Det är svårt för den som läser artikeln på travsport.se om Arnasons utredning, att förstå och än mindre kontrollera de logaritmiska transformationer Arnason beskriver. Hur fungerar de och på vilket sätt jämnar de ut förhållandet att ett fåtal individer påverkar en mindre grupp mer än en större? För den som inte är så hemma i statistikens metoder är det möjligt att på ett mycket enklare sätt påvisa enskilda individers påverkan på en grupp.
I den kull som föddes 2006 startade 120 svenskregistrerade hingstar och valacker. Om vi räknar bort de tre vinstrikaste (Joke Face, Zorro Photo och Juggle Face) och de tre fattigaste av dessa startande hästar, sjunker genomsnittet för gruppen med ca 130.000; (ca 677’/547’), utfallet blir sannolikt inte det samma i en grupp som är ungefär tio gånger så stor. Men det finns tydligen sätt att ta hänsyn till sådana skillnader, problemet är bara att vi som läsare inte kan kontrollera den metodik Arnason använder.
En annan fråga är i vilken betydelse några få starter som tvååring har för hur hästen utvecklas under karriären. Vad betyder det att You Bet Hornline gjorde en start och tjänade 30.000 och tog rekordet 1.17? Eller att Joke Face gjorde en start; att han tjänade noll kronor och inte har något rekord noterat från sin tvååringssäsong? Är de typiska representanter för hästar som startar som tvååringar eller är de helt enkelt bra hästar? Som i stort sett inte skiljer sig från de talangfulla hästar i samma kull som debuterar när de är tre år?
Är de typiska representanter för hästar som startar som tvååringar eller är de helt enkelt bra hästar?
Vad betyder det för möjligheten att värdera och bedöma tvåårstävlandet i relation till hästarnas välfärd, att Arnason inte gör någon skillnad mellan de tvååringar som tävlar i hårdaste konkurrens och de som gör några få starter? 68 av 120 tvååriga hingstar och valacker som startade 2008 gjorde en eller två starter. Det är troligt att starter i vad som kan kallas utbildningslopp, inte påverkar unga hästar lika mycket och på samma sätt, som det gör att starta i lopp med högre prissummor.
En sådan häst är den från V75 välkände Parkin som gjorde tre starter som tvååring. I kvalet hade han tiden 1.23.2 och i lopp sprang han aldrig snabbare än 1.24. Det är svårt att tänka sig ett tvåårstävlande som skiljer sig mer från det elittävlande som utmärker de hästar som startar i Uppfödningslöpningen, Svampen, Breeders Crown och Trottex auktionslopp. Trots sådana väsentliga skillnader gör vare sig Arnason eller Christina Olsson någon skillnad på vilken mån dessa så olika förutsättningar har för bäring på frågan om tvåårstävlande och hästvälfärd.
Diskussionen om tvåårstävlandet kontra hästarnas hälsa och välfärd handlar mer om hur elittävlandet påverkar hästarna och inte om de olika former av tävlande som gäller för hela gruppen. Den som vill undersöka det förhållandet borde inrikta sig på just de hästar som tävlar på den nivån. Arnasons utredning och Olssons tolkning av den, framstår mer som ett försvar för den förändring mot ökat tvåårstävlande som svensk travsport har genomfört de senaste åren, delvis genom att styra över en del av pris- och avelsmedlen från äldre till yngre hästar. De högt doterade loppen har blivit fler och prissummorna högre.
Olssons tolkning av den, framstår mer som ett försvar
Christina Olsson framstår som en travets doktor Pangloss i Voltaires bok om Candide; inte i någon av sina kommentarer ger hon en annan bild av tvåårstävlandet än den att vi lever i den bästa av världar. Något annat är väl å andra sidan inte att vänta då Christina Olsson representerar det förbund som har beställt och betalat för Arnasons rapport. Likafullt är det problematiskt att Olsson inte vill svara på frågor; i detta blir hon ännu ett exempel på makthavare som inte anser sig behöva kommunicera i frågor som rör beslut och ansvar.
