Fyra veckor efter att förhandling ägde rum i Skaraborgs Tingsrätt meddelade domstolen idag att skadeståndsåtalet mot Anna Forsell ogillades.
Det finns några domar som klargör förhållandet mellan hästägare och travtränare. Högsta Domstolen har tidigare fastslagit att skador som uppstår under träning och tävling inte skall omfattas av presumtionsansvar utan i de fallen skall den endast svara för sådan skada som visas ha berott på försummelse på tränarens sida.
För skador som uppstår utanför träning och tävling (exempelvis i stallet eller hagen) har domstol fastslagit att så kallat presumtionsansvar, det vill säga omvänd bevisbörda föreligger. Presumtionsansvar innebär att den anklagade, som vanligtvis är oskyldig tills motsatsen bevisats istället anses ansvarig för uppkommen skada såvida denne inte kan bevisa sin oskuld.
Detta bevisförhållande är på intet sätt unikt för travsporten utan är vad som gäller i de flesta fall när någon har besittningsrätten på någon annans egendom. Om jag hyr en lägenhet så hålls jag helt enkelt ansvarig för de eventuella skadorna på den också om jag inte kan visa på att de uppkommit utan min försumlighet.
Målet kom att handla om dels var hästen faktiskt skadat sig och dels vad tränaren borde ha förstått.
Hästägarens synvinkel: Flera veterinärer, och försäkringsbolaget, fastslår att en häst skadat sig och ådragit sig två frakturer i ett knä, men då tränaren undlät sig att ta den till veterinär utan istället tränade den ledde till sådana sekundära skador att hästen tvingades avlivas.
Tränaren anför att hästen förvisso kan ha haft skadan under tiden tränaren hade den i sin vård, men att den inte uppvisade någon hälta och att tränaren därmed inte agerat försumligt. Ägaren begärde att tränaren skulle återbetala de erlagda träningsavgifterna. Hästens livförsäkring utlöstes, men ägaren anser att tränaren inte ska vara berättigad till de cirka 145 000 kr hon tagit betalt under perioden då alltså tränaren inte insåg att hästen var skadad, men ägaren menar att hon var ansvarig för att upptäcka det och ta hästen till veterinär.
Domstolen slår fast att hästen hade skadan under tiden tränaren hade den i sin vård, men domstolen anser det inte uteslutet att skadan uppkom innan hästen kom i tränarens vård. Därmed fastslår domstolen att tränaren inte kan hållas ansvarig enligt presumtionsansvaret då den inte anser det styrkt att primärskadan uppstod under den tiden tränaren hade hästen i sin vård.
inte uteslutet att skadan uppkom innan
När domstolen fastslagit att något presumtionsansvar för att tränaren varit försumlig inte föreligger gick de vidare till att pröva huruvida tränaren under den tid som hästen var hos tränaren uppmärksammat eller borde ha uppmärksammat hästens primär- och/eller sekundärskada och om bolaget genom fortsatt träning förvärrat skadan.
Tingsrätten konstaterar att utredningen ger stöd för att hästen borde visat tydliga tecken på skada i anslutning till det primära skadetillfället. Utredningen visar också att hästen visat tydliga tecken på skada hos tränaren den sedermera flyttades tills vars veterinär dömde ut hästen.
Det finns däremot inget stöd för att skadans synlighet under tiden däremellan varit konstant. Tingsrätten resonerar sedan en del kring huruvida hästen varit förkyld och vidrör även hur ägaren och uppfödaren agerat efter att de säger sig ha noterat att hästen ”inte såg bra ut”.
Slutligen finner tingsrätten att hästägaren inte styrkt att hästen under den tid som hästen vistades hos tränaren visat sådana tecken på skada att bolaget uppmärksammat eller borde ha uppmärksammat att hästens primära och/eller sekundära skada. Åtalet ogillas därför.
Oavsett vad utgången i detta mål hade blivit är det av enorm principiell vikt för travsporten. För alla som professionellt tränar andras människors hästar är detta en stor seger.
av enorm principiell vikt för travsporten
Domstolen resonerar som sådant att det inte är bevisat att ”hästen uppvisat samma smärta hela tiden” och därför kan inte tränaren hållas ansvarig för att hon inte lät en veterinär undersöka hästen. Det resonemanget skulle alltså betyda att en tränare fritt kan ha en mycket skadad häst i sin träning och fakturera full träningsavgift bara den kan ställa rimligt tvivel kring att hästen inte varit lika halt hela tiden.
Av tidigare domstolspraxis kan jag nog inte påstå att jag gör riktigt samma bedömning av lagstiftarens intentioner kring presumtionsansvaret. För alla människor som äger hästar vilka de överlåter till professionella utövare att träna och vårda är den svårtydd. Domstolen resonerar på ett sätt som att ägaren har ett eget ansvar att hålla sin häst under uppsikt och för att vara ansvarig för att genast vidta kraftfulla åtgärder om den upptäcker att hästen inte verkar må helt perfekt.
Just detta resonemang borde oroa alla landets travhästägare väldeliga. Det är inte bara praktiskt omöjligt för alla travhästägare att hålla alla sina hästar under uppsikt utan ställer också praktiskt orimliga kunskapskrav för att ens kunna äga en travhäst. Denna dom kommer medföra betydande konsekvenser för travhästägandet vad den slutligen än blir. Just nu måste tolkningen bli att allt ansvar åvilar hästägaren.
detta resonemang borde oroa alla landets travhästägare
Få svenska travhästar i proffsträning ägs idag av personer som ens har fysisk möjlighet att regelbundet kunna kontrollera sina hästar. Än mindre har naturligtvis den genomsnittlige travhästägaren en kunskapsnivå som är i närheten av en professionell travtränares. Jag tycker att Skaraborgs Tingsrätt är inne och resonerar kring en, mig veterligen, tidigare rättsligt oprövad mark.
Domen går att överklaga och vid det fall hästägaren gör det borde hon ha goda möjligheter att högre instanser tar upp målet. Jag hittar som sagt nämligen ingen praxis som behandlar just detta.
Travtränarnas Riksförbund (TR) och Riksförbundet för Sveriges Travhästägare (RST) upprättade för drygt två år sedan gemensamma branschvillkor. Crazy Good Pepper lämnades i Anna Forsells vård redan under hösten 2014 och enligt domen förelåg endast ett muntligt avtal. Idag kan sannolikt branschvillkoren anses vara vedertagen branschpraxis, men det kan de ej anses vara vid tidpunkten.
Även om så vore behandlar inte branschvillkoren just den aktuella frågan. Däremot klargör branschvillkoren att de båda intresseföreningarna är överens om att tvister kring avtalet mellan tränaren och hästägare inte får överskjutas till domstol utan skall avgöras av en skiljenämnd bestående av en representant vardera från RST, TR och ST. Det är mycket märkligt att RST, TR och ST samtliga vägrat att ta i denna tvist då det är ett av de principiellt viktigaste rättsfallen för travsporten på mycket länge.
märkligt att RST, TR och ST samtliga vägrat att ta i denna tvist
I en rättsstat måste det alltid uppmuntras att människor väljer att lösa sina tvister i en domstol. Vår rättsordning bygger på att riksdagen stiftar lagar och domstolar avgör hur de ska tolkas. Det finns åtminstone fyra andra principiellt viktiga domar som rör ansvarsförhållandena inom travsporten och detta kommer således att bli det femte.
Det borde väl dock ändå vara betydligt bättre om sporten själva kunde tillhandahålla ett rättsväsende för sådana här interna tvister än att det ska avgöras av allmänna domstolar vilka är helt utan både bransch- och hästkunskap?
I en så stor sport som travet borde det inte bara finnas betydligt tydligare regelverk utan också ett mer utvecklat rättssystem där man kan avgöra rena branschfrågor utan allmänhetens system? Allmänna domstolar borde träda in först när det interna regelverkets rättsliga riktighet ska prövas.
Nu kommer Anna Forsell, Crazy Good Pepper och Tina Dale Brauti för evigt finnas angivna i svenskt rättspraxis. Det känns både tråkigt och onödigt.
