Under dagen kommer SMS från just ATG med fokus fotboll och Big9.
Manchester City är uppenbart viktigare än Joviality och San Moteur.
Är inte ATG stolta över sitt engagemang till Paralympierna och travsporten?
Hur har något kunnat bli så fel fokuserat från travsportens spelbolag?
Henrik Olsson
Dålig ledning, orealistiska och ofokuserade målsättningar samt ”överstatlig” tjänstemannastyrning, gör att föreningsmedlemmarna till slut tappar sitt engagemang både känslomässigt och ekonomiskt. Detta är något som vår travsport, via ST, Travsällskapen och basorganisationerna, har fått erfara under de senaste 15-20 åren.
Föreningstanken bygger på principen att man skall tillföra medlemmarna en nytta, skapa demokratiskt antagna regler samt var behjälplig gentemot omvärlden. När en förening, eller en föreningshierarki, frångår sin ursprungliga idé och ger sig på sina egna medlemmar av skäl som, att vara politiskt korrekta, cementera tjänstemannaordningen, undvika opposition mot styret börjar förfallet. Medlemmar och intressenter röstar med fötterna.
Jag påbörjade min väg mot dörren ut från travvärlden för några år sedan av skäl som ovan, men har fortfarande knappt 100 tävlings- och avelshästar (på väg ned mot ett mycket mindre antal).
Jag har behållit mina medlemskap i föreningsorganisationerna runt travet, men nu är det dags börja gå ur en del av dem då man ser att ”bläckfiskens armar” börjar sätta sina sugkoppar på det fria ordet.
På Solvallas Hästägarföreningens (SHF) höstmötet i onsdags röstades en motion igenom om att lämna NÄT, det vill säga att inte medverka i det oberoende ordet som finns utanför det beslutande rummet. Med en knapp röstövervikt av rösterna från 39 av föreningens drygt 400 medlemmar (21–18).
Detta med stöd av en undermålig utredning som byggde på ett fåtal så kallade djupintervjuer från ej namngivna, vilket kan jämföras med en domstol inför stängda dörrar.
Hade man gjort en enkät bland medlemmarna och gjort en professionell utvärdering av den hade det varit godtagbart. Jag liksom ett antal andra (som jag känner) lämnar SHF och låter den sugas upp av bläckfisken.
– Mats Gabrielsson
uppfödare av Tooma-hästarna och ägare av Stall Oxalis
Jörgen Westholm torgförde för inte så länge sedan tanken om ”en-häst-en-röst”, som grund för rösträtt i travsportens beslutande organ. Han gjorde det för att stora uppfödare och hästägare anser att de saknar inflytande i sporten. Deras investeringar i sporten värdesätts inte, samtidigt som de helt saknar inflytande över hur prismedlen fördelas. Det var en god tanke, men han utvecklade den inte. Kanske för att förslaget direkt lustmördades av ST:s ordförande. Anders Källström jämförde med det svenska 1800-talet när förmögenhet hade det avgörande inflytandet för rösträtt.
Svensk Travsport (ST) är ingen statlig institution. Det är en helt privatägd serviceorganisation bildat av och för de medlemsägda travsällskapen. Det är helt fel att jämställa medborgarnas rösträtt i en samhällsdemokrati med travsportens interna maktfördelning. Den kan till exempel vara demokratisk (folkvälde), en diktatur (envälde), eller oligarki (fåtalsvälde). Travsportens beslutsordning är formellt en demokrati, men styrs i praktiken av några få dominanta aktörer, ett litet elitskikt som ständigt återkommer på olika uppdrag och positioner.
Banorna ägs, som alla vet, av travsällskapen, och kompletteras i ST av BAS-förbunden. Varje sällskapsmedlem har en röst i sällskapet oberoende av antal hel- eller delägda hästar, eller inga ägda hästar alls. Om tanken är att det enskilt ägda hästinnehavet skulle avgöra röststyrka i ST:s fullmäktige blir det också fel. Enskilda hästägare äger inga travbanor.
Varje bana/BAS-förbund har ett visst antal förutbestämda mandat. Mandatfördelningen bygger däremot i n t e på respektive sällskaps medlemsantal. Det hade varit rimligt utifrån Källströms jämförelse med riksdagsval och ”allas lika rösträtt” som grundbult. Istället bygger rösträtten på ”någonting annat”. Oklart på exakt vad, men ungefär på ”banornas storlek”, ”antal tävlingstillfällen” etcetera. Mandatfördelningen fastställs av Fullmäktige med utgångspunkt från förslag utformat av tjänstemän på ST.
Det pågående stora tappet av hästar kräver en ny maktordning. Den måste bygga på den betydelse som olika travbanor har för travsportens framtid. Framtiden kan inte att bestå av andra banor än de som bidrar med hästar. Travsporten står och faller med tillgången på hästar. De banor som bidrar med flest borde därför väga tyngst när det gäller att påverka centrala beslut.
Antalet hästar på träningslistorna vid respektive travbana vid en viss given tidpunkt (till exempel 15 oktober när unghästarna börjar köras in) är ett utmärkt beräkningsunderlag för mandatfördelning. Ju fler hästar desto fler röster för banan.
Beräkningsunderlaget blir inte heller godtyckligt. Solvalla får samma centrala anslag 2024 som 2019. Det är ett konkret exempel på hur den nuvarande mandat- och maktordningen har blivit ”de konkurshotades diktatur”. Ju fler banor som får ekonomiska problem desto fler blir stråtrövarna i Sherwoodskogen.
Slutligen, BAS-förbunden äger inte heller några egna travbanor. De borde istället stå fria och oberoende och inte sitta i de beslutande rummen. Deras deltagande i ST:s Fullmäktige bör rimligen begränsas till närvaro- och yttranderätt.
– Ewa Silfverberg Liljeros
Svensk Travsport publicerar topplistor. Under 2023 tjänade de 200 vinstrikaste varmblodiga hingstarna/valackerna, som var 5 år eller äldre, i genomsnitt dubbelt så mycket pengar jämfört med sina jämnåriga vinstrikaste ston. Det genomsnittliga stoet tjänade cirka 273.000 kronor medan den genomsnittlige hingsten/valacken travade in nästan 536.000 kronor.
Den genomsnittlige hingsten/valacken i den snabbaste ”200-gruppen”, travade kort distans med autostart på 1.10,7 medan det genomsnittliga stoet klarade den på 1.11,9. Inom medeldistans med autostart var skillnaden cirka 0,8 s/km till hingstarnas och valackernas fördel. Hingstar och valacker är alltså statistiskt sett snabbare än ston och det har varit känt ända sedan människan började använda hästen.
Jag har kollat propositionerna på alla svenska banor för de tio första dagarna i april och i augusti 2024. Poänglopp är inte med i min undersökning, ej heller B-tränarlopp, monté- och årgångslopp. Vad finns det för lopp under dessa 20 dagar för hästar som tjänat 350.000 kronor? Lopp där hingstar, valacker och ston skulle mötas på lika villkor var klart överrepresenterade med hela 79 lopp att välja på (se tabell nedan).
Eftersom statistiken entydigt visar att hingstar och valacker generellt är snabbare än ston är det tämligen enkelt att förutse vilka som tjänade mest i dessa lopp. Det sto som hade exakt 350.000 kronor på sitt konto och som ville ut i ett rent stolopp hade betydligt färre lopp att välja på, endast 14. Lopp med ”fördel ston”, uppgick till 6 för ett sto som tjänat 350.000 kronor.
I tabellen visas antal och typ av lopp som var tillgängliga under de 20 undersökta dagarna för hästar som tjänat 350.000 respektive 500.000 kronor.
Ovanstående visar att propositionerna är skrivna på ett sätt som synnerligen orättvist och ensidigt ger en stor fördel åt hingstar och valacker och deras ägare. Andelen lopp där ston måste möta de statistiskt sett överlägsna hingstarna/valackerna är mycket hög i jämförelse med de lopp där ston möter likvärdiga motståndare. Stona och deras ägare är de stora förlorarna i den filosofi som styr dagens propositionsskrivare!
Varför tillåts denna felaktiga grundfilosofi regera inom travet? Den som inte ger ston rättvisa villkor och möjligheter att tjäna pengar även när de lämnat unghäståren? Är inte ston och deras ägare viktiga inom svensk travsport?
– Carl-Axel Triumf, Södra Sunderbyn
