Fokustema
Fokus: Prix d´Amérique
Läs senare

Bragden i Paris

Om Prix d'Amérique finns det mycket att säga. För blågul del har det blivit sju triumfer på den svarta kolstybben.
Av
Claes Freidenvall

Många skulle säkert vilja ge bort några år av sitt liv för en seger i Prix d´Amérique. Mer tydligt än så går det knappast att uttrycka loppets storhet.

Orden är Sören Nordins! Han var den första svensk som fick stå som segrare i Europas mest välkända travlöpning. Året var 1950 och hästen amerikanske Scotch Fez.

– Mitt definitiva genombrott, konstaterade Sören Nordin efter triumfen.

Om Prix d’Amérique finns det mycket att säga. För blågul del har det blivit sju triumfer på den svarta kolstybben. Tre av de svensktränade vinnarna har vunnit på den gamla banan – lades om våren 1993 – och först ut var Scotch Fez. Han följdes av Dart Hanover 1973 och Queen L. 1993.

– Fem dagar innan Prix d’Amérique skulle avgöras såg jag Vincennes-banan för första gången i mitt liv och det blev verkligen en chock. Här fick jag se ett kolstybbestråk på två kilometer som gick backe upp och backe ned.

Sören Nordin – vetgirig som få – ville förstås ta reda på höjdskillnaderna på banan, men varken sekretariatet, banmästaren eller de franska tränarna kunde ge ett exakt besked. Sju år efter segern med Scotch Fez – när Smaragd skulle tävla på Vincennes – lyckades Sören Nordin få låna ett avvägningsinstrument.

Från högsta punkten till den lägsta sänker sig banan tolv meter och trettio centimeter! Upploppet sjunker två meter på drygt tvåhundra, och i den stora nerförsbacken skjuter siffrorna raskt i höjden. På femhundra meter sänker sig banan tio meter och trettio centimeter! Distansen i Prix d’Amérique är 2.600 meter med start på anloppsbanan och från denna punkt till banans högsta ställe är stigningen 7,5 meter.

– Det är kalla siffror, men vill ni ha ett bättre begrepp om vad en travare får uträtta i ett Prix d’Amérique så tänk er att han först skall rusa 2,5 trappa i ett modernt hyreshus, sedan fyra trappor ned och så fyra trappor upp igen för att avsluta med en dryg halv trappa ner igen, beskriver Sören Nordin i boken ”Spänn banden” om Vincennes dåtida bana.

Fakta

Scotch Fez:

Hingst född 1943 e. Scotland-High Noon e. Protector.
Ägare: Einar Engblad, Göteborg.
Uppfödare: Harkness Edwards, Kentucky.
Tränare i Sverige: Algot Scott och Sören Nordin.
Resultat: 52 st: 25-12-5.
Rekord: 1.17,6k.
Prissumma: 116.975 kr.
Större segrar: E.H. Harriman Challenge Trophy 1945, Färjestads Jubileumslopp 1947-1948, Internationellt heatlopp (Amager) 1948, Prix d’Amérique 1950, Skånelöpning, Åby Stora Pris 1949, Århus Jubileumslopp 1948.
Noterat: verkade som avelshingst både i Sverige och Holland. I Sverige registrerades 195 avkommor och i Holland – dit han exporterades 1960 – fick han 164 ättlingar.

Scotch Fez började sin karriär på andra sidan Atlanten. Han tävlade i den amerikanska unghästcirkusen och startade nästan uteslutande på 800-metersbanor. Han såldes till Sverige hösten 1946 via den danske hästsportmannen Henry Larsen – boende i New York – och köpare var tapetfabrikören Einar Engblad.

Vid samma tillfälle förvärvades också Whitney Hanover, vilken följde med som ”resesällskap” till Scotch Fez till Paris. Veckan efter Scotch Fez bragd slutade han tvåa i Prix de Belgique bakom Prix d’Amérique-trean Volontaire.

Scotch Fez började sin karriär i Sverige hos Algot Scott på Åby och tävlade med framgång, men på våren 1949 beslutade ägaren Einar Engblad att flytta sina hästar till Sören Nordin.

Bitvis hade Scotch Fez problem med sin aktion – något som Sören Nordin rättade till som den mästare han var – och framgångarna lät inte vänta på sig. Segern i Åby Stora Pris i juni 1949 följdes upp med seger i Amagers heatlopp, där han noterade 1.18,0, 1.18,8 och 1.18,9, vilket betydde europeiskt rekord alla kategorier för tre heats!

Scotch Fez fortsatte fira framgångar och efter segern i stayerprovet Skånelöpning i snöslask och regn, vilket förvandlade Jägersrobanan till rena lervällingen visade också Scotch Fez att han inte bara besatt en enastående snabbhet utan också en osedvanlig styrka.

Ägaren Einar Engblad hade länge burit på en dröm. En dröm som han släppte fram i ljuset. Han ville starta Scotch Fez i Prix d’Amérique.

– Först efteråt förstod jag vilket vågspel vi gav oss in på.

En gång tidigare hade en svensktränad travare provat Prix d’Amérique. Harper Hanover ansågs med blågula ögon kapabel till nästan vad som helst. I Prix d’Amérique 1939 blev det dock startgalopp.

Samma öde var nära att gå Scotch Fez och Sören Nordin till mötes. Han skriver själv om starten i Prix d’Amérique i sin första memoarbok:

”Jag hann precis vända upp i den obeskrivliga trängseln och sätta fart mot främre bandet då den tjocka, gula gummisnodden släpptes. Skotten var sprudlande pigg, alldeles vild av löpsugenhet och högg i för allt vad han var värd. Och högg i galopp!!! Ett halvt års arbete och tusentals kronor bortkastade på en tiondels sekund. Allt var förlorat. Skottens chanser borta, Gunnar Berndtsson ruinerad, risken att ägaren dog av hjärtslag… Den var det svartaste ögonblicket i mitt liv.”

Innan Sören Nordin själv visste ordet av hade Scotch Fez hittat rätt gångart.

”Det var ett under, så frisk som han var, och jag skulle vilja se den häst som gjort det i samma situation.”

Nu ordnade saken upp sig relativt hyggligt och Scotch Fez serverades en resa som trea på innerspår. Framför sig hade han Grand Parade, Sylvére, Sammy och Banco III, medan de två hästarna som Sören Nordin hade störst respekt för – Buck och Scotch Thistle – var längre ner i fältet efter dåliga starter.

”Endast niohundra meter återstår, och täthästarna verkar allt tröttare. Italienaren smackar och driver och jagar på Scotch Thistle. Då förvärras plötsligt situationen. Jag ser Buck komma rusande som ett expresståg utanför den klunga av konkurrenter jag har snett bakom mig. Nu är det kokta fläsket stekt!”

Sören Nordin inser faran, att Scotch Fez kan bli instängd.

”Skulle jag våga en utbrytning och riskera att bli diskad för trängning? Mina vänner hade satt sin sista skjorta på mig”

Sören Nordin valde inte att agera ”söndagsskolgosse” utan gled långsamt ut med Scotch Fez och skaffade sig det utrymme som krävdes för att få fritt spelrum.

Hellre fick dom kalla Sören Nordin för buse och knöl än han svek sina vänner. Sören Nordin

Vid ingången till sista sväng hade Scotch Fez övertagit ledningen och inne på upploppet möttes av 40.000-50.000 vrålande fransmän. Hemmafavoriten Buck hade nämligen hittat förnyade krafter och tog upp jakten på Scotch Fez.

”Jag hade tydligen gjort mig skyldig till en allvarlig underskattning av hans förmåga.”

Sören Nordin påminde Scotch Fez om stundens allvar:

”Han tände direkt och formligen vräkte sig framåt, men ändå märkte jag hur Buck närmade sig mer och mer. Hundra meter före mål var jag ganska säker på att slaget var förlorat. Men jag hade inte en tanke på att ge upp. Trots det hårda loppet, trots den rasande pressen visade inte heller Skotten någon ansats till att ge tappt. Han bet i som aldrig förr, lade ner hela sin energi i varje steg, tog ut vartenda uns av styrka i sina kraftiga muskler. En kort bit före mål skar det ihop sig alldeles, inte för Skotten men för Buck.”

Sören Nordin satt blickstilla i sulkyn när Scotch Fez tog de sista snabba stegen över mållinjen.

”Jag trodde inte själv att det var sant. Drömmen var verklighet. Scotch Fez hade vunnit Prix d’Amérique. Utan överdrift var det den lyckligaste stunden i mitt liv.”

Förstapriset uppgick till 2,5 miljoner francs, vilket motsvarade 37.500 kronor. Ägaren Einar Engblad och hans ”kompanjon” Gunnar Berndtsson kunde dessutom glädja sig åt oddset 7,51. De hade satsat 8.000 respektive 4.000 kronor vinnare på Scotch Fez.

Efter loppet fick Einar Engblad ett bud på 150.000 kronor, men Scotch Fez var inte till salu för något pris. Efter Prix d’Amérique skulle inte Scotch Fez starta mer. Han sattes i avel och skulle användas till ett begränsat antal ston (sex avkommor föddes 1951), men åtta månader senare togs karriären upp på nytt. Fyra ytterligare starter blev det innan tävlingsskorna lades på hyllan för alltid!

Fokustema
Fokus: Fredagsintervjun
Läs senare

Baumann besegrade oddsen

Efter nära nog sex års segertorka var en profil tillbaka i vinnarcirkeln under måndagskvällen.
Manfred Baumann var riktigt i ropet runt millenniumskiftet och blickar framåt efter en tuff period.
– Jag lever ett helt annat liv idag än vad jag gjort tidigare och ser ljust på framtiden, säger Mantorpamatören.
Av
Emil Persson
Oki Doki Boy och Manfred Baumann efter måndagens seger. Foto Magnus Strömsten/ALN
Oki Doki Boy och Manfred Baumann efter måndagens seger. Foto Magnus Strömsten/ALN

För många människor är Manfred Baumann främst känd som ”kocken från Mantorp”. Under många år drev han Mantorptravets restaurang samtidigt som han tränade och tävlade med hästar på amatörnivå. Relativt framgångsrikt dessutom.
Jimas Bolero startade i Sweden Cup två gånger och var även med i finalen av Solvalla Grand Prix. Resultatmässigt är han den bästa hästen jag har haft, men inte kapacitetsmässigt. Nej, Jimas Bolero var en ren träningsprodukt som tålde den tuffa träning han fick, säger Manfred Baumann.
Jimas Kjoseph (e. Ride the Night) som började med sex segrar på nio starter håller han dock högre, men…
– Där var det tvärtom. Han tålde inte träningen, det gick knappt att träna honom och i karriärens sista start blev han skadad när han vann ett klass I-försök. Det var en helt annan talang, säger Baumann.

”Glad jag är i livet”

Upp till den nivån är det idag ett stort steg för Baumann. När han i måndags tog sin första kuskseger i totolisatorlopp sedan den 11 augusti år 2013 så togs den i ett breddlopp hemma i Mantorp.
Passande nog med Jimas Bolero-sonen Oki Doki Boy, idag tio år gammal som samtidigt tog sin första seger i karriären i 33:e starten!
– Man ska inte dra för stora växlar av den segern, men det är klart att det kändes jättekul att vinna lopp igen.

trav, travsport, sulkysport, comeback
Jimas Kjoseph med Manfred Baumann. Foto Hanold/ALN

Idag finns två hästar på Baumanns träningslista, lika många som sambon Ellinor Doublet har på sin. Tillsammans har de en gård i Vreta Kloster utanför Linköping.
– Vi har fantastiska träningsmöjligheter, långa slingor och en naturskön miljö där både hästar och människor trivs.
Baumann återkommer regelbundet till att han är tacksam över sitt innehöll i livet. Att han för fem år sedan drabbades av aggressiv cancer och – som han själv uttryckte det – ”kunde gå hem och lägga sig och vänta på döden” har präglat 66-åringen.
– Från början var det inte tänkt att jag skulles få operation, men så blev det och den blev lyckad. Jag är glad att jag är i livet.

Hyllar Forsberg

Nu blickar han bara framåt och livssituationen ser helt annorlunda ut än när han var i ropet i början av 00-talet.
– Jag har inget med restaurangen på Mantorptravet att göra sedan flera år tillbaka. Det var en svår skilsmässa, det erkänner jag, men jag vill bara att det ska gå bra för Mantorptravet så det finns en fungerande verksamhet och att banan får fortleva. Vår familj har en husagentur och jag finns med lite i bakgrunden och stöttar upp när det behövs.
Någon ”stress och hets” tycks han inte intresserad av. Saker får ta den tid de tar och de yngre hästarna får bli klara när de blir klara.
– Tycker hästarna att det är kul att springa så gör de det. Tycker de inte det en dag så åker vi ut och lallar lite. Rent historiskt har jag tränat väldigt hårt, men det är när hästarna varit med på noterna själva. Och på senare år har jag tagit mycket hjälp av proffstränaren Lennart Forsberg, kunnat lämna in hästarna till honom när jag inte orkat. Jag är väldigt tacksam gentemot honom, avslutar Manfred Baumann.

Fokustema
Fokus: Långläsning
Läs senare

Matilda ser inga hinder

FÅGELMARA. Trots prövningar som hade fått många andra att ge upp har Matilda Persson fortsatt kämpa. Idag lever hon drömmen och jobbar som hästskötare hos Fredrik Persson. Med lite tur kan hon få hjälp att fortsätta förverkliga den utan att strida mot de största utmaningarna.
Av
Cecilia Kristoffersson
– En eldriven rullstol skulle underlätta mycket och en vagn med stabilare sits, konstaterar Matilda Persson efter en tids arbete som hästskötare i Fredrik Perssons stall. Foto Simon Hagen/Sulkysport
– En eldriven rullstol skulle underlätta mycket och en vagn med stabilare sits, konstaterar Matilda Persson efter en tids arbete som hästskötare i Fredrik Perssons stall. Foto Simon Hagen/Sulkysport

Matilda Persson var en av tre finalister i ATG:s Drömfond och nu står det klart att det var hon som vann. Med anledning av det bjuder vi på extra läsning till helgen. Det här uppmärksammade reportaget publicerades i Sulkysport nr15 2019. Trevlig läsning!

 

Matilda Persson sökte jobb i alla stall hon kunde komma på, även de som inte sysslade med travhästar, och Fredrik Persson var den första som nappade. Sedan november jobbar hon nu heltid hos honom – trots att hon så sent som i november 2017 amputerade bort sitt högerben.

Då Sulkysport glider in på gården genom de trolska Blekingeskogarna där stenmurarna utgör en del av staketen i hagarna är morgonsysslorna redan avklarade i Stall Persson – trots efternamnet har Matilda och Fredrik inget som helst släktskap – och en gemensam frukost intas i fikarummet ovanför stallet. Stämningen är god och då det sista kaffet är svalt är det dags att kicka igång dagen.

Matilda släpper loss Kosmopolit du Gull från kättingarna och ger sig ut mot naturreservatet Högasand, en bit ifrån Fredriks gård, för att motionera den sjuårige valacken medan två andra ekipage tar sikte mot rakbanan för intervaller och ytterligare två hästar ridtränas i djupsandvolten. Grönskan börjar slå sitt grepp om naturen och det doftar friskt av tallbarr medan fåglarna kvittrar i trädtopparna. Detta verkar vara paradiset för häst och människa att mysa runt i och underlaget är så naturligt dämpat att hovtrampen inte hörs då Kosmopolit och Matilda ger sig djupare in i skogen.

Matilda Persson blev den som folket röstade fram som vinnare av ATG:s Drömfond. Foto Simon Hagen/Sulkysport

Redan då Matilda var sju år gammal började hon rida på ridskola, men 2006 började hon uppvisa symptom på att något inte stod rätt till.

– Det hela började med att jag fick ont i en hälsena, men då jag samtidigt red, höll på med friidrott och judo behandlades det först som en idrottsskada och det blev fel. Smärtan spred sig och blev bara värre och värre medan benet krampade sig upp mot överkroppen, berättar hon.

Året efter fick hon sin diagnos, CRPS, på Karolinska sjukhuset och började behandlas för det istället. Det finns inte så mycket behandling att ge förutom smärtlindring och redan sex månader efter att diagnosen kom hamnade Matilda i rullstol.

Fakta

Matilda Persson

Ålder: 22 år 

Familj: Mamma Berit, pappa Mats, tvillingbror Johan och lillasyster Emma

Intressen: Trav och foto är de två stora intressena och så gillar jag att skriva lite

Om fem år: Svår fråga, men i framtiden vill jag satsa mer på mina egna hästar och en tränarrörelse. Om det sedan blir om fem år eller mer vet jag inte.

Om löpkörningen: Den vill jag återuppta så fort jag hittar en lämplig häst att köra. Det kallblodet jag har är alldeles för het för att jag ska vilja köra henne i lopp, men jag letar lite smått efter en till häst. 

Expandera

– Från början var det mest skönt att få veta vad det var, men senare blev det att man tänkte mer på det… Att ta beslutet om amputation tillsammans med min läkare var ändå en lättnad, men det gick väldigt fort. Han sa att så här kan vi ju inte ha det och det hade han ju rätt i. Från det att vi bestämt oss för att amputation var bästa alternativet för att öka min livskvalitet och ge mig möjligheten att kunna jobba med hästar på heltid tog det bara tre veckor, berättar hon medan hon väntar på att nästa häst hon ska köra får skorna på sig efter att ha startat.

Svårigheterna med högerbenet var att det krampat ihop sig väldigt tight och gjorde det svårt att hålla rent, vilket ledde till infektioner som utmynnade i att hela benet blev inflammerat och gjorde väldigt ont.

Travet fanns inte i den närmaste familjen, men Matildas farfar hade haft travhästar och hennes pappa hade hjälpt till på Hagmyren så lite fanns det där ändå. Hon körde sitt gotlandsruss Linnson på skogsvägarna hemma och då hon ville utveckla sin körteknik ytterligare tog hon kontakt med Travskolan.

– Jag behövde inte börja på nybörjarnivå då jag redan kunde lite och 2011 tog jag min körlicens. Det blev att jag körde över 100
ponnylopp och jag vet inte om jag kan säga att vi tog någon större seger tillsammans jag och Linnson, men jag har ändå haft hästen sedan han var tre år, kvalat honom och fått Linnson till start.

I samband med att hon tog körlicens startade hon bloggen skogsrusset.se där hon fortfarande bloggar om livet med hästarna och sedan i somras bloggar hon även hos Travstugan.

– Jag skottar, selar och kör ut själv med de flesta hästarna, berättar hon medan hon selar på en av hästarna. Foto Simon Hagen/Sulkysport

Efter amputationen väntade två månaders sjukhusvistelse och rehabiltering och första gången Matilda fick komma hem var över jul. Kort därefter skulle L.H.Adventure starta på Bergsåker.

– Vårdpersonalen på Sandviken körde mig till Hudiksvall där mamma jobbar och så åkte vi tillsammans till Sundsvall. Jag hade så ont under kvällen att jag mest låg ner och var så blek att min bror frågade om jag skulle svimma. Tror du inte att ”hästjäkeln” sedan gick och vann och ordnade min första tränarseger! Det var så kul att jag kunde vara med i vinnarcirkeln.

Sedan november har nu Matilda alltså jobbat som hästskötare hos Fredrik på heltid och har hand om sex passhästar.

– Det är klart att många saker tar mycket längre tid för mig att göra, men det är i stort sett bara att ta in hästar från leriga hagar jag inte klarar av. Jag skottar, selar och kör ut själv med de flesta hästarna, berättar hon medan hon selar på Hurricane Silas som var ute och var tvåa på Mantorp förra veckan. Han böjer ner huvudet för att möta henne halvvägs och lutar örat mot hennes håll då hon ska sätta i bomullen. Man ser verkligen hur hästen gör sitt bästa för att hjälpa Matilda och står blickstilla då huvan ska på.

– Det är som att hästarna förstår min situation och hjälper mig så gott de bara kan, även om alla såklart beter sig olika.

Matilda gör allt med ett leende och känslan är att hon hittat rätt i Blekinges skogar. Hon bor i en stuga tio minuter från stallet och hälsar på familjen hemma i Hudiksvall så ofta det hinns med.

– Min tvillingbror Johan tar hand om hästarna hemma nu och det är så kul då han tidigare inte var travintresserad alls. Det var bara hockey som gällde för honom och det var först då jag fick hem min första stora häst, L.H. Adventure, som han började visa lite intresse. För två år sedan var han på Kriterieauktionen och köpte sin första egna häst – Ess Daffodil – som nu är tre år och han är på väg att själv ta både tränar- och körlicens.

Hur hon hittade L.H.Adventure är en historia i sig.

– Jag la ut på facebook att jag letade en lämplig stor häst och genom Linda Hedström hittade jag Adventure. Hon gjordes till andelshäst och det var 100 ägare som fick vara med på vår resa mot licens och när vi började tävla. Hon räckte inte till på slutet och vi tog beslutet att betäcka henne istället så nu ska hon få föl efter Tobin Kronos, vilket blir riktigt spännande.

Gården där Fredrik Persson varit sedan 2011 är inspirerad av Anders Bredbergs system på Tystberga med utfodringsrännor mellan boxraderna. Här rullas höet ut så att alla har fri tillgång till hö och där de kan slafsa med krafftfoder och vatten utan att söla ner inne i boxarna.

– Det är klart att jag funderade ett extra varv innan jag anställde Matilda, men det är inget jag ångrat. Det fungerar kanonbra. Hon är en super-
tjej. Det stora intresse hon har för hästarna är ovärderligt och det absolut viktigaste inom den här sporten, säger arbetsgivare Fredrik Persson.

Fakta

Fakta CRPS

Komplext regionalt smärtsyndrom (Complex Regional Pain Syndrome, CRPS) kan utvecklas efter en skada eller operation, ibland också utan påtaglig skada. De centrala patofysiologiska mekanismerna är neurogen inflammation, autonom dysfunktion och maladaptiv neuroplasticitet.

Det bästa sättet att behandla CRPS-patienter är genom multiprofessionellt samarbete, där det vid sidan av smärtbehandlingen är viktigt att förbättra extremitetens rörlighet och muskelstyrka. Till den farmakologiska behandlingen av CRPS hör läkemedels-
behandling mot smärta på samma sätt som vid övrig neuropatisk smärta (antidepressiva, antiepileptika, eventuellt också opioider). Det finns också vissa belägg för att kortikosteroider, NMDA-antagonister samt stimulering av ryggmärgens bakhorn har smärtlindrande effekt. Ju snabbare posttraumatiskt CRPS upptäcks och patienten hänvisas till adekvat behandling, desto bättre kan man förhindra att symtomen blir kroniska.

Symtomen är i början ospecifika, vilket gör att diagnosen kan fördröjas. Sjukdomsförloppet kan vara mycket växlande; vanligt är svaghet i den drabbade kroppsdelen. Det innebär en kraftigt ökad känslighet för smärta orsakad av mekaniska stimuli. Även allodyni förekommer, dvs smärta i samband med stimuli som normalt inte alls ger smärta (till exempel när man stryker över huden med en bomullstuss). I många fall förekommer också vilosmärta. 

Oftast har man i inledningsskedet rodnad, svullnad och värme i huden som tecken på inflammation, och i en del fall ökad svett.

Källa: Tarja Heiskanen specialist i anestesiologi vid HUCS Smärtklinik.

Expandera

Intresse för fotografering har Matilda alltid haft och hon har haft uppdrag både åt tidningen Travet då den fanns och åt olika tidningar i Hälsingland.

– Jag gick en kurs i fotografering och redigering under ett år på folkhögskola och sommarjobbade förra året på en tidning med att både skriva och fota reportage. Det var en kul kombination med hästarna och fotandet, men jag kände att det var hästarna jag ville satsa på då det är dem jag brinner allra mest för.

Nu har Matilda chansen att få 100.000 kronor genom ATG:s Drömfond.

– Jag hade tänkt att söka redan förra året, men visste inte vad mitt projekt då skulle bestå av. Nu när jag provat på arbetet i ett större stall står det mer klart vad jag behöver och jag skojar inte om jag säger att jag skickade in ansökan två minuter innan tiden gick ut, säger hon med ett skratt och erkänner att hon hade lite påbackningar av folk innan hon räknar upp olika saker som skulle underlätta arbetet för henne:

– En eldriven rullstol skulle underlätta mycket och en vagn med stabilare sits. Nu vill jag köra i en vagn med ett skydd framför mig och så använder jag mig av ett grimskaft som stöd istället för högerbenet. Sedan finns det även eldrivna skottkärror nu, men sådant är inget det går att söka vanliga bidrag för… Sedan är handikappanpassningen inte i framkant på travbanorna och det är ofta trappor till inskrivningen och omklädningsrummen.

Matilda Persson kommer hur som helst att jobba vidare hos Fredrik Persson för att fortsätta ha den nära vardagliga kontakten med de älskade hästarna – med eller utan hjälp.

Fokustema
Fokus: Fredagsintervjun
Läs senare

Realister med en framtidstro

Klaus Koch har blott varit tillbaka på sin nygamla arbetsplats Charlottenlund Travbane i en och en halv månad, men det går inte att ta miste om att han stortrivs.
Inför den stundande Copenhagen Cup-dagen tog Sulkysport ett snack med den erfarne multikonstnären om svunna tider, framtidstro och realism.
Av
Emil Persson
Klaus Koch är verkställande direktör på Charlottenlund Travbane. Foto: Mia Törnberg/Sulkysport
Klaus Koch är verkställande direktör på Charlottenlund Travbane. Foto: Mia Törnberg/Sulkysport

Sulkysport når Klaus Koch klockan 07:00 under fredagsmorgonen, men det är uppenbart att hans tankeverksamhet varit igång bra mycket längre tid än så.

Inte undra på annat. Sedan den 25 mars är han verkställande direktör för Lunden som på söndag arrangerar sin näst största tävlingsdag för året. Copenhagen Cup i alla ära, men publikmässigt är den fjärran ifrån att nå upp i Derbydagens nivåer.
– Jag hoppas att vi kan nå upp i 4.000 besökare på söndag, men är inte säker på att vi lyckas. Som vanligt lär intresset från Sverige vara stort och jag tippar på att upp emot tusen personer kommer från Sverige. Svenskarna trivs med att åka till Lunden, säger Klaus Koch.

Vår anläggning är väldigt stor och har till exempel en uteläktare byggd 1955 som året därpå möjliggjorde att 31.000 personer samlades på Lunden under Derbydagen

Är det just något som allt och alla tycks lyfta i ur och skur så är det just den saken. Det är ”dejligt” att besöka Köpenhamns travbana och svenskar prisar ofta prissättningen på mat och dryck.
Något som även den danska publiken uppskattar. Att Lunden har (med 2019 års mått mätt) riktigt dugliga publiksiffror är få i Sverige medvetna om.
– I söndags hade vi närmare tusen personer här en helt vanlig tävlingsdag varav 500 gick guidad tur. Vi har skapat en ny miljö här på banan då den gamla Pitstop-butiken har lämnat och vi fått till en restaurang i marknivå med härlig närhet till banan. Vår anläggning är väldigt stor och har till exempel en uteläktare byggd 1955 som året därpå möjliggjorde att 31.000 personer samlades på Lunden under Derbydagen. De tiderna är förbi precis som tiderna på Solvalla i början av 90-talet när jag tillträdde och det kunde komma 7.000 personer en februarikväll, men nu får vi se till att samla de som kommer och få dem att trivas. Att ge dem en upplevelse, säger Koch.

”Begripa Einsteins relativitetsteori”

I mitten av 1980-talet arrangerade Lunden 100 tävlingsdagar om året vilket kan jämföras med nuvarande 40.
– Och då ska man veta att fram tills 1984-1985 så var det många tvångsstrukna hästar i loppen. Tyvärr började saker och ting gå bakåt när det som senare blev Danske Spil tog över ansvaret för spelet på trav i Danmark. De var aldrig på hugget och den bärande spelformen V6 var en konkurrent till deras Stryktipset. Man marknadsförde inte spel på trav på samma sätt som hade gjorts tidigare och successivt påverkade det prispengarna negativt.
Av Lundens 40 tävlingsdagar är 39 tävlingsdagar under fredagar, lördagar samt söndagar.
– Innan fredag klockan 15:30 körs det aldrig några lopp på Lunden, men beroende på vilken dag vi kör så är publiken som kommer lite annorlunda. Fredagar är mer ungdomarnas dag, lördagarna når vi en mer sofistikerad, äldre publik och på söndagar kommer det mycket ”travare” och familjer.

Fakta

STORLOPPSDAGAR PÅ LUNDEN

Söndag 12 maj: Copenhagen Cup V75
Söndag 4 augusti: Derby-uttagningar
Lördag 24 augusti: Final Derbystoet
Söndag 25 augusti: Danskt Travderby V75
Söndag 6 oktober: Danskt Travkriterium
Söndag 27 oktober: Danskt Uppfödningslopp
Söndag 10 november: Kosters Memorial
Söndag 29 december: Tävlingar med svenskt V75-spel

Den negativa spiralen har länge och väl präglat dansk travsport. Var och en blir givetvis salig på sin tro, men när Klaus Koch får en rak fråga om det finns en framtidstro i dansk travsport svarar han med bestämdhet ”ja”.
– Det vill jag absolut säga. Det känns som saker går åt rätt håll och vår publiktillströmning gör exempelvis att vi idag har större banspel på Lunden än vad de har normala tävlingsdagar på Jägersro eller Halmstad. Ja, förmodligen även på Solvalla.

Men det är inte just att de nya besökarna ska komma till Lunden och spela som han ser som det primära.
– Självklart får gärna de nya som kommer spela, men det är inte i den änden vi börjar utan de ska trivas och komma tillbaka, kanske bli spelare och hästägare på längre sikt. Intresset ska växa efter hand, för varje gång man kommer så lär man sig något nytt. Vi ska inte hålla på och tvinga på folk massa information om tips och spel. Att börja prata om barfota eller jänkarvagnar för nya besökare är som att försöka få en elev i första klass att begripa Einsteins relativitetsteori. Det blir bara obegripligt.

Cyber Lane vann fjolårets Copenhagen Cup. Foto Jörgen Tufvesson/ALN

Vilken är den viktigaste frågan för dig att driva som vd på Lunden?
– Först och främst skulle jag vilja säga att det är att jobba på nya hästägare och få igång en större verksamhet i vår region. Idag har vi tappat mycket häst från det här området i landet. Att bo och leva kring Köpenhamn är mycket attraktivt varpå priserna på marknaden är väldigt höga. Här har vi en förskjutning från svunna tider då hela travsporten här i Danmark utgick från Köpenhamns breddgrad. Söder om Köpenhamn fanns det ingenting, men idag är det nästan tvärtom. Det här måste vi förändra.

Hemma för gott?

Lunden kör inte bara trav på söndag. Nej. banan har även lördagstävlingar denna helg och Koch meddelar att det är fler bokningar i restaurangen till den tävlingsdagen än till lördagen.
– Som sagt, besökarna vill ha en upplevelse och detta är en publik som primärt inte bryr sig om den sportsliga kvalitén.

Fakta

VEM VINNER COPENHAGEN CUP?

Jag tycker inte det är lämpligt att jag uttalar mig om det som arrangör utan lutar mig tillbaka och ser fram emot ett jämnt och spännande lopp. Jag vill i alla fall ha sagt att jag tror att Voltaire Gifont kommer göra ett riktigt bra lopp på söndag nu när det är full väg istället för sprint. Jag säger inte att hästen vinner, men jag tror Voltaire Gifont är långt mycket bättre än vad många tycks tro.

De kommer däremot dagen därpå och får vila ögonen på många fina hästar från många av Europas hörn.
– René Jensen har i princip skött det här arbetet själv och gjort ett toppjobb. Vi har 375.000 danska kronor att köra om i Copenhagen Cup – det motsvarar ungefär en halvmiljon svenska kronor – och vi vet om att det är för lite för att locka Bold Eagle, Propulsion eller vissa andra toppar. Då får man istället vara realist och göra det bästa man kan utifrån rådande förutsättningar och då har det valts att försöka sätta en mer ungdomlig prägel på loppet. Bortsett från Repay Merci är de flesta hästarna i fältet fem- eller sex år, det är unga, nya, fräscha hästar som ej möts som i vissa fall tar sina första stora steg upp mot eliten.

Lundens geografiska placering gör givetvis sitt till och det kryllar av hästar från såväl Tyskland, Nederländerna som Belgien med ettor i resultatraden.
– Tittar man på klass II-försöket där hästarna tillsammans har 43 segrar på sina 60 senaste starter så är det en typisk effekt utav vår rekryteringsval till Copenhagen Cup. Vi får med hästar till de här andra loppen också, sportsligt sett har tävlingarna dessutom blivit mycket bättre sen vi hamnade före Elitloppshelgen och inte som tidigare efter. Det är ingen hemlighet att det tar hårt på hästarna att starta den helgen och istället för att hästarna kommer från Solvalla hit med ett ”O” i resultatraden har de en etta.

Klaus Koch är inte svårintervjuad och det blir påtagligt att lågan verkligen brinner. Han har arbetat över hela världen, men nu tycks han återigen ha hittat hem. Kanske är det för gott?
– Jag har haft en längtan och plan att ”vända hem” under flera års tid så visst hoppas jag att bli kvar här, men då gäller det att jag levererar också i min yrkesroll. Så enkelt är det, avslutar Klaus Koch.