Det är ett stycke i din analys av HOV-rapporten som får det att knyta sig lite extra i magen och som gör att vi inte längre kan vara tysta:

”Jag arbetar själv på en utbildningsanläggning och där ser jag tyvärr den här utvecklingen för en del av våra ungdomar. Jag känner igen dem i dina beskrivningar och intervjuer. Och där kan vi ännu inte börja skylla på mina kollegor men det betyder inte att problemet inte finns. För mig är det en rättighet att människor ska må bra.”

Du vill inte skylla på dina kollegor men har du funderat över att den dåliga kulturen delvis föds på Wången?

Under våra år på Wången kantades tillvaron av samma kultur som HOV-rapporten visade i sin analys om missförhållandena som finns i svenska travstall. Exempelvis:

• Sexuella trakasserier av både elever, chefer och lärare
• Ätstörda beteenden
• Depression och ångest
• Menstruationsproblem
• Självskadebeteenden
• Helgjour utan ersättning
• Otrygg boendesituation, fester med både alkohol och droger
• Favorisering av killar
• Hög press och tung arbetsbelastning
• Trakasserier
• Hög stress, till exempel i stall och vid måltider
• Bråk mellan elever på grund av dålig struktur och ordning
• Manipulativa lockbeten för att arbeta över våran förmåga
• Härskartekniker och hot

Rapporten hade lika gärna kunnat vara vittnesmål från våran tid på skolan.

Även om skolverksamheten i stort var bra så var situationen i skolstallarna, privatstallet och boendet undermåligt. Trots att vi slog larm om missförhållandena ett flertal gånger blev det ingen förbättring och vi möttes istället av en tystnadskultur präglad av hot och förminskningar. Jan, vad har du gjort åt problemen under alla dina år på anläggningen?

När du fortfarande inte lyckats förändra kulturen och lösa problemen på anläggningen du själv jobbar på och är ansvarig för, finns det då något hopp om att du ska kunna förändra kulturen ute i travstallarna? Det räcker inte att enbart känna till problemen, man måste även agera. Hemmablind eller inte…

”Tidigare elever”