Hästhållning var en gång storpolitik. Dagens bråk om kväveläckage från hästhagar ter sig futtigt i skenet från de miljöproblem som hästhållningen en gång orsakade storstäderna. År 1900 arbetade till exempel 130.000 hästar på Manhattan och New Yorks renhållning tvingades dagligen hantera 1.100 ton hästskit och 270.000 liter hästurin.

De stora frågorna drunknar som vanligt i de små och fenomenet har kallats cykelställsdebatt. De små och närliggande frågorna har de flesta personliga åsikter om och dessa kan debatteras i det oändliga. De stora frågorna förstår sig bara ett fåtal på och de kan klubbas igenom utan debatt.

Vad som därför bör diskuteras är hästsektorns organisation. Är den organiserad för de stora frågorna eller för cykelställsdebatter om småfrågor?

Jag lutar åt det senare.

Hästhållning var – till skillnad från hundhållning – av avgörande betydelse inte bara för äldre krigföring utan också för framväxten av det moderna samhället[1]  och detta avspeglas också i lagstiftningen. Medan hundsektorn fick utvecklas utan större statlig inblandning styrdes hästhållningen av statliga regler – av försvarspolitiska skäl fram till slutet av 1960-talet och därefter av spelpolitiska skäl.

Hundsektorn har en övergripande och demokratiskt uppbyggd organisation – Kennelklubben. Med den kan politiker och myndigheter kommunicera i vetskap om att den talar för hela hundsektorn.

En sådan saknar hästsektorn.

Med staten som övergripande kraft koncentrerade sig hästsektorns folk istället på det som skiljer, det vill säga samlade sig i  föreningar för att främja sin hästsport eller sin hästras.

När staten i slutet av 1980-talet drog sig tillbaka från den aktiva rollen som avelsledare  uppstod därför ett första maktvacuum. Detta ledde bland annat till att man 1992 och på politiskt initiativ tillskapade en stiftelse bildad  av ett spelbolag och en producentorganisation – Nationella Stiftelsen för hästhållningens främjande (NS) numera kallad Hästnäringens Nationella Stiftelse (HNS).

Den andra maktkällan – det statliga spelmonopolet – bestod dock intakt och med finansieringen ordnad behövde sektorn därför inte förändra sin organisation utan kunde fortsätta som förut.

Med den nya spellagen från 2019 föll dock det sista statliga regleringsmotivet och hästsektorns organisationer ställdes inför en ny verklighet.  Plötsligt skulle man likt hundsektorn utan statligt stöd ta ansvar för sin egen sektors utveckling och finansiering. Slagsmål om spelpengarna kan börja.

Detta duger inte. En organisationskonsult som tittat på hästsektorns struktur lär ha skakat på huvudet och yttrat:

”Sätt en bomb under skiten och börja på ny kula”.

Det är dags att staten sätter ner foten, apterar bomben och tillsätter en rejäl organisationsutredning samt gör den oberoende av dagens organisationer. De hittills gjorda statliga utredningarna har haft direktiv som föreskriver nära samverkan med organisationerna. Med sådana direktiv kan en utredning inte angripa grundproblemet  – den olämpliga organisationsstrukturen. Det är därför vi står kvar på perrongen när tåget går.

Anders Darenius
leg vet

Fotnot: [1] Raulff : Das letzte Jahrhundert der pferde