Fokustema
Fokus: Julläsning – vi minns 2019
Läs senare

”Jag kommer inte att dö nyfiken”

MÖLNDAL. För 40 år sedan körde en 19-årig Veijo Heiskanen Prix d’Amérique.
20 år senare utsågs han till årets tränare i svensk travsport.
Åbytränarens travliv har gått i cykler och fortsätter det så göra i samma intervall stundar snart nya, stora framgångar.
– Jag är säker på att jag inte har tränat hästen i mitt liv ännu, säger Veijo Heiskanen.
Av
Emil Persson
Veijo Heiskanens historia. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Veijo Heiskanens historia. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Sulkysports reportrar och fotografer har plockat fram sina favoritreportage ur tidningen från året som snart gått. Varje dag till nyårsdagen publicerar vi ett reportage. Idag är det dags för Emil Perssons personliga intervju med Veijo Heiskanen ur Sulkysport nummer 44 den 30 oktober.

***

Det är en formstark Veijo Heiskanen som tar emot oss på träningsanläggningen Balltorp där han huserat i knappt 25 år. Att den blivit begränsat underhållen på senare år går inte att ta miste om, men är samtidigt naturligt. Tanken var att de aktiva skulle ha lämnat Balltorp vid senaste årsskiftet och att stallen skulle rivas för att ersättas av bostäder, men så har inte blivit fallet.

Man får inte direkt känslan av att Veijo Heiskanen ligger sömnlös och funderar över hur det ska bli med just Balltorp i framtiden. I år har han nämligen haft helt andra saker att bry sig om och ta sig an.

Veijo Heiskanen berättar sin historia – ur Sulkysport nr 44 den 30 oktober. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Måndag den 17 juni var dagen då olyckan var framme och Veijo Heiskanen bröt höften i samband med att han föll ur träningsvagnen då han körde en unghäst.

Operation följde och över sommaren var Heiskanen stillasittandes i sitt hem. Samma dag som Sulkysport är på plats har han varit på sjukgymnastik under förmiddagen och rörelsemönstret är av sådan karaktär att Åbys bestämda banveterinär knappast låtit honom komma till start om han var häst.

Olyckor är något Heiskanen fått vänja sig vid sedan lång tid tillbaka. Redan 1981 kunde det varit ”tack och god natt”.

– Det var trav i Uleåborg. Jag värmde en häst i 1.20-tempo när sidostången lossnade, gick igenom genom ljumsken och upp genom kroppen. Det var 40 centimeter av skalmen som gick i min kropp, jag var som ett grillspett och jag drog ut det själv. Det var en obeskrivlig smärta. Jag förstår de människorna som blir skadade i krig som tar livet av sig för hade jag haft en pistol där och då hade jag gjort samma sak.

Jag förstår de människorna som blir skadade i krig som tar livet av sig för hade jag haft en pistol där och då hade jag gjort samma sak

Heiskanen var på rätt plats. Hade olyckan hänt någon annanstans än i Uleåborg hade dagarna kunnat varit räknade.

– Dom hade magspecialister som kunde hantera en sådan här speciell händelse, men de sade också att jag hade tur. Precis innan jag åkte ut och värmde hade jag kissat. Skalmen gick bara några millimeter från blåsan och hade jag inte kissat så hade den givetvis varit större. Det hade troligtvis varit förödande.

Heiskanen återkommer vid upprepade tillfällen under intervjun till att det är ett under att han alltjämt är i livet.

– Jag är inte religiös, men borde kanske vara för det är så många gånger som jag har haft änglavakt. Ta bara nu den senaste händelsen när vi åkte hem från Solvalla, en älg springer ut i vägen som jag kör på. Den ligger på rutan, lamporna slocknar, det ryker ur motorn och jag kör en och en halv kilometer utan att knappt se något samtidigt som jag har två stora långtradare bakom mig. Varför dör inte jag där?

Höftfraktur i början av sommaren, en svår bilolcycka i höst. Veijo Heiskanen har åkt på några rejäla smällar den senaste tiden. Det är inget som biter på den 60-årige finländaren! Han har lurat döden många gånger under sitt brokiga – och ofta framgångsrika – liv i travsporten. Medgångar och motgångar. Både sportsliga och personliga. ”Jag känner mig likadan nu som för 20 år sedan. Jag har i alla fall inte blivit klokare”, säger Veijo. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Döden är något Heiskanen fått bekanta sig med alldeles för regelbundet på senare år. För ett och ett halvt år sedan gick den mångåriga Åbykollegan och vännen Lars Wester bort, 64 år gammal. I våras följdes han av Ulf Bengtsson, 59, tidigare bordtennisprofil som även körde en hel del amatörlopp och hjälpte till med fortkörning hos Heiskanen.

Dessförinnan, 2015, hans närmsta vän och arbetskamrat i förstemannen Torbjörn ”Kulan” Karlsson, som han träffade under perioden hos Magnus Sandgren.

– Det går inte en dag utan att jag tänker på Kulan. Inte en enda dag, säger Heiskanen med en medföljande reaktion som säger att det är dags att gå vidare i samtalet.

I slutet av september skickade Kristofer ”Fölet” Jakobsson på Åbys sportavdelning ut en frågeställning på Twitter som löd ”Vilken travprofil skulle du helst se släppa en självbiografi?”. Alternativen var Veijo Heiskanen, Atle Hamre och Jori Turja.

Tre män som enskilt upplevt mer i travet – och livet – än vad tio genomsnittliga personer lyckas uppleva ihop under en livslängd. I den knivskarpa konkurrensen fick Veijo Heiskanens flest röster.

– Jaså, ställde han den frågan? Och folk röstade på mig?

Varför tror du folk är nyfikna på dig?

– Jag tror många har hört historier om mig och mitt liv. Men alla kanske vi inte ska ta här…

Men många ska vi ta. Som hur allting började där hemma i Kuopio som ung.

– Det kan inte funnits ett barn i hela världen som var så travintresserad som jag var redan som sex-sjuåring. Jag läste allt, visste allt. Min pappa jobbade som slaktare och travet var något vi hade på hobbynivå. Vi bodde i en vanlig villa i Kuopio och när pappa köpte sin första travhäst 1965 så byggde han – utan bygglov – boxar på tomten. Det blev bara fler och fler, men det var ingen som sade något.

Från villan i Kuopio till travbanan kördes hästarna regelbundet och den sträckan var lika mycket träning som själva snabbjobben på banan.

– Hästarna fick träna rejält. Man visste att tog de sista backen på vägen hem och ökade när man smackade på dem så var det bara att anmäla.

Man fick volta och visa att man kunde sela, sedan var det bara att köra!

Själva tävlingsmomentet var dock inget som var en särskild positiv upplevelse i ungdomen. Heiskanen blev så nervös när hästarna skulle starta att han inte sällan kräktes. Arbetet och tiden som lagts ner på hästarna betydde så mycket att reaktionen blev negativ. När han själv började köra lopp tog han dock kommandot och kontrollen på ett sätt som gjorde att det släppte.

– Jag körde mitt första lopp som 15-åring. Då handlade det om istrav. Som 16-åring fick jag köra vanliga lopp och jag var med i den första licensutbildningen som startade i Finland. Man fick volta och visa att man kunde sela, sedan var det bara att köra!

Hur gick det för dig från början?

– Det gick inget vidare alls och första segern lät vänta på sig. Jag ringde en kamrat som hade en bra häst som hette Pan Pride (e. Joe’s Pride) och frågade om jag fick köra hans häst så jag åtminstone kunde få vinna ett lopp. Jag lovade att både åka och hämta och lämna hästen vilket var 15 mil enkel väg, men det var det värt för mycket riktigt vann jag också loppet.

Under de tidiga ungdomsåren varvade Heiskanen travintresset med backhoppning. Utövandet ägde rum mellan sex till 13 års ålder.

Var du duktig?

– Jag minns att jag hoppade sex meter när jag var sex år gammal och visst tyckte jag det var kul, men jag var ingen stjärna.

Sex meter som sexåring? Minns son är sex år gammal. Aldrig i livet att jag hade ställt honom på ett par skidor och låtit honom hoppa sex meter.

– Men det var ingen stor backe! Vi hade en liten backe nära vårt hem där man kunde hoppa när det kändes besvärligt att ta de två bussarna till den stora backen. Och det där med säkerhet var inget man tänkte på. Alla hoppade backhoppning i Finland på den tiden, i alla fall i Kuopio.

Steget från att göra kuskdebut på ett istrav som 15-åring till att köra Prix d’Amérique fem år senare går normalt inte att ta. Det händer liksom inte någon människa, bortsett från Veijo Heiskanen. Danskfödde Uno Boy (e. Fisherman) var familjens förvandlingsnummer som 1979 fick defilera för den månghövdade publiken på Vincennes med ”pojkspolingen” bakom sig.

– Det var en hästhandlare från Finland som köpte ett lass med hästar från Danmark. Min pappa köpte tre stycken och sålde vidare alla, men några var kvar hos oss. De var efter Fisherman som var totalt utdömd som avelshingst i Sverige, men av de här tre gick två riktigt bra. Såväl Veuve Cliquot som Uno Boy hade Fisherman som pappa.

Sambon Henna Halme är det som står i rampljuset allt oftare i stall Heiskanen. 25-åringen har kört nästan 200 år i år och vunnit 25 av dessa. Själv väntar Veijo efter höftskadan med att göra comeback i sulkyn, där han levt stora delar av sitt liv. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Vintermeetinget hade inletts med att Uno Boy och Veijos far var på plats i Paris, medan han själv var hemma och gjorde lumpen. En månad kom han dock loss och kunde värma upp med att köra Prix de Belgique före det stora slaget.

– Charme Asserdal deltog också i loppet och det blev väldigt medialt uppmärksammat i Finland. Jag spetsade redan i första starten, men då körde jag igenom det tjocka bandet. Vi lyckades dock spetsa andra gången också och sedan släppte jag till Charme Asserdal. Min häst tappade dock travet i nerförsbacken och galopperade.

1979 blev ändå ett framgångsrikt år. På den gamla Helsingforsbanan – före Vermo fick liv – utmanade han Pekka Korpi i kuskchampionatet och senare under året vann han Danskt Travderby med Brilliant H.

Det hela rullade på och Heiskanen hyllades för sina framgångar, men inte av sina föräldrar.

– Mamma och pappa ville att jag skulle skaffa mig ett ”riktigt yrke” även om pappa höll på med trav själv. De har aldrig förlåtit mig för jag valde travet, aldrig kommit med beröm utan bara påmint mig när det gått dåligt.

Framgångarna gjorde att Veijo började snegla västerut.

– Jag hade det jättebra, men jag hade alltid sett upp till den svenska travsporten. Jag tävlade under Müllersdagen 1980 och stövlade in till Jägersros kontor ihop med en vän som talade betydligt bättre svenska än vad jag gjorde i det skedet. Vi frågade Claes Ahlström hur Jägersro skulle ställa sig till att jag blev tränare hos dem och de tände till direkt. Faktum var att de till och med kom till Tammerfors, hälsade på och diskuterade. Egentligen var flytten korkad. Jag hade det jättebra i Finland, hade vunnit 199 lopp året innan och bara förlorat kuskligan mot Pekka Korpi med tre-fyra segrar.

Veijo Heiskanen återvände till Sverige – till Magnus Sandgren. Det är enda gången Veijo varit anställd inom travet. Foto Stefan Melander/Stalltz.se

Heiskanen tränade sina hästar på Vomb och beskriver det hela som en underbar tid med runt 50 hästar på träningslistan.

– Hästskötarna från Finland följde med och det gick så pass bra att jag var i hasorna på Johnny Takter i kuskchampionatet på Jägersro. Jag hade ju kamperat med fyra Korpi hemma i Finland och på Jägersro var det ju ”bara” tre Takter som utmanade…

Upplevde du det som att de körde i lag?

– Absolut, men jag fick se till att träna lite mer. Jag minns speciellt en gång då jag fick press i ledningen av alla tre. Först Johnny, sedan Bo William och sedan Jimmy, men min häst höll undan ändå. När jag segerdefilerade var det som om jag hade vunnit Åbergs, folk stod och jublade vid staketet.

Tiden på Jägersro var sportsligt sett framgångsrik, men i börsen såg det annorlunda ut.

– Jag hade fel rådgivare, gick i konkurs och flyttade hem till Finland. Sedan ringde Lennart Bengtsson från Sydsvenskan. Han berättade att Magnus Sandgren hade fått en hjärnblödning och tyckte jag skulle komma till Kalmar och vara kusk till hans hästar. Jag hade längtat efter Sverige och åkte tillbaka.

Inte heller denna gång lät framgångarna vänta på sig.

– Jag kom dit i skiftet augusti-september. Jag vann tre lopp första tävlingsdagen i Kalmar och under de fyra månader jag körde så hann jag sånär ikapp Tommy Zackrisson i kuskchampionatet. Sista tävlingsdagen på året hade jag flera toppchanser, men tävlingarna blev inställda på grund av A2-influensan. Det var en tid jag minns med glädje, jag lärde mig mycket av Sandgren och det är faktiskt enda perioden i mitt liv då jag var anställd. I övrigt är jag självlärd.

Tvärtom har det ju varit ett sämre år, men jag är inte orolig. Jag tror inte att jag haft mitt livs häst än.

De tre sista åren i Kalmar bedrev Heiskanen egen rörelse innan Åby visade intresse för att rekrytera honom till storbanan.

– Åbys dåvarande sportchef Greger Söderberg började kontakta mig och ville ha mig till banan. Olle Goop hade skaffat gården i Kil och jag bedömde det som en liten chans åtminstone att kunna konkurrera med honom även om jag inte trodde jag skulle kunna ta mig förbi. Men det gick, visade det sig.

Fem år tog det. 1999 tog sig Heiskanen förbi Olle Goop i kuskchampionatet på Åby och bröt hans monumentala svit på 26 (!) raka.

– Det var ett oerhört bra år där jag bland annat vann Suur-Hollola och Jubileumspokalen med Edu’s Speedy. Mina bästa år har varit 1979 och 1999, men tyvärr inte 2019. Tvärtom har det ju varit ett sämre år, men jag är inte orolig. Jag tror inte att jag haft mitt livs häst än.

I somras fyllde Veijo Heiskanen 60 år, men tycks inte lida av några ålderskrämpor.

– I somras sade Kari Lähdekorpi i finsk trav-tv att jag var världens yngsta 60-åring och för mig är det ingen skillnad. Jag känner mig likadan nu som för 20 år sedan. Jag har i alla fall inte blivit klokare.

Du är sambo med Henna Halme som är betydligt yngre än vad du är. Hur är det att leva ihop med en partner som är så mycket yngre?

– Jag har haft yngre och äldre partners under åren och det är ingen skillnad, det är inget jag tänker på. Vi har samma intressen och trivs tillsammans. När jag levt med äldre kvinnor har inte den här frågan ställts, det kan jag säga.

segern i Olympiatravet på hemmabanan Åby med Solvato 2014 är en av Veijos fyra Grupp 1-segrar som tränare den senaste femåringsperioden och 60-åringen känner att han har mer att ge som travtränare. Foto Hanold/ALN

Veijo Heiskanen har vunnit fyra Grupp I-lopp med egentränade hästar under de senaste fem åren. Att han utifrån det perspektivet står med under 30 hästar på träningslistan är noterbart.

– Jag är absolut inte en sämre travtränare idag än vad jag var 1979 eller 1999 när jag hade mina bästa år. Däremot är jag en lite sämre kusk idag, det får jag erkänna och framförallt tar jag åt mig mer idag när jag kört dåligt. Men det handlar mycket om att köra mer lopp, sitter jag inte i ledningen idag så tycker jag ofta att jag kommer fel på det i loppen.

Några planer på att sluta köra lopp nu efter olyckstillbudet i somras har han dock inte.

– Men vilka vassa kuskar det finns nuförtiden som kommer underifrån. När jag varit stillasittande har jag tittat på mycket trav både i Sverige och Finland och på senaste tiden också varit med på mycket trav. Jag har en automatväxlad bil så jag kan köra utan problem nu och det är kul att komma ut och träffa kollegor. Hästmänniskor är så goda kompisar, oavsett vart man än kommer så har man vänner.

Jag drog till med pisken på hans hjälm för att jag var så satans arg och det var givetvis helt fel

Fast du har haft en uppmärksammad incident i Tyskland när det inte var så kollegialt?

– Jag förstår vad du tänker på. Jag körde Ghost Town i ett större fyraåringslopp. Hon var jättedålig från start, men likväl lyckades vi hitta andra utvändigt och satt perfekt på det. Freiherr As satt i ledningen och det var kuskändring på den hästen till en kusk som… ja, jag vet inte vad han hette, men jag undrar om han hade kört lopp tidigare över huvud taget. Plötsligt körde han rakt ut med sin häst och min häst var en av de som blev kraftigt störd i det skedet. Freiherr As vann med en halv längd före min häst och det kokade över efter mål. Jag drog till med pisken på hans hjälm för att jag var så satans arg och det var givetvis helt fel även om jag får erkänna att jag gjort det en gång tidigare också, på Roland Korsar i Kalmar.

En månads avstängning kostade det den gången och Heiskanen fick nyttja andra kuskar. Något som han historiskt sett varit väldigt öppen för.

– Jo, jag har nog varit ganska bra på att sätta upp lärlingar och ge dem chansen till exempel, men önskar jag kunde varit ännu bättre. Och idag behövs det mer än någonsin. Kommer du inte från en travfamilj med storstall i ryggen så är det enklare att bli golfproffs än travkusk. Det är synd för det finns så många duktiga kuskar där ute. Kolla bara alla tjejer, där har ju travet något att vara stolta över. Här tävlas det på lika villkor och de är inte alls sämre än killarna.

Är Henna förstekusk i stallet?

– Så här är det. Jag har lovat Henna att hon får alltid köra de hästarna jag äger i första hand. Vad gäller övriga hästar i stallet så är det helt och hållet upp till ägarna själva att välja kusk. Vill de ha Henna sätter vi upp henne, vill de ha någon annan så gör jag det. Helt valfritt.

Många av Åbytränarens mer framträdande hästar genom åren har på intet vis känts som exceptionella talanger. Snarare som träningsprodukter.

– Det ligger nog mycket i det. Jag är sista anhalten. Jag har ofta fått hästar som inte fungerat hos andra tränare och tycker själv att jag lyckas förbättra de flesta.

Säg att du får tio nya hästar, hur många har du förbättrat inom två månader?

– Åtta.

Hur då? 

– Jag tränar dem. Mycket. Grunden är densamma som jag haft de senaste 25 åren, men sedan är det ju olika om de går intervaller, i backen eller kanske rids. Det gäller i alla fall att få puls i hästarna och det får man genom att träna, det finns inga som helst genvägar.

Jag lyssnade på en föreläsning av Kari Lähdekorpi en gång. Då berättade han om när ni inledde ert samarbete och han sade att det sätt som du värmde upp dina hästar på inför träningen var det sätt han hade tränat sina hästar på…

– Nej, där överdrev han. Visst tränade jag hårdare, men så stor skillnad var det inte.

På sylvassa 1.09,5 vann Southwind Mozart försök till Sprintermästaren 2016. Galoppen i finalen blev dock sista framträdandet för hästen som Veijo Heiskanen håller som den bäste han tränat under sina dryga 40 år. Hästen drabbades av stressfraktur och tvingades avlivas efter komplikationer vid en operation. Foto Göran Lindskog/Sidmakarn

Hur var samarbetet med Kari? Det är många som har glömt bort att ni slog ihop era påsar en period.

– Det var jag som avslutade samarbetet och det var det sämsta jag har gjort! Det irriterar mig än idag att jag gjorde det. Vi hade det egentligen jättebra och det var aldrig några hard feelings på något vis utan det var jag som fick för mig att vi tjänade för lite pengar kontra tiden vi lade ner på arbetet. Då gjorde man ändå en miljon om året…

Det här retar dig, det är väldigt uppenbart.

– Jag har tagit många korkade beslut, men detta är nog det mest korkade. Zerberus och Conny Nobell hade sprungit in bra pengar där och ja, jag tog fel beslut. Hade vi kört på ihop hade den västsvenska travkartan sett annorlunda ut, kanske än idag.

Vilken är den bästa hästen du har tränat i ditt liv?

– Southwind Mozart.

Menar du det!? Jag minns ju också att han besegrade Readly Express i Ina Scots Ära i Mantorp och var bra, men var han så bra alltså?

– Det var en fruktansvärt bra häst. Han hade en styrka och teknik som inte liknar något annat jag upplevt. Och så var han så glad hästen och ville träna, jag älskade verkligen den hästen. Tyvärr hade han en stressfraktur och fick avlivas efter komplikationer vid en operation.

Har du aldrig varit sugen på att bli tränare i USA eller Italien som många andra testat på ålderns höst?

– Jag var faktiskt på väg till USA för 15 år sedan. Pappren var fixade och klara, men… nej, det blev inget. Jag var även i Rom som privattränare en månad när jag hade mitt uppe-
håll här hemma, men det var inget för mig att vara privattränare, så mycket kan jag säga.

Vad gjorde du under tiden du hade ditt uppehåll?

– Ibland var jag här och körde häst åt Goop-stallet, men för det mesta såg jag till att bara ha roligt. Jag var på OS i Turin, reste ganska mycket och åkte på trav. Det var inget svårt att få tiden att gå.

Under 2014 och hade Veijo Heiskanen stora framgångar som tränare åt Stall Dencos hästar. Solvato vann Olympiatravet på våren och under hösten slog Riff Kronos till i Grosser Preis von Deutschland, men samarbetet upphörde i början av 2015 utan att någon än idag riktigt tycks veta varför.

När det hela kommer på tal är det uppenbart att Heiskanen har lagt det bakom sig och att relationen till ”Dencomannen” Berndt Denberger är god.

– Ja, den är bra, det är inga konstigheter. Jag var hos honom när han fyllde 60 år i somras och vi pratar säkert två gånger i veckan. Vi har ägt Te Quiero Grif ihop fram till rätt så nyligen och har en normal relation. Visst var det synd att det blev som det blev. Det var fina hästar att jobba med, men jag kan inte tvinga någon att ha mig som tränare om de inte vill. Jag är tacksam över de 20 år som han hade häst hos mig.

Det köptes in en hel del toppstammade hästar under den tiden vilket jag kanske inte direkt kan minnas att du personligen kunnat göra varken före eller efter det samarbetet. Vilken är den dyraste häst du ropat in?

– Zerberus. Och faktum var att han var den dyraste ettåringen som såldes på auktion i hela Europa 1999. Han kostade 80.000 euro och det var faktiskt den bästa affär jag gjort för han sprang in 5,6 miljoner kronor till mig och Börje Bs Johansson som ägde honom.

”Kommer du inte från en travfamilj med storstall i ryggen så är det enklare att bli golfproffs än travkusk,” säger Veijo som tagit ett stort steg åt sidan som kusk. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Du har varit med på de stora scenerna under 40 års tid. Hur många länder har du kört lopp i?

– Elva länder. Sverige, Finland, Norge, Danmark, USA, Frankrike, Italien, Tyskland, Belgien, Holland och så var jag i Sovjet på den tid då det hette just Sovjet.

Sovjet? Vad exotiskt. Hur var det?

– Det var redan 1977. Jag var där och körde en kuskmatch och hade faktiskt med mig Uno Boy på den resan. Transporten gick sönder utanför S:t Petersburg så det var ett jäkla strul och de kom med någon ny transport från Moskva och hämtade oss, men det tog ju sin tid. Jag minns att jag drack champagne för första gången i mitt liv i S:t Petersburg, men jag minns inte så mycket av själva travet, det får jag erkänna.

Det låter som att du har fått se världen genom travet och att världen också har fått bekanta sig med dig?

– Om jag säger så här. Jag kommer inte att dö nyfiken. Jag har haft mycket roligt i livet, kanske lite för roligt…

Fokustema
Fokus: Nyårsläsning – vi minns 2019
Läs senare

Drömmen blev sann

BOISSY-ST-LEGER. Kurt Mohlin hade en dröm: Att någon gång komma till den franska travsportens Mecka vad gäller träning: Grosbois.
Förra året blev det verklighet, när han fick en resa dit i 80-årspresent av kompisar hemma i Nyland.
Tre månader senare är Kurt fortfarande kvar i Frankrike.
Av
Lars G Dahlgren
Kurt Mohlins livshistoria innefattar proffslicens på Solvalla, Solänget och Dannero, 
segrar i storlopp som C.Th. Ericssons Memorial och E.J:s Guldsko, men också mörka stunder med djupt alkoholmissbruk. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Kurt Mohlins livshistoria innefattar proffslicens på Solvalla, Solänget och Dannero, segrar i storlopp som C.Th. Ericssons Memorial och E.J:s Guldsko, men också mörka stunder med djupt alkoholmissbruk. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Sulkysports reportrar och fotografer har plockat fram sina favoritreportage ur tidningen från året som snart gått. Varje dag till nyårsdagen publicerar vi ett reportage.

I Sulkysport nr 6 den 1 februari mötte Lars G Dahlgren och Mia Törnberg förre proffstränaren Kurt Mohlin på träningscampen Grosbois för ett långt samtal om hästar, trav och det tuffa livet. Läs Kurts rörande livshistoria här!

***

När Kurt Mohlin väl kommer hem till Dannero har han dessutom med sig en nyinköpt häst att börja träna, det tidigare ofta skenande projektet Chateau Chip.

Foto Mia Törnberg

Kurt Mohlin har varit proffstränare på Solvalla, Solänget och Dannero. Bästa hästen han hade under sin karriär var franske snabblopparen Paliron (e. Huron de Corcelle – Hesitation II) som vann en rad större svenska lopp på 1960-talet: C.Th Ericssons Memorial (Solvalla), E.J:s Guldsko (Hagmyren), Mälarpriset (Eskilstuna), Bollnäsloppet, Juliloppet (Örebro), Påskägget (Gävle).

– Paliron var en väldigt bra häst. Men det var bara ett fel; förlåt mig för att jag säger det, han ägdes av ett fruntimmer.

Kurt kan inte låta bli att rodna när han säger det, för precis intill står ju fotografen Mia Törnberg som förevigar den glada 80-åringen när han kärleksfullt putsar på Ready For More inför den kommande skritturen runt Grosbois.

Kurt förklarar:

– Alltså jag älskar kvinnor, men det är hopplöst att försöka ha en rak kommunikation gällande hästar. Jag kunde helt enkelt inte kommunicera och prata med henne på samma sätt som med mina andra hästägare. Det var bara där det satt.

Sedan drygt tre månader är Kurt Mohlin där han trivs allra bäst och på platsen han drömt om sedan 1950-
talet – tillsammans med hästar på den fantastiska träningsanläggningen Grosbois. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Paliron köptes på en charterresa som arrangerades till en auktion på Vincennes i början av 1965. 14 hästar köptes till Sverige av det gäng travhästägare – och hästhandlare – som var med på resan. Paliron var sex år, hamnade hos Kurt Mohlin som då var tränare på Solvalla, och tog innan karriären var över 23 segrar på 77 starter. Han sprang in 211.400 kronor och rekordet blev 1.17,8.

Men nu var det inte om Paliron detta skulle handla utan om hur Kurt Mohlins 80-årspresent omfattande två dagars vistelse på Grosbois slutade med att han nu varit där i tre månader och hjälpt till hos Anders Lindqvist. Och att hemresan heller inte är planerad ännu.

Historien börjar faktiskt för över 60 år sedan.

– Så här är det: Jag är född i Gävle och slutade skolan när jag var 13 år för att börja jobba hos Gösta Scott som var en av tränarna på Gävletravet på 1950-talet. Vid något tillfälle såg jag en bild i en tidning från Grosbois; det var en sommarbild och tränarna satt och körde i kortärmat i solskenet med cigaretter i mungipan. Det såg helt fantastiskt ut, och jag sade ”dit måste jag bara komma någon gång i mitt liv”.

De kände till min dröm om Grosbois och när jag fyllde jämnt förra året visade det sig att de skramlat ihop till en flygbiljett

Men Kurt kom aldrig iväg. När han förra året fyllde 80 år hade han fortfarande inte varit på Grosbois.

– Jag brukar sitta hos ATG-ombudet i Nyland, ICA Supermarket, jag bor precis nära det. Vi är liksom ett gäng som träffas där. De kände till min dröm om Grosbois och när jag fyllde jämnt förra året visade det sig att de skramlat ihop till en flygbiljett. Jag skulle få bo hos Anders Lindqvist och vara här i två dagar. Det var en fantastiskt present, min dröm skulle till slut gå i uppfyllelse, säger Kurt.

När Anders Lindqvist tvingades till sjukdomsvistelse i november-december förra året fanns hjälpen redan på plats. Förre proffstränaren Kurt Mohlin, som var nere i Frankrike på ett par dagars besök, var inte nödbedd. 80-åringen klev in i verksamheten och är fortfarande kvar. Här är veteranen ute på träningstur och pysslar om segervane Ready For More, 1,7 miljoner kronor. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Han kom till Lindqvist, men inte vid en direkt lämplig tidpunkt skulle det visa sig. Precis samtidigt hamnade Anders på sjukhus och genomgick en mycket besvärlig operation som höll honom kvar på sjukhuset i över tre veckor. Anders börjar nu komma tillbaka in i matchen efter den svåra pärsen, där han bland annat tappade mycket vikt.

– Ja, jag blev av med det mesta, inklusive alla muskler. Fortfarande måste jag ha mjuka kuddar att sitta på för det är liksom bara skinn och ben på underkroppen. Överkroppen börjar dock rätta till sig, så jag är på gång, men jobba i stallet…nej det är omöjligt. Jag är som en galopptränare, sitter på kontoret och instruerar alla vad de ska göra, säger Anders.

Det skulle dock visa sig att Kurt Mohlin var en lättfunnen räddare i nöden får Anders vad gällde behovet att täcka upp i det dagliga stallarbetet.

– Jag stannade kvar för att hjälpa till i stallet och med hästarna tills Anders skulle bli bättre. Det var inte första gången jag ryckte in på det sättet, har gjort ett par gånger hemma på Dannero de senaste åren, senast med Bo Nordins hästar när han blev sjuk. Jag är pensionär och har inget som binder mig hemma, säger Kurt Mohlin.

Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Här förstår väl alla att även om det står att Kurt är 80 år i passet så är han en ytterst pigg och vital man.

– Ja, inte går det att sätta sig passiv! Det tror jag är det sämsta man kan göra. Hemma går jag på gym och tränar fem dagar i veckan. Det här att hålla på och jobba med hästarna är helt perfekt. Det har jag gjort hela mitt liv, jag älskar ju hästar. De ger så mycket tillbaka, och när jag både får jobba med hästar och hjälpa någon som kommit i en situation att det behövs hjälp, då blir det ju väldigt bra för alla parter.

Jodå, det syns att Kurt älskar hästar. Det syns också att det är ömsesidigt, att hästarna älskar när Kurt pysslar om dem.

Kurt är också öppen och rak med att han har haft ett periodvis svårt liv bakom sig.

– Jag har haft dålig karaktär som en egenskap som förstört för mig. Jag är fullblodsalkoholist. Alkoholen höll på att ta mig. Jag har genomgått perioder då hela min tillvaro kretsat runt att få tag på sprit, inget annat betydde något. Det har kostat mig två äktenskap, och att det även förstört för mig i min karriär som travtränare förstår väl alla. Men för åtta år sedan blev jag nykter, och sedan dess har jag varit en nykter fullblodsalkoholist. Jag tycker att jag har rätt att vara lite stolt över det, säger Kurt och berättar sedan att han känner att han har nytta av att låta sin omgivning veta om att det funnits ett destruktivt liv.

Jag har haft dålig karaktär som en egenskap som förstört för mig. Jag är fullblodsalkoholist. Alkoholen höll på att ta mig

– För ett tag sedan skulle Anders och jag äta en dessert, någon choklad, när vi lunchade på kantinan här, men Anders tog den ifrån mig; ”Kurt det är punsch i den där, låt bli, det ska inte du ha”, sade han. Sånt är jag jättetacksam för, att jag får hjälp med att hålla mig från allt vad alkohol är, och jag har bra hjälp och stöttning av mina barn också, de bor i Stockholm.

Två dagar på Grosbois blev alltså tre månader, en hel vinter, och kommer att bli ännu mer. Hemresan är nämligen inte planerad.

– Jag stannar så länge Anders vill ha, och tycker att han behöver, min hjälp. Jag är ju pensionär, så billig är jag också för honom, skrattar Kurt.

När han väl åker hem kommer det att följa med en häst som han ska träna på Dannero: Sjuårige Chipeur Champ (e. Prince de Charme – Odyssee d’Isques) som är uppfödd av Knutsson Trotting och som ägts av Lindqvist.

– Anders har sålt halva hästen till mig. Det är ett ”projekt”. Chipeur Champ har skenat mycket och varit besvärlig, men sedan jag kom hit och börjat pyssla med honom har han skött sig bättre och har nu tre raka felfria lopp bakom sig. När jag åker hem ska ”Chippen” med. Jag måste kontakta Jens Berglund (chefen på Dannero, reds.anm.) så att jag kan få ordnat en stallplats åt hästen, sedan ska det nog gå bra.

”Snart får du åka till Nyland”. Under sina månader på Grosbois har Kurt Mohlin också införskaffat en häst. Planen är att sjuårige fransosen Chipeur Champ ska följa med norrut när Kurt vänder tillbaka till Dannero efter vintern hos Anders Lindqvist. Hästen har tidigare varit en riktig bråkstake, men bättrat sig betydligt på den fronten tillsammans med rutinerade hästkarlen. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Chipeur Champ har en seger på 72 starter och 35.000 euro insprunget. Under 2018 gjorde Chipeur Champ tolv starter och sprang in 1.050 euro.

– Att ta hand om och pyssla med ”Chippen” varje dag, köra honom, när jag kommer hem, det blir helt perfekt. Det har varit rena brottningsmatcher tidigare att köra honom, men nu är han bättre. Det känns som en rolig utmaning att få honom så lugn och trygg att han kan tävla hemma också, med tanke på att han varit besvärlig här i Frankrike. Som sagt, att sätta sig passiv vid den här åldern tror jag är det sämsta man kan göra, säger Kurt Mohlin.

Fokustema
Fokus: Julläsning – vi minns 2019
Läs senare

Vinnare – trots att han förlorade sin mamma

Roc Star Jolis mor dog kort efter han föddes.
Treåringen reste sig väl med hjälp av en amma.
Förra veckan gjorde hästen debut på tävlingsbanan på allra bästa sätt.
– Helt fantastiskt, bubblar uppfödaren Lisa Blomqvist.
Av
Pär Gustafsson
Den svåra uppväxten till trots – treårige Roc Star Joli var redo för tävlingsdebut förra veckan i regi Sofia Aronsson och vann direkt! Den lille krabaten förlorade sin mamma vid födseln och föddes upp med hjälp av flaska och en amma i form av hopphästen Reveltic E.T. Foto Malin Albinsson/MVA Foto
Den svåra uppväxten till trots – treårige Roc Star Joli var redo för tävlingsdebut förra veckan i regi Sofia Aronsson och vann direkt! Den lille krabaten förlorade sin mamma vid födseln och föddes upp med hjälp av flaska och en amma i form av hopphästen Reveltic E.T. Foto Malin Albinsson/MVA Foto

Sulkysports reportrar och fotografer har plockat fram sina favoritreportage ur tidningen från året som snart gått. Varje dag till nyårsdagen publicerar vi ett reportage. Utan häst ingen travsport – och vissa hästar har haft det kämpigare än andra. I Sulkysport nr 8 den 20 februari berättade Pär Gustafsson historien om det lilla fölet som förlorade sin mamma och blev en vinnare ändå!

***

Roc Star Joli (e. Symphonic Hanover) är uppfödd av Jonathan och Lisa Blomqvist i Skärstadtorp strax norr om Jönköping. USA-födda stoet Rocco’s Advice (e. Malabar Man) har tidigare lämnat fuxen Star Advisor Joli (e. Look de Star) med över 2,5 miljoner kronor på kontot, men när Roc Star Joli föddes i juni 2016 hände det som inte fick hända.

Historien om Roc Star Joli i Sulkysport i februari.

Rocco’s Advices livmoder brast och hon fick avlivas akut.

– Det var ett jättefint sto som skadades av fölets ena hov, minns Lisa Blomqvist.

Roc Star Joli klarade sig och räddningen blev Reveltic E.T.

– Hon är ett belgiskt hoppsto som också fått fina avkommor som tävlat bra. Hästen fick ett dödfött föl i samband med att Roc Star Joli föddes och vi fick kontakt genom föl- och ammajouren. Vi fick låna stoet och är mycket tacksamma att ägarna utan tvekan lät oss låna Reveltic E.T. När de fick höra att Roc Star Joli skulle säljas ut i andelar hoppade de på och vi har fortfarande kontakten, berättar Lisa.

Från början fick vi mata hästen med flaska och han var van att det var vi som gav honom mat

Även om uppfödarna hittar ett fölsto när något sådant här händer är det inte givet att stoet tar till sig det nya fölet.

Roc Star Joli flaskmatas som föl av Jonathan Blomqvist. Foto Privat

– Det gick inte så smidigt och Reveltic E.T. hade mjölkstockning. Det gjorde ont när fölet diade och från början var hon lite anti, men vi hade bra hjälp av veterinär som dämpade smärtorna och fick bort mjölkstockningen. För att hästarna skulle vänja sig med varandra gick de tillsammans någon dag. När vi sedan släppte ut hästarna i hagen sprang Roc Star Joli mer efter min man än efter Reveltic E.T. Från början fick vi mata hästen med flaska och han var van att det var vi som gav honom mat.

Uppfödaren anser att Roc Star Joli har starkt psyke, vilket hjälpte honom under den jobbiga starten.

– Båda hans föräldrar var tuffingar och Roc Star Joli var en ligist i början. Han har alltid varit självständig och det kan ha varit till hans fördel.

Jonathan och Lisa Blomqvist har fött upp åtta travhästar och givetvis är Star Advisor Joli den hittills främsta. Idag har paret ett fölsto.

– Vi har tre travhästar samt barnens ponnyhästar förutom andelarna i Roc Star Joli och Star Advisor Joli. Vi försökte betäcka Elle Joli (e. Kiss Francais-Rocco’s Advice) förra året, men hon blev inte dräktig och vi ska göra ett nytt försök. Vi håller på på hobbynivå och både jag och Jonathan jobbar heltid. Det är på den här nivån vi hinner med, säger Lisa.

Roc Star Joli som föl med sin amma Reveltic E.T. Foto Privat

Precis som Star Advisor Joli har Roc Star Joli blivit en andelshäst och eftersom den förstnämnde gått så bra hos Axevallas Sofia Aronsson placerades även lillebror i samma stall.

– På Star Advisor Joli var det från början mest släkt och vänner och det är lite annorlunda ägarkonstellation på Roc Star Joli. Han växte upp hos oss och för drygt 1,5 år sedan flyttade hästen till Sofia. Vi trivs bra som hästägare där och hon är duktig, säger Lisa.

Roc Star Joli genomförde godkänt kval, 1.22,6/2.140 meter, i slutet av januari och gjorde tävlingsdebut på Åby förra veckan.

– Det har rullat på bra och det var skoj att han kom till start så pass tidigt. Sofia har sagt att hästen är lat i träningen och att vi inte skulle ha för stora förhoppningar på debuten. Vi skrek rejält när han vann och det var jätteroligt, säger Lisa Blomqvist.

Hästen blev själv och sprang rätt ut efter mål. Han skulle nästan hoppa över staket

Ja, treåringen fick en spårsnål resa i tredje inner och svarade för en stark avslutning. Valacken kopplade grepp sista biten på 1.19,1/2.140 meter och förstapriset i treåringsloppet uppgick till 60.000 kronor.

– Jag är totalt chockad. Hästen kvalade på en 1.22-tid och det var precis max vad han klarade då. Innan det här loppet körde jag ett banjobb och då var det nära olycka. Hästen blev själv och sprang rätt ut efter mål. Han skulle nästan hoppa över staket. Att Roc Star Joli tagit de här stegen med att bara varit på banan en gång mellan kval och debut är helt otroligt, sade segerkusken André Eklundh efter loppet.

Helena Halvarsson jobbar i Sofia Aronssons stall och har Roc Star Joli som passhäst.

– Jag har skött om honom sedan han kom till oss. Han är cool och har inga dumheter för sig. Redan när vi körde in honom visade hästen att han kan springa. När jag joggade Roc Star Joli själv och det kom några äldre hästar ville han hänga på så det gällde att hålla igen honom. Hästen tar inte ut sig och gör inte mer än han behöver i träningen, men han vet när det gäller och då är han en fighter, säger Helena.

Roc Star Joli och Sofia Aronsson. Foto Malin Albinsson/MVA Foto

Star Advisor Joli slog i blom hos K-G Holgersson och tränas sedan i början av 2015 av Sofia Aronsson.

– Båda syskonen är lugna och trevliga individer med stabila psyken. Star Advisor Joli är mer framåt och Roc Star Joli lugnare, men mer lekfull. I hagen är hästen en buse som fått flera smällar när hans kompisar sagt ifrån. Det gäller att hästen har leksaker att avreagera sig på och sedan i somras har han samma hagkompis. Roc Star Joli är en trevlig häst att sköta.

Helena var inte lika chockad som André Eklundh på Åby förra torsdagen.

– Jag som kört många av jobben var inte så överraskad, men samtidigt mötte han konkurrenter som startat innan och banorna har inte varit på bra på Bjertorp på sistone. Vi tänkte att Roc Star Joli skulle fått ett rundbanejobb och gå med konkurrenterna, men han visste verkligen vad som gällde direkt. Dagen efter segern var han lite loj, men han har tagit loppet bra och Sofia funderar på att starta om drygt två veckor igen. Framtiden känns verkligen spännande, säger Helena Halvarsson.

Fokustema
Fokus: Julläsning – vi minns 2019
Läs senare

Superaffären med superhingsten

Pappa till tre av fyra klassiska vinnare på Bjerke förra hösten.
Då jublade Jan-Olov Persson över att Tekno Odin skulle stallas upp i Sverige ett år till.
– Nu blir det ytterligare minst tio år! utbrister Jan-Olov.
Här är historien om kallblodshingsten som charmade alla – och som blev ”svensk” i februari.
Av
Mathias Hedlund
Tekno Odin på plats i Hälsingland. Foto Fredrik Fransson/Monstertrav.se
Tekno Odin på plats i Hälsingland. Foto Fredrik Fransson/Monstertrav.se

Sulkysports reportrar och fotografer har plockat fram sina favoritreportage ur tidningen från året som snart gått. Varje dag till nyårsdagen publicerar vi ett reportage. Här är historien om hur rasens hetaste avelshingst plötsligt blev svensk. Mathias Hedlund och fotograf Fredrik Fransson presenterade Tekno Odin i Sulkysports Avelsnummer i mars.

***

Den 13 februari slog bomben ned. Kallblodssportens kanske största affär var klar. Jan-Olov Persson – genom sitt bolag Hudik Stallion – och Jan Arnesson (Fallax AB) hade köpt norske superstjärnan och avelshingsten Tekno Odin (e. Moe Odin – Lyana e. Spang Best).

– Jag trodde aldrig att jag skulle bli ägare till Tekno Odin, men den norska ägaren hörde av sig på senhösten om det fanns intresse att köpa hingsten. Sedan har vi förhandlat, räknat på det ekonomiska och sytt ihop affären, det tog några månader, säger Jan-Olov Persson.

För Jan-Olov, vars avelshingststation Hudik Stallion firar 20-årsjubileum 2019, var det förstås bästa tänkbara. Där har Tekno Odin dessutom de två senaste säsongerna verkat som avelshingst och förra året betäckte han 69 ston.

2003 sydde han ihop affären att ha championhingsten Elding uppstallad i två säsonger. Nu är det avelsmatadorens sonson som drar till sig många blickar.

– Att få hit Elding var stort. Han var ju redan champion i Norge och dessutom fulltecknad varje år. Nu satsar vi yngre, säger Jan-Olov.

Hur långt hästen går som äldre beror på hur mycket utveckling som finns i Tekno Odin

Numera har förstås Persson synat hingsten på nära håll många gånger, men det dröjde innan den första granskningen blev av. Han hade sett och mött Tekno Odin på tävlingsbanan redan under unghäståren och kunde exempelvis se den överlägsne norske hästen på nära håll i Svenskt Kallblodsderby 2012, där Persson satt i dödens med Juni Kongen medan Tekno Odin stormade undan till överlägsen seger från ledningen på gällande löpningsrekordet 1.22,9a/2.140 meter.

– Tekno Odin är en fantastisk individ, han har otrolig, imponerande teknik. Det kommer ju fantastiska hästar med jämna mellanrum och hur långt hästen går som äldre beror på hur mycket utveckling som finns i Tekno Odin, sade Jan-Olov Persson efter Derbyt.

Tekno Odin och Öystein Tjomsland vid seger i Unionskampen på Färjestad som äldre. Foto Urban Kihlman/ALN

Några månader senare kollade han på hingsten på närmare håll för första gången. Efter att hans snabbloppare Faksen J:r besegrat den då fyraårige Tekno Odin i Arnt Haakestads Minneslopp en novemberlördag på Jarlsberg.

– Det var första gången jag såg honom uppställd och inte på tävlingsbanan. Han var liten och oansenlig när man såg honom stå ”avklädd” på stallgången då. Han har växt till sig under åren, men är fortfarande en lätt modell, och avlar lätta hästar, säger Jan-Olov om den över manken 150 centimeter höge hingsten.

Det var kärlek vid första ögonblicket. På den norska Klasselöpsauktionen hösten 2009 såg Öystein Tjomsland Tekno Odin och han ropade in den svarte hingsten till hästägaren Elfinn Edvardsen. Priset var det högsta för alla kallblod på auktionen: 130.000 norska kronor.

Det har Tekno Odin betalat tillbaka mångfalt.

Nio år senare ståtar han med över tio miljoner kronor på bankboken i form av prispengar. Lägg därtill mångmiljonbelopp för hans tjänster i avelsboxen, där Tekno Odin gjorde entré som fyraåring 2012.

Efter 122 starter och 72 segrar är det slut på tävlingsbanan.

– Vilken resa. Jag har levt drömmen och Tekno Odin har inget mer att bevisa. Det är bra att det är jag som bestämmer, nu är det slut, sade ägaren Elfinn Edvartsen till Trav- og Galopp-Nytt efter hästens start i Unionskampen på Färjestad som blev karriärens sista.

Tekno Odin visade tidigt som treåring samma värden på testerna i träning som mina elithästar

Öystein Tjomsland var Tekno Odins följeslagare under nästan hela hästens tävlingskarriär.

– Jag fastnade för hästen redan när jag bläddrade i auktionskatalogen och såg stamtavlan. Sedan gillade jag honom vid första anblicken, han var snygg och visade fin spänst, sade Tjomsland, som körde 1.34/1 600 meter med hästen i augusti som tvååring och anade vad som komma skulle, efter segern i svenska Derbyt 2012.

– Tekno Odin visade tidigt som treåring samma värden på testerna i träning som mina elithästar. Han har hjärta, lungor, perfekt rörelsemönster, snabbheten och psyket. De sakerna vet du ju inte om hästen besitter förrän det blir allvar. Tekno Odin har det. Han är en undantagshäst!

Unghäståren blev en enda lång framgångssaga. Segrar i norska Kriteriet, samt svenska och norska Derbyt, och frågan var hur Tekno Odin skulle ta klivet in i den äldre eliten. Svaret blev – gallant! Premiären i Elitkampen på Solvalla som femåring slutade förstås med seger. Listan över segrar i storlopp som äldre är lång och bland annat syns fyra raka norska mästerskap 2013–2016 och dessutom en titel i Nordiskt Mästerskap.

Som åttaåring, 2016, på Färjestad, svarade Tekno Odin för karriärens kanske allra främsta insats när han vann Unionskampen på världsrekordtiden 1.19,1a/2.140 meter efter att ha inlett första kilometern på 1.17,4.

– Det var enormt tryck på publiken och det känns att hästen är uppskattad här. Han har aldrig varit bättre än nu. Jag tycker att Tekno odin har utvecklats och blivit komplett. Vi har tränat honom för att bli starkare och han har behållt snabbheten, vilket inte är så vanligt. Tekno Odin är tålig och det viktigaste är att kunna träna hästarna. Han har inte stått över jobb, sade Öystein Tjomsland efter världsrekordet.

Tekno Odin. Foto Fredrik Fransson/Monstertrav.se

Vad gjorde Tekno Odin så bra? Inför femåringssäsongen gav Öystein Tjomsland sin förklaring. Om det unika med Tekno Odin.

– Hans bakaktion ger honom en fart, ett driv, som är extremt. Tekno Odin klarar 1.20-fart utan förbruka en kalori mer än när han travar 1.30, och hans förmåga att växla tempo hör till det mest imponerande med honom, har Tjomsland berättat.

Han utvecklade:

– Baksteget är oerhört effektivt och ger honom den där spänsten och steglängden som också gör att han ser större ut på banan än han är i verkligheten.

Tekniken, kapaciteten, löphuvudet, styrkan, speeden, uthålligheten. Tekno Odin hade allt.

Han var en otroligt sund häst och hade egentligen aldrig några bekymmer förutom just den senskidan

Det fanns bara en sak som gäckade hingsten. En uppdriven senskida i vänster bakben. Det var den som tvingade honom till tävlingsuppehåll då och då och som till slut gjorde att karriären var tvungen att avslutas.

– Han var en otroligt sund häst och hade egentligen aldrig några bekymmer förutom just den senskidan. Den skadan har han kämpat med länge, säger Jan-Olov Persson.

Efter att ha skött avelsarbetet på Perssons hingststation Hudik Stallion fick Persson dessutom Tekno Odin i träning i juli förra sommaren. Det blev två starter i Perssons regi, först seger i ett snabblopp i Gävle och sedan genomklappningen i Unionskampen i september. Då sattes punkt för Tekno Odins tävlingskarriär.

Nu kan Tekno Odin lägga all kraft på sin andra karriär. Som avelshingst. 2012 klev han in i avelsboxen och fram till förra året varvade han avelsarbete med träning och tävling. Dessutom varvade han träning på Öystein Tjomslands filial Wolmsta utanför Sundsvall med huvudbasen på Sörlandet i norska Kristiansand.

Aveln blev inte riktigt den succé som förväntades från början. I alla fall inte sett med kräsna ögon. Kraven var skyhöga och trots att dottern Tekno Lotta i första kullen vann Stokriteriet på Bjerke var det inte stående ovasioner för Tekno Odin som avelshingst.

Det ändrade sig snabbt. Året efter kom Will Prinsens tunga skalp i norska Derbyt. Sedan tog helbröderna, de svenskfödda Tekno Eld och Eld Rask, vid med tillsammans tre Kriteriesegrar och dessutom andra raka norska Derbysegern för fadern genom Tekno Eld i höstas.

Tekno Odin. Foto Fredrik Fransson/Monstertrav.se

Tekno Odin är egentligen bara i början av avelskarriären. Hans äldsta avkommor har nu fyllt sex år och förutom Will Prinsen finns i den kullen Alf Jonssons urstarka sto Granetta, 1.23,2al/978.600 kronor, och nästanmiljonären Vill Solen. I andra kullen står Tekno Eld i särklass, medan fjolårets treåringar innehöll främste hingst-
en i dubble Kriterievinnaren Eld Rask och toppstoet Brenne Blesa, som vann norska Stokriteriet och var tvåa i den svenska upplagan.
En ny avelssäsong står för dörren och sedan november har Tekno Odin sprungit runt i hagen hos Mikael Lagergren på gården Björs utanför Järvsö. Den 22 april är det tänkt att betäckningsarbetet ska börja tillsammans med åtta andra avelshingstar på stationen.

– När han ska hoppa upp på bocken för att tappas är han otroligt klok och fin. Det fina lynnet tillför han sina avkommor, säger Jan-Olov.

Jan-Olov Persson. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Att Persson gillar hingsten råder inga tvivel om. Inte heller att han har stora förhoppningar på Tekno Odin framöver.

– Tekno Odin höll alltid hela vägen i loppen, det har inte alltid avkommor till Moe Odin gjort. De var inte alltid stridslystna sista 100 meterna, men Tekno gillar att arbeta och det är något han nedärver, hans avkommor är arbetsvilliga, starka och står distans.

Jan-Olov Persson glider in på kallblodspolitik, ett kärt ämne för Hagmyrentränaren, och konstaterar snabbt att utbudet av avelshingstar i Sverige i sommar aldrig har varit bättre. Och att det är både större och bättre än vad norrmännen själva kan erbjuda. Förutom Tekno Odin har ett flertal högintressanta avelshingstar kommit till Sverige under vintern, både rena köp och för uppstallning som avelshingstar.

– Norge har fortfarande fler ston och gedignare stammar på sina märrar, men vi tar igen försprånget hela tiden. De senaste två åren har det blivit 4–4 mellan Sverige och Norge i de klassiska loppen. Det ska jämföras med 60–20 till Norge de föregående tio åren.

Jag skulle bara ha varit yngre själv, men det har varit en otrolig resa så här långt

Med kallblodsrasens hetaste avelshingst säkrad för svensk kallblodssport lång tid framöver är det positiva tongångar om att klara Sleipners mål, att vinna minst hälften av de klassiska unghästloppen.

– Att komma åt Tekno Odin så pass tidigt i avelskarriären, ja vi är nästan med från ”scratch”, betyder väldigt mycket för svensk avel. Jag skulle bara ha varit yngre själv, men det har varit en otrolig resa så här långt, säger Jan-Olov Persson.