Det var vår forne Sulkysportskrönikör Kristian Borell som lyfte ämnet först i våra spalter. Historielöshet är en svaghet många människor har och något vi lätt faller in i på grund av en önskan att det vi upplever just nu ska kännas så speciellt.
Jag tycker att det är tänkvärt och något man ska ha i åtanke regelbundet. Kan verkligen det jag ser här och nu vara bättre än allt som skådats tidigare? Kan häst A verkligen vara så mycket bättre än häst B som tävlade för 50 år sedan? Kan kusk C vara så mycket vassare än Kusk D som bar fram illatravandehästar till storloppsvinster för 70 år sedan?
Utifrån det drar jag mig alltid för att lyfta hästar eller kuskar till skyarna. Än mindre efter att varit med och skapat vår topplista över de 50 bästa travhästarna som världen skådat under de senaste 100 åren.
Det gjorde mig ödmjuk. Travvärlden har skådat en del…
Utifrån det perspektivet så nöjer jag mig med att utse Calgary Games till Sveriges mest spännande häst som kommit fram under senaste 20 åren.
Timo Nurmos nya superstar ställdes inte inför någon gigantisk prövning i UET Grand Prix, men hann i alla fall visa upp en ny egenskap i form av förstklassig startsnabbhet. Vi såg den delvis i Svenskt Travderby, men nu var den där ännu tydligare.
En startsnabbhet som kan göra vägen fram och antalet resor i dödens färre under hästens karriär. Hästens pappa Readly Express kunde öppna bakom bilen, men det här känns som en nivå till.
Inget mer att bevisa
Calgary Games joggade hem UET Grand Prix. När San Moteur galopperade bort sig kvarstod inte så hemskt mycket att besegra i ärlighetens namn, men som hästen ser ut!
Det är på treans växel hästen springer 1.09,7 sista varvet och 1.07,7 sista 500 meterna. Det är så effektivt och sker så lättsamt att vi inte ens är nära av att fått en hum om vart botten finns i den här travhästen.
Vi är inte ens nära.
Nu gör Timo Nurmos bokslut för säsongen med Calgary Games och det tycker jag är helt rätt. Han har inget mer att bevisa i år och för min del så skulle jag känna mig helt okej med att hästen kanske inte gör mer än tio-tolv starter till under sin karriär.
Något lopp inför Jubileumspokalen, kanske SM på Åby på senhösten och så två-tre starter på Vincennes med Prix d’Amerique som huvudmål.
Skulle han ta sig ur ett sådant äventyr på rätt sätt kan man runda av med Elitloppet 2023 och/eller något försök att gå för en supertid på The Red Mile innan det är färdigt.
Visst behöver svensk travsport profilhästar som folk känner igen, men de går att skapa även om de inte startar vecka ut och vecka in.
I övrigt noteras att…
…publiken var tillbaka på Åby. Fri entré gjorde sitt till. Jag hann inte själv springa runt på publikplats i den omfattning jag hade önskat, men mina medresenärer fick en känsla av att det var många som inte kändes som så vana travbesökare eller givna diton. Med fri entré kunde de lägga de pengarna på ett par öl istället och få en (trav)upplevelse istället för att sitta på Avenyn och hinka för samma peng. Någon officiell publiksiffra är alltjämt inte kungjord, men jag gissar att de kan varit mellan 4.000-4.500 till antalet. Låt oss hoppas att de kommer tillbaka. Åby gör moderna evenemang med bra puls.
…Kavalkaden av SM-lopp och trippla EM skapade ett häftigt program och gav oss många minnesvärda ögonblick, men kanske blir det rentav för mycket av det goda? Eller är det bara jag som känner så som arbetade med själva loppen? Besökarna kanske bara njöt och kunde inmundiga allt utan omsvep?
…Extreme kan vara den häst för världseliten som Danmark saknat under så många år. Steen Juul saknar bäst-före-datum som såväl kusk som tränare och är så otroligt värd att fått fram den här hästen.
…det inte kändes som att fransmännen kom med det allra starkaste laget till Åby, men tog för sig likväl. Ivensong vann Europeiskt Treåringschampionat med min absoluta favoritkusk David Thomain, Eric Raffin vann (programenligt) Monté-SM och i UET Grand Prix slutade det blåvitröda-laget tvåa, fyra och femma trots att de skickade – Hirondelle Sibey undantagen – B-laget. Bredden i fransk travsport är otroligt stark.
