Få— oerhört och försvinnande få — invigs i travets gemenskap som uppfödare. Första mötet med vår värld är intill visshet som spelare.
De två har strupgrepp på varandra, med övertag för spelarna. Om symbiosen mellan spelarna och uppfödarna upphör blir banpublik och hästägare indirekta offer. Övriga— administratörer, datakonsulter, veterinärer, reklambyråer, mediapersonal — blir övertaliga och får finna nya intäktskällor.
Banpublik är inte nödvändig. Den är förvisso en omistlig inramning vid sommarens stordagar. Elitloppet inleder säsongen, Sundsvall Open Trot avslutar den. Årgångsserierna, också de utländska, är främst avsedda för finsmakarna och att för stoägarna avgöra valet av hingst till våren.
Hästägare är ersättliga. Staten var i sista ledet ägare av hästarna i Sovjetunionen och Östeuropa. Inget, annat än skammen, hindrar att svenska staten uppdrar åt ATG att under en ”övergångsperiod” också äga hästar. Spelskatten, inkomstskatten och arbetsgivaravgifter ger en plusbetonad kalkyl i finansdepartementet.
Staten subventionerade spånplattefabriker i Norrlands inland och skeppsvarv längs Västkusten. Övergångsperioder brukar bli långvariga och generera fantasifulla ursäkter.
Förr hette det att olönsamma fabriker var samhällsnyttiga. Idag skulle förstatligade hästar hellre ge rätt värdegrund, därtill outtömlig. Men värdegrunden räcker för att ST får stöd också från V, Mp och KD för fortsatta travtävlingar. Om endast svenskfödda erhåller uppfödarpremier är också SD med vid omröstningen i riksdagen. Ironier och sarkasmer får vi leva med, för tiggare kan inte vara kräsna.
För nu är goda råd välkomna. Kriterieauktionens haveri underströks av Åbyauktionen. ”Dyringarna” gick för halva priset mot normalt. Vad som återstod av mellanpris-skiktet fördunstade i det blå. ”Lågprisarna” stals, återropades eller ströks, 39 av 100 nummer första dagen ströks, osålda, åter.
För ägarkretsar som bollar med halvmiljoner hit och dit som limit är kostnaderna i träning kända endast som fakturor som hanteras av ”hon på kontoret.” För de som köper en häst för utropspriset 25.000 kronor blir de blekblå månadsfakturorna från ST mötta med suckar när de snart rullar över 20.000 kronor. När veterinärens faktura för böjprov och två tuppkammar dimper ned någon dag senare, åtta plus moms, är det bara att bita ihop.
Lågpris-hästar, de som ska fylla startfält till meningsfulla spelodds, har bara en framtid. Den hästhållningen kan ekonomiseras endast av landsortens små tränare (A och B). Egna eller hyrda stall, körvägar och tillgång till eget foder kräver också någon granne som kan bisträcka vid bland annat fodring under helger. Den arbetskraften skingras.
Att de ökade kostnaderna för att föda upp och hålla häst i träning skulle återställas till pre-corona är uteslutet. Höjda prispengar är den enda vägen att möta verkligheten. De pengarna finns nu att hämta hos ATG.
Tids nog får ST och sällskapen överväga:
1) Försäljning av banor vars arealer betingar ett rejält netto vid ny lokalisering, till exempel Solvalla byts mot bana i närheten av Arlanda.
2) Försäljning av 66 procent av ATG, staten behåller politisk-ekonomisk kontroll i styrelsen med sin tredjedel.
3) Överföring av 4-6 banor att, likt i bollsporternas seriesystem, utmanas av banor som vill upp, varav 2 som kämpar om status som nya V75-banor och 2 som flyttas ned som V86-banor, i tvåårs-cykler. De banor som efter 4 år inte flyttat upp ett enda hack läggs ned.
Hästen är ett flyktdjur, hästnäringen blir aldrig en planekonomi.
Ulf Lindström,
skrivbordsuppfödare