Jag kan naturligtvis inte svara för hur övriga deltagare i förtroenderådet upplevde det, men jag kan bidra med mina egna reflektioner och tankar. Den för tillfället allt annat överskuggande frågan rör den omorganisation av svensk travsport som initierades för ett år sedan, och här råder varken enighet eller samsyn.
Detta är mina reflektioner kring hur detta mottagits av Solvallas styrelse. Jag fokuserar här på bakgrund och förutsättningar i den väsentligaste frågan och väljer att stå över diskussionerna om den högst tveksamma hanteringen av tävlingsprogrammet etc.
Det inledande ordförandemötet var bra. Debatten hade högt i tak och ett flertal synpunkter och tankar kom upp i dagen. Jag hoppas och tror att även Stockholms Travsällskaps synpunkter kom fram på ett tydligt sätt. Jag upplevde samsyn från ett flertal banor (utöver Åby och Jägersro, som helt delar vår syn), vilket inte minst ur principiell synpunkt är glädjande.
När det gäller organisationsfrågan har jag sagt det förr och det tål att upprepas: processen har påbörjats i helt fel ände och på fel premisser. Istället för att förklara vilka problem man vill hantera och hur man vill att travsporten skall fungera om fem, tio och tjugofem år så har man börjat med att diskutera vilken bolagsform man skall ha och hur ägarskapet i denna skall se ut. Travsporten saknar i allt väsentligt en målsatt verksamhetsplan, vilket gör att vi blir tvåa på bollen.
Avsaknaden av en tydlig vision från ST är påtaglig. Då ST:s styrelse varit synnerligen drivande i organisationsfrågan och sedan processens början styrt riktningen mot en ekonomisk förening (övriga presenterade alternativ kan bara beskrivas som alibi-förslag) så är det fullt naturligt att det är här debatten för tillfället står. Det är mycket olyckligt att vi ägnar all energi åt att diskutera ägarfördelning istället för att diskutera nya affärsmöjligheter och utveckling av befintliga affärer.
Alla ska stoppa in sina fastighetsbestånd
I ST:s förslag har hela tiden funnits en parameter av central betydelse: alla travsällskap skall stoppa in sina fastighetsbestånd i en gemensam balansräkning. Detta är en stötesten som oundvikligen kommer att skjuta hela processen i sank.
Stockholms Travsällskap har, precis som Jägersro och Åby, på ett tydligt sätt sagt nej till detta. Budskapet från våra medlemmar är glasklart; våra fastigheter skall inte stoppas in i en gemensam balansräkning. Detta budskap har levererats vid ett flertal tillfällen, och upprepades på Förtroenderådet.
Det är fullt förståeligt att många andra banor suckar åt detta besked, och anser att vi bara ser till vårt eget hus.
Det ligger dock en hel del andra tankar bakom dessa beslut (beslut som för övrigt framtvingats av ST:s oerhört bristande kommunikationsförmåga, där man låtit denna fråga ta plats istället för andra och mer relevanta frågor som borde prioriterats):
- Syftet med att skapa en stark balansräkning är, svepskäl till trots, tydlig: genom detta skall man skapa en situation där man kan belåna fastighetsbeståndet för att finansiera verksamheten. Detta är en mycket farlig väg att gå, och undertecknad hade röstat emot alldeles oavsett vilket fastighetsbestånd mitt sällskap suttit på. En lånefinansierad verksamhet kommer aldrig bli konkurrenskraftig.
- Vi ser inte våra fastigheter som en långsiktig lösning på den ekonomiska situation ST själva försatt sig i genom sin acceptans av pokalåret och genom att vara oförberedda på den nya situation som omregleringen av spelmarknaden inneburit.
- Den befintliga organisationen i ST är till stora delar densamma som suttit eldvakt medan det börjat brinna i huset. Att ge samma organisation förtroendet att förvalta ytterligare miljardvärden och fler ansvarsområden känns för mig som definitionen på företagsekonomiskt vansinne.
- Vad händer om tio eller tjugo år, när fastigheterna är full-belånade? Med samma resonemang som förs nu ligger det i farans riktning att man börjar diskutera inkorporering av andra tillgångar.
Jag ställer mig vidare frågande till exakt varför många små- och mellanbanor är så positiva till detta förslag. Den maktkoncentration som detta skulle leda till tror jag inte är något som någon önskar. Betänk att ST:s utgångsförslag innehåller en röstfördelning på runt 50 procent till storstadsbanorna, en siffra som efter reviderad fastighetsvärdering och förhandling naturligt bör vara 70-80 procent. Är detta en situation som är gynnsam för svensk travsport i stort, och för era medlemmar i synnerhet?
Så, Stockholms Travsällskap har sagt nej, och lika lite som jag kan förstå hur Marjaana Alaviuhkola kan uppleva att samsyn och enighet råder, lika svårt har jag att se varför övriga banor är beredda att ta strid för att vi skall ändra oss.
Hot om uteslutning
De som inte säger ja får inte vara med. Hoten om uteslutning av de sällskap som säger nej, vilka framgår i rådslagsmaterialet och som även kom fram i debatten på Förtroenderådet, ger jag heller inte mycket för. För det första är jag tämligen säker på att vi alla ser att travsporten är som starkast när den innehåller en hälsosam mix av bredd och elit, vidare är jag tämligen säker på att Solvalla och övriga banor som önskar vara med skulle klara sig alldeles utmärkt om vi ställdes utanför. Jag vill dock understryka att vi verkligen inte önskar denna utveckling.
Tvärtom, vi ser flera vägar framåt och vi tar gärna en aktiv roll i den fortsatta processen. Jag både tror och hoppas att vi ägare och medlemmar i ST gemensamt kan backa bandet och skapa en process utifrån rätt premisser.
Vad är det då Solvalla och Stockholms Travsällskap vill? Inom Stockholms Travsällskap har vi redan under sommaren genomfört de rådslag som nu föreslagits, och jag kommer inom kort presentera den syn som styrelsen och Stockholms Travsällskaps medlemmar efter dessa möten kommit fram till.
Anders Holmgren
V. Ordförande Stockholms Travsällskap
