Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 13:
Tungband är något som använts på kapplöpningshästar i över hundra år. Huvudsakliga orsaken till att man använder det är för att förhindra att hästen lägger tungan över bettet och gör den ostyrbar. En annan orsak är att man upplever att missljuden från halsen vid hård ansträngning minskar.
Tungbandet appliceras högt upp runt tungan och knyts runt hästens haka. Enligt Svensk Travsports tävlingsreglementet ska tungbandet ha en bredd på minimum tio millimeter och vara av icke elastiskt material samt vara gjort av läder, nylon eller plast.
Teorin bakom varför ett tungband kan ha effekt på andningsfunktionen är att tungan via tungbenet är förankrad i struphuvudet. Struphuvudet kan vid andning och vid nedsväljning ändra position, framförallt framåt och bakåt. Om tungan binds fast framåt stabiliseras struphuvudet i en främre position.
Om mjuka gommen lägger sig över struplocket hindras luftflödet
Risken minskar då också att mjuka gommen (den mjuka bakre delen av gommen) hamnar i fel läge i förhållande till struplocket som sitter på struphuvudet. Struplocket ska ligga över mjuka gommen, då kan luften fritt strömma ner i luftstrupen.
Fakta Anne Haglund
Om mjuka gommen lägger sig över struplocket hindras luftflödet beroende på att gommen rent mekaniskt orsakar mindre luftpassage och dessutom orsakar turbulens genom att den fladdrar i luftflödet. Detta gör att lufttillförseln och därmed syretillförseln minskar. Detta låter oftast som ett smattrande/bubblande utandningsljud. För hästar som har denna tendens sker felläget oftast när den är trött, i slutet av lopp eller träningspass.
Forskare har visat med hjälp av mätningar av olika strukturer i svalg och struphuvud att ett tungband anbringat med tungan långt framdragen och knuten utanför munnen ger en bättre möjlighet för stabilitet i andningsvägarna.
Att knyta fast tungan på hästar orsakar ibland djurskyddsdebatt och i vissa länder tillåts inte förfarandet på vintern med risk för förfrysning och i vissa länder tillåts tungband inte i racingsporterna.
Inom ridsporten är det inte tillåtet alls vid tävling. Man anser att en häst som lägger tungan över bettet har antingen felaktigt bett för just den hästen eller att den blivit hanterad av okänsliga händer. Men en häst som lägger tungan över bettet upplever inte sällan panik och det verkar orsaka smärta.
Kan man stabilisera andningsvägarna och hjälpa vissa hästar till bättre lufttillförsel är det också positivt för hästens välbefinnande. Man har dock i forskning visat att hästar som har normal andningsfunktion inte har någon fördel av tungband, den får alltså inte bättre lufttillförsel med tungband än utan.
Detta skulle betyda att hästar inte ”vänjer” sig vid tungband
Helt färsk forskning har dock visat att hästar sannolikt upplever stress i samband med tungbandsanvändning. Forskningen lades upp så att tolv travare/passgångare studerades i vila före, under och efter att de hade ett tungband på i 20 minuter. En kontrollgrupp studerades också före, under 30 sekunders manipulation av tungan och efter, dessa fick alltså inte något tungband.
På hästarna som utsattes för tungband såg man betydligt mer obehagsbeteende (till exempel huvudskakningar och gapande) än hos kontrollgruppen. Man såg faktiskt mer obehagbeteende hos hästar som hade erfarenhet av tungband än hos de som aldrig tidigare haft tungband.
Detta skulle betyda att hästar inte ”vänjer” sig vid tungband. Man mätte även tre stressreaktioner på hästarna, hjärtfrekvens, ögontemperatur och stresshormon (cortisol) i saliven. En av parametrarna gav utslag på stress och det var förhöjda cortisolnivåer. I Australien går cirka 30 procent av galopp- och travhästar med tungband, jag har inte sett någon siffra på användningen i Sverige men det kan nog vara något liknande.
Tungband måste enligt mig vara tillåtet, men användningen borde kunna minimeras genom bra inkörning med anpassad utrustning och duktiga kuskar.
Det finns också kraftiga misstankar om att det finns en stark ärftlig disposition för felläge i svalget. Problemet borde alltså kunna minskas om man blir mer restriktiv med att sätta individer med fellägen i svalget i avel.
I avelsvärderingen av presumtiva avelshingstar borde det i min mening vara obligatoriskt att uppge om hingsten varit utsatt för halsoperation. Ingen hingst blir diskvalificerad för avel men det är viktigt för stoägaren att veta för att kunna ha det som en aspekt i urvalet. Det är förmodligen inte lämpligt att betäcka ett sto med svalgfellägesproblematik med en hingst med samma problem.
Att ange lösa benbitar är obligatoriskt men det är förmodligen ett större bekymmer för hästen att ha problem med andningen än ett ha en lös benbit.
***
Fotnot: Denna vecka är det Klaus Koch som bland annat provar att räkna ut timpriset för att träna en travhäst i sin krönika.
