Här kan ni läsa Håkan Olssons krönika som publicerades i Sulkysport nummer 12:
1977 gick Elitloppet en bit in i juni, närmare bestämt den 5 juni.
Veckan innan, på pingstafton, hade vi lagt in en travdag på Sundbyholm. Jag var den tidens sportchef (då var man ansvarig för det mesta). Knastrade det i en högtalare fick man höra i varje fall det och fattades det papper på toaletten så nog fick man försöka ordna det också.
Sagt och gjort!
Det dök upp en riktigt bra möjlighet att göra något extra av den här dagen. Fick reda på att Sören Nordin behövde ett lopp som genrep inför Elitloppet med nya stjärnan Wiretapper och hos Wallner/Lindstedt hade det landat en fyraåring vid namn Pershing som möjligen också var Elitloppsaktuell.
Sagt och gjort!
Kontakt togs med de två stallen och vi fick med båda hästarna i startlistan. Distans 1.609 meter, men att få med några fler hästar som skulle utgöra motstånd var inte lätt.
Pershing struken var första tanken?
Hemmalaget ställde dock upp solidariskt med statisterna, det egna snabbloppsgardet, Lill Torg, First Boy, Cap Bunter, Peter Hippos och Ulla Harper. 5.000 kronor i förstapris.
Egentligen var det bara två hästar i loppet. Två som skulle kunna vinna. Wiretapper och det oskrivna kortet Pershing. Wiretapper spelades till stor favorit och vann till 1,12 i odds efter en speeduppgörelse.
Håkan "Lillis" Olsson
Bor: Örebro.
Första egna hästen: Una Roy som Kaj Widell och jag hittade på Gotland med Bengt Molins hjälp, 21 segrar, flertalet rikstotosegrar.
Bästa häst: Avelshingsten Crowntron som stod i svensk avel två år och lämnade Derbyvinnare i båda kullarna; 1990 Queen L och 1991 Sans Rival.
Bästa travminnet: När delägde Elgin Almahurst var tvåa i Peter Haughton Memorial 1985 och tjänade 250.000 dollar. Express Ride vann.
Intressen förutom trav: Ishockey.
Jag var på tryckeriet för att hämta programmen inför tävlingarna, stolt stod jag där på lastbryggan med koffertluckan öppen. Då kom dom springande från tryckeriet och meddelade att du har telefon Håkan. Det är viktigt, någon som heter Bengt eller Berndt någonting.
Hög puls infann sig, Pershing struken var första tanken? Får bara inte vara sant! När jag fick fatt i telefonluren var det en kompis från Stockholm som bara ville beställa fribiljetter. Det här får mig att tänka på Solvallas nya lopp, matchracet The Showdown, som skall gå i mitten av augusti med två startande hästar. Två av världens bästa öga mot öga. En strykning och loppet blir inställt. Startgalopp för en av de två och allt är snabbt över. Det blir några spännande dagar och timmar före loppet för nye sportchefen Anders Malmrot och hans gäng på Solvallas sekretariat den aktuella veckan. Men jag gillar idén så till vida att den kommer att ge mycket publicitet, både positiv och negativ. Det har redan börjat. Lycka till. Jag kommer!
Minnen som skiljeheatet mellan Ego Boy och Flower Child dyker upp liksom skilje-
heatet i Hambletonian mellan Park Avenue Joe och Probe som slutade i dött lopp.
De här två Elitloppshästarna möttes alltså på Sundbyholm
Ett annat ”fåhästarslopp” jag aldrig glömmer är från Bergsåker 1966 när ordförande Gösta Valentin (Stall Hernö) med sina kontakter lyckades få till en fight mellan egenägda nyblivne världsmästare Pluvier III – Gunnar Nordin, trefaldige Prix d’Amé-
riquevinnaren Roqeupine med ägaren Henri Levesque och norske Merceno – Knut Ulven. Det franska stoet var bäst den dagen.
Det kanske är säkrare att ställa åtminstone tre hästar på startlinjen. Då kan ju i alla fall uttrycket ”när två strider vinner en tredje” användas.
Jag hade gjort ett schackdrag inför tävlingarna den där pingsthelgen 1977. Nio lopp stod på programmet, ett uppsamlingslopp som avslutning
och dagens stora händelse Wiretapper mot Pershing som näst sista uppgörelse. Byggt arrangemanget så att det stora slaget skulle avsluta. Ville ha publiken kvar så länge som möjligt.
Det här drog stor publik till Sundbyholm vars infartsväg inte klarade av anstormningen. Det var kö till stan för att använda ett uttryck från förr.
Efter sista loppet tittade jag ut över bortre långsidan och såg de enorma bilköerna som skulle lämna banan på den då enfiliga smala utfartsvägen. Det tog flera timmar att ta sig ut. Själv smög jag länge omkring inne i totohallen där jag kunde blicka ut över köerna som aldrig såg ut att ta slut. Jag hade ordnat så att många fick fira pingst länge på Sundbyholm.
Veckan senare var Wiretapper tvåa i Elitloppets final, slagen av Eleazar. Pershing väntade till året efter då han vann ett försök för att sedan tvingats till innerspår i finalen, vilket var lika med garanti på galopp. Därefter ändrades reglerna så att vinnarna fick välja startspår inför finalen. Och sen var det Pershings tur då han 1979 vann i två raka heat.
De här två Elitloppshästarna möttes alltså på Sundbyholm. Det var stort på den tiden.
Fotnot: Anne Haglund är veckans krönikör.