Här kan ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 38:
Vintermeeting i Frankrike och svenskarna, bättre förberedda och med bättre självförtroende än någonsin, är redo att skörda triumfer. Det hade inte kunnat hända om inte Håkan Wallner gjort det han gjorde, men det är fel att låta dennes gärning bara handla om trav. Wallner var mycket större och viktigare än så.
Jag brukar aldrig googla när jag skriver krönikor, men gör det nu eftersom det känns extra viktigt den här gången. Min hyfsat dåtida mobil, en Sony Ericsson från 2006, stänger ner sig. Det känns symboliskt att det är ”Håkan Wallner” som stänger ner mig och pekar mot framtiden när det blir för mycket dåtid och samtid. Han som inte bara beredde mark genom att identifiera något och sedan prata om det, utan verkligen gav sig iväg.
Wallner nöjde sig inte med det, utan gav sig på det svåraste av allt.
Många har identifierat, en hel del har pratat om det man identifierat och några få har givit sig iväg på långväga äventyr av långvarig natur. Wallner nöjde sig inte med det, utan gav sig på det svåraste av allt. Att flytta till och i främmande land nå stor framgång under lång tid. Att inte bara vinna enstaka slag eller genomföra ett framgångsrikt fälttåg, och sedan stanna kvar och trampa vatten.
Håkan Wallner tog med sig Berndt Lindstedt, hissade Continental Farms flagga och begav sig västerut för att på den stora rivalen USA:s hemmaplan göra något helt annat än ”trampa vatten”. Att vara bland de bästa på de bästas hemmaplan och att vara det med hjälp av hjärnan och inte bara fysisk råstyrka, som till exempel Salming.
Kristian Borell
Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.
I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.
Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.
– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.
Det känns bra att redan här nämna Salming och på så sätt ta Wallner ut ur travet och in i hela idrottens historia. Där och då hyllades Borg, Stenmark, Ronnie Petersson och Salming, och Sverige och svenskarna hade varit och var framgångsrika i flera olika sporter. Trots det var den svenska självkänslan oändligt svag och inställningen till det som inte var svenskt var minst sagt obehaglig.
Det var inte fråga om någon inneboende dramaturgi, utan om fega fiender som med illvilja och ren och skär ondska tog sig an svenskarna.
Stenmark fick den alpina världens makthavare att slå till med nya regler som satte krokben för honom, Ronnie fick inte vinna Formel 1-VM trots att han egentligen var bäst och Tommy Prim var bättre än de spurtspecialister som besegrade honom, men som inte gjorde hela jobbet.
Lite ondska och illvilja var inte något som bekymrade Wallner. Det finns ju spelförståelse och street smartness, som gör att man kan styra kosan rakt in i lejonets kula och ta plats genom att agera klokt och med gott självförtroende.
Jag tar för givet att Wallner inte var Guds bästa barn, men för mig var och är han det bästa av barn. Han gav sig i väg för att utveckla sig och svensk travsport, och brydde sig inte alls om att spela med i det nationella spel som så ofta var unket och inte alls fräscht som det amerikanska blod Wallner höll så högt. Med sitt agerande slog han knock på inskränkthet och visade vägen i ett läge där nationell självkänsla och stolthet var väldigt snett ute.
Framtiden var hans enda match.
Ni förstår var den här krönikan landar? Wallner knuffad ut ur travet och satt i ett svenskt idrottsperspektiv? Absolut. Wallner som viktig dåtida aktör när idrottsmän och samhället i stort antingen rackade ner på eller lade sig på rygg inför det icke-svenska? Absolut, men inte bara det. En framtidsman, som om han arbetat inom telekom och suttit vid rodret för Ericsson, hade sett till att jag kunnat byta min dåtida mobil till en framtida av samma märke.
Framtiden var som sagt ingen match för Håkan Wallner. Eller rättare sagt. Framtiden var hans enda match.
***
Fotnot: I torsdagens utgåva är det Fredrik ”Frasse” Fransson som krönikerar om domen som kan slå omkull hela travsporten.