jag upplevde samsyn från ett flertal banor (utöver Åby och Jägersro, som helt delar vår syn), vilket inte minst ur principiell synpunkt är glädjande.

När det gäller organisationsfrågan har jag sagt det förr och det tål att upprepas: processen har påbörjats i helt fel ände och på fel premisser. Istället för att förklara vilka problem man vill hantera och hur man vill att travsporten skall fungera om fem, tio och tjugofem år så har man börjat med att diskutera vilken bolagsform man skall ha och hur ägarskapet i denna skall se ut. Travsporten saknar i allt väsentligt en målsatt verksamhetsplan, vilket gör att vi blir tvåa på bollen.

Avsaknaden av en tydlig vision från ST är påtaglig. Då ST:s styrelse varit synnerligen drivande i organisationsfrågan och sedan processens början styrt riktningen mot en ekonomisk förening (övriga presenterade alternativ kan bara beskrivas som alibi-förslag) så är det fullt naturligt att det är här debatten för tillfället står. Det är mycket olyckligt att vi ägnar all energi åt att diskutera ägarfördelning istället för att diskutera nya affärsmöjligheter och utveckling av befintliga affärer.

Alla ska stoppa in sina fastighetsbestånd

I ST:s förslag har hela tiden funnits en parameter av central betydelse: alla travsällskap skall stoppa in sina fastighetsbestånd i en gemensam balansräkning. Detta är en stötesten som oundvikligen kommer att skjuta hela processen i sank.

Stockholms Travsällskap har, precis som Jägersro och Åby, på ett tydligt sätt sagt nej till detta. Budskapet från våra medlemmar är glasklart; våra fastigheter skall inte stoppas in i en gemensam balansräkning. Detta budskap har levererats vid ett flertal tillfällen, och upprepades på Förtroenderådet.

Det är fullt förståeligt att många andra banor suckar åt detta besked, och anser att vi bara ser till vårt eget hus.

Det ligger dock en hel del andra tankar bakom dessa beslut (beslut som för övrigt framtvingats av ST:s oerhört bristande kommunikationsförmåga, där man låtit denna fråga ta plats istället för andra och mer relevanta frågor som borde prioriterats):

  1. Syftet med att skapa en stark balansräkning är, svepskäl till trots, tydlig: genom detta skall man skapa en situation där man kan belåna fastighetsbeståndet för att finansiera verksamheten. Detta är en mycket farlig väg att gå, och undertecknad hade röstat emot alldeles oavsett vilket fastighetsbestånd mitt sällskap suttit på. En lånefinansierad verksamhet kommer aldrig bli konkurrenskraftig.
  2. Vi ser inte våra fastigheter som en långsiktig lösning på den ekonomiska situation ST själva försatt sig i genom sin acceptans av pokalåret och genom att vara oförberedda på den nya situation som omregleringen av spelmarknaden inneburit.
  3. Den befintliga organisationen i ST är till stora delar densamma som suttit eldvakt medan det börjat brinna i huset. Att ge samma organisation förtroendet att förvalta ytterligare miljardvärden och fler ansvarsområden känns för mig som definitionen på företagsekonomiskt vansinne.
  4. Vad händer om tio eller tjugo år, när fastigheterna är full-belånade? Med samma resonemang som förs nu ligger det i farans riktning att man börjar diskutera inkorporering av andra tillgångar.

Jag ställer mig vidare frågande till exakt varför många små- och mellanbanor är så positiva till detta förslag. Den maktkoncentration som detta skulle leda till tror jag inte är något som någon önskar. Betänk att ST:s utgångsförslag innehåller en röstfördelning på runt 50 procent till storstadsbanorna, en siffra som efter reviderad fastighetsvärdering och förhandling naturligt bör vara 70-80 procent. Är detta en situation som är gynnsam för svensk travsport i stort, och för era medlemmar i synnerhet?

Så, Stockholms Travsällskap har sagt nej, och lika lite som jag kan förstå hur Marjaana Alaviuhkola kan uppleva att samsyn och enighet råder, lika svårt har jag att se varför övriga banor är beredda att ta strid för att vi skall ändra oss.

Hot om uteslutning

De som inte säger ja får inte vara med. Hoten om uteslutning av de sällskap som säger nej, vilka framgår i rådslagsmaterialet och som även kom fram i debatten på Förtroenderådet, ger jag heller inte mycket för. För det första är jag tämligen säker på att vi alla ser att travsporten är som starkast när den innehåller en hälsosam mix av bredd och elit, vidare är jag tämligen säker på att Solvalla och övriga banor som önskar vara med skulle klara sig alldeles utmärkt om vi ställdes utanför. Jag vill dock understryka att vi verkligen inte önskar denna utveckling.

Tvärtom, vi ser flera vägar framåt och vi tar gärna en aktiv roll i den fortsatta processen. Jag både tror och hoppas att vi ägare och medlemmar i ST gemensamt kan backa bandet och skapa en process utifrån rätt premisser.

Vad är det då Solvalla och Stockholms Travsällskap vill? Inom Stockholms Travsällskap har vi redan under sommaren genomfört de rådslag som nu föreslagits, och jag kommer inom kort presentera den syn som styrelsen och Stockholms Travsällskaps medlemmar efter dessa möten kommit fram till.

Anders Holmgren

V. Ordförande Stockholms Travsällskap

Fokustema
Insändare
Läs senare

Aldrig har splittringen varit så stor…

Vi har fantastiska hästar, tränare och körsvenner i Sverige. Den sportsliga kvaliteten är på en nivå som aldrig tidigare. Samtidigt tornar mörka orosmoln upp sig på himlen när det gäller den administrativa, organisatoriska och ekonomiska delen av vår sport.
Av
Claes Lundell
Upplåst för dig som är prenumerant

Efter att i över 60 år från olika positioner följt sportens ledning och administration måste jag tyvärr konstatera att aldrig har splittringen varit så stor som nu. Där olika intressen spelas ut mot varandra. Samtidigt som ST:s styrelse mot fleras vilja och med hot om ekonomiska sanktioner försöker tvinga fram en ny organisationsform. En sammanslutning som skapas på detta sätt har inga som helst förutsättningar att bli långlivad. Ett utslag av mycket dåligt ledarskap.

Ekonomin har havererat med flera hundra miljoner i skulder och underskott. Att skylla detta på separationen från ATG är givetvis bara ett svepskäl. Förändringen av spellagstiftningen drevs mycket aktivt från ST där vi alla dessutom ombads att medverka i kampanjen. Konsekvenserna var kända på förhand.

Personligt betalningsansvar bör övervägas

Problemet är att ST:s styrelse inte klarat att hantera situationen. Nu blir det hästägarna som får stå för notan i form av framtida lägre prispengar. Styrelsens misskötsel av ekonomin är så grav att personligt betalningsansvar bör övervägas.

Vi har bara under det här året sett flera exempel på hur rättsskipningen inom sporten har kollapsat. Jag behöver väl knappast lämna några exempel – de är alltför välkända.

Med nuvarande organisation har under decennier skapats en fantastisk utveckling av den svenska travsporten. Dock har under de senaste åren väldigt få initiativ synts av fortsatt sportslig utveckling.

Det är säkert så att förändringar behövs för att möta framtiden. Men det måste vara förändringar som är hållbara och som medlemmarna står bakom och är eniga kring. En styrelse som helt har misslyckats med nuvarande organisationsform har små möjligheter att lyckas i en ny organisation.

Förmåga till ledarskap saknas helt

Förtroendet för ST:s styrelse och valberedning är nu så kört i botten att det inte går att reparera. Förmåga till ledarskap saknas helt.

Det är en uppgift för ägarna det vill säga travsällskapen att agera. Låter man misskötseln fortsätta tar man på sig ett mycket tungt ansvar.

Svensk Travsport måste förenas i en gemensam framtidsvision där alla intressenter aktivt tillsammans kan bidra till att vända utvecklingen i positiv riktning under ett nytt och starkt ledarskap.

Krönika