Med glädje minns jag silverskålar och lagerkransar. Längtan efter att fortsätta lever ännu, men jag har lärt mig att inte blunda för verkligheten. Efterfrågan har kollapsat. För en vanlig medelinkomsttagare är det inte längre ekonomiskt möjligt att hålla på med trav.
I förra veckan satt jag på ett möte om svensk travsports framtid. Där talades det om radikala metoder för att få de styrande att lyssna. Samtidigt hörde jag det vanliga gnället: att elittränare ”roffar åt sig” prispengar som borde vara reserverade för ”bredden”. Denna retorik är mig helt främmande.
Under travets glansdagar välkomnade man stortränare som Stig H Johansson och hans hästägare. De höjde nivån, fyllde läktarna och ökade spelomsättningen. Att ens få tävla mot en stjärna var som en vinst i sig. Så såg det ut när travet var en sport, inte en välgörenhetsorganisation.
Det är en stor styrka att vi fortfarande har dessa elitsatsande storhästägare. De är affärsmän som förstår lönsamhet. Vi måste låta dem komma till tals istället för att försöka kuva dem. Samma trickle down-effekt som byggt hela den moderna världen fungerar även i travet: när eliten drar till sig publik och spelintresse sipprar värdet ner till alla andra.
Vi talar om en ren lyxsport. Inte om skola. Inte om sjukvård. Trav är lyx. Och lyx har alltid haft sina villkor.
Travet är en enhet, inte ett misslyckat jämlikhetsprojekt uppdelat i ”elit” och ”bredd”. Alla är välkomna med sina olika förutsättningar. Den som inte vill eller kan konkurrera om de stora pengarna bör vända sig till bygdetravet – en trevlig företeelse likt att ha en ridhäst för ren njutning. Det kan kanske finansieras av kommunerna och genom ideellt arbete, men ska självklart inte parasitera på den seriösa travsporten.
Det vi behöver är en rejäl nystart: Travsportens nystart 2027. En ny maktstruktur som travälskare med verklighetsförankring kan enas kring. Tiden är ute. Den rapport som presenterades på En Häst En Röst-mötet i förra veckan visade med brutal klarhet att utan genomgripande förändringar är det snart över.
Travet måste bli relevant igen i den moderna människans sinnebild. Idag är det så perifert att det knappt går att hitta folk som vill arbeta där. Stortränarnas egna barn väljer att arbeta inom event och spa istället för trav. De ser ingen framtid i en sport som reducerats till en tråkig relik från förr.
Vi måste tillämpa sund hushållsekonomi. Stäng olönsamma banor. Satsa på starka flagship-banor med glamour, kvalitet och en upplevelse som passar samtiden. Ja, folk är mer kräsna nu än för 50 år sen. Trav är lyx och måste paketeras som det. Alla har inte råd med hela tårtan, men alla kan ta sig råd att smaka på en liten bit om det är riktigt gott. Utveckla andelsägandet så att fler kan vara med utan att ruinera sig.
Kort sagt: travet behöver Zlatan och Bianca Ingrosso mer än det behöver Elisabeth Almheden.
Det är dags att sluta ljuga för oss själva. Antingen accepterar vi att trav är lyx och bygger en modern sport med den paketering som lyx ska ha – eller så fortsätter vi den nuvarande vägen och ser svensk travsport långsamt dö ut i medelmåttighetens namn.
Valet är vårt. Och klockan tickar obevekligt.
