Hästvälfärdsfrågorna och det ökade trycket kring regelverk är viktiga – men också svåra. Mycket handlar om gråzoner där människor i realtid ska göra okulära bedömningar i pressade situationer. Det är ett minfält, men visst finns där stora förbättringsmöjligheter.
 
Men att offra Maria Croon just nu – och i kommunikationen lägga skulden för hela Svensk Travsports misslyckande nästan helt på henne – känns både fegt och osmakligt. Ett tydligt och slugt försök till dimridå i syfte att flytta fokus ifrån styrelsens egna ansvar.
 
Svensk Travsport har under lång tid haft en utveckling av prispengarna från ATG som följt inflationen sedan år 2000. Samtidigt har man valt att stenhårt prioritera vardagstravet, kallblodssporten och de mindre banorna, med ökade prispengar och fler startmöjligheter per häst – över 30 procent fler än exempelvis år 2000.

Konsekvensen? Snittet på förstapris i STL har tappat 25 procent i penningvärde sedan millennieskiftet.

Stortränarna tvingas resa runt på småbanorna för att deras hästägare ska få en ekonomi som överhuvudtaget är dräglig. Resultatet är alltså fler tillgängliga lopp per häst, men med prispengar som ofta är lägre i realvärde än de var för 25 år sedan. Det ökande resandet är också kostsamt för den enskilde hästägaren – helt emot ett förbättrat och smartare miljötänk.
 
Denna politik – att nedprioritera STL – har slagit hårt mot hästekonomin för de som är villiga att investera i svensk uppfödning och sätta hästarna i A-träning.

På sikt kommer de stora hästägarna, som de senaste åren satsat miljardbelopp i svensk uppfödning och travindustri, att flytta sina investeringar utomlands eller helt lämna sporten. Först säljs de bästa hästarna. Sedan exporteras de bästa fölstona. Ett allvarligt scenario för svensk travsports framtida konkurrenskraft och den svenska travhästnäringen.

Styrelsen har länge haft alla siffror på bordet. Verktygen för att ändra riktning finns – men man har envist hållit fast vid en linje som gör att investerare i svensk uppfödning alltmer lämnar landet eller sporten helt. Trots den uttalade satsningen på vardagstravet har antalet travhästar i B-träning minskat med över 50 procent sedan år 2000 och antalet B-tränare har även det mer än halverats.
 
Risken är stor att den person som nu utses till ny vd blir ytterligare en från styrelsens egen ankdamm. För mig är det självklart: styrelsen borde ta sitt ansvar och ställa sina platser till förfogande.
 
Svensk travsport befinner sig i ett extraordinärt läge. Då krävs mod, rätt kompetens och – just det – extraordinära åtgärder.