Här är Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 24:
Hambletonian-framgångarna, nio av 16 segrar svenska under dagen och så seger i själva Hambletonian, och dess kölvatten. Jag har några reflektioner och några frågor.
Det är imponerande att svensk travsport är så skicklig på att nå riktigt stora internationella framgångar. Uppfödarna, tränarna, kuskarna och hästarna är på en nivå som gör att travet slår alla andra svenska sporter.
Hård drivning i ett amerikanskt travlopp? Det är inte vackert, det är inte önskvärt och det är för djävligt, men det är ingen överraskning.
Reaktionen i Sverige var extremt hård eftersom Sverige och svensk travsports värderingar hamnade i strålkastarljuset. En svensk kusk som driver så hårt när svensk travsport står för något annat? Det bara måste fördömas och opinion drivas för att vinna kampen om värderingar och flytta fram svensk travsports värderingar.
Bra, men kritikstormen gör mig ändå bedrövad och gör att jag måste ställa följande frågor:
- Var går egentligen gränsen för när extremt hög ton blir till i övertoner i moralpanik-volten?
- Rättvisan är inte alls blind och människor döms olika. Är det fallet i Hambletonian-stormen?
- Hur kan ”svensk travsports boss” låta sig dras med i hetsen och helt tappa det?
Det är Åke Svanstedt som driver hårt och ”skämmer ut” svensk travsport. Han bedöms stenhårt för något som är regelvidrigt i Sverige, men bevisligen tillåtet och accepterat i Amerika.
Samtidigt kommer Björn Goop undan billigt när Fabrice Souloy koboltavslöjas och dennes svenske catchdriver själv inte ens kommer på tanken att det är givet att bryta samarbetet med den franske tränaren direkt.
Efter grisfösarhistorien, där Svanstedt inte blev dömd, blev denne paria och en stämning infann sig som i allra högsta grad hjälpte honom att ta beslutet att lämna Sverige för USA. Hambletonian-stormen visar att domen mot Svanstedt var och är fortsatt hård.
Efter kobolthistorien, där förseelse konstaterats och straff dömts ut, firas trevliga pricken Goop som om inget hade hänt och det aldrig funnits någon anledning att ifrågasätta Souloys metoder.
I båda fallen handlar det om lagar, regler och bestämmelser och vad som går att bevisa när någon bryter mot dessa. Det handlar precis lika mycket om moralisk kompass och demokratiska reflexer.
In kliver generalsekreterare Johan Lindberg (ST) och tycker att vi måste överväga om man kan visa amerikanskt trav i fortsättningen när det ut så här? Visst, bara för att spelarmen ATG slutar sända så försvinner problemet.
Ett naivt och med all sannolikhet kontraproduktivt sätt att driva opinion och åstadkomma förändring.
Samma person har i skrift (i det skrivna ordet skall alltid eftertanke balansera eventuell känslostorm i stridens hetta) dessutom föreslagit spöstraff (!) för de som spöstraffar hästarna. Det är alltså en taliban som styr svenskt trav. Lindbergs moraliska kompass går i spinn och slår knock på hans demokratiska reflexer.
Kristian Borell
Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.
I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.
Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.
– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.
Spruta hästar fulla med kobolt eller stenhård drivning? Om ni frågar mig vad som är värst är svaret givet. Koboltövningen är än mer vedervärdig än vedervärdig spödrivning. Båda skall bort och då är det viktigt att ha den moraliska kompassen på och de demokratiska reflexerna intakta. Att hålla koll på vad man silar och vad man sväljer.
Baksidan av vreden över Svanstedts drivning är att inte bry sig när omslagspojken Goop sväljer Souloy med hull och hår.
Den baksidan, aningslöshet och vedervärdighet supreme, ser jag som det största problemet och ett oöverkomligt hinder för att åstadkomma förändring på riktigt.