Här är Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 31:
Gud förbjude att svenskt trav gör som svensk fotboll! Där fotbollen sedan andra världskriget sakta men säkert gått nedåt och inte alls lyckats utveckla det man hade, och som då räckte till både OS-guld (1948) och VM-silver (1958), har travet gjort precis tvärtom. Utrustad med ett öppet sinne tog man sig ikapp och förbi travsporten i Frankrike och USA, för att idag kunna rankas som världens främsta travnation.
Idéer utifrån har varit och är avgörande. Svenska hästägare har inte varit rädda för stenhård utländsk konkurrens, svenska uppfödare har vågat blanda utländskt blod med det svenska och de svenska tränarna och kuskarna har varit mästerliga på att knyta ihop säcken och nå framgångar få trodde var möjligt där och då.
Det handlar om att veta vad man har, men att ändå inte vara helt nöjd
Finns det då något att klaga på rent sportsligt, förutom att det hade varit kul om den eländiga fotbollens aktuella publiktillströmning också hade varit travets? Bör inte hälsan tiga still?
Det självklara svaret handlar om att när man slår sig till ro är då man inte längre utvecklas och sakta men säkert tappar mot konkurrenterna. Det handlar om att veta vad man har, men att ändå inte vara helt nöjd utan fortsatt öppen för nya idéer och att utvecklas vidare.
KRISTIAN BORELL
Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.
I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.
Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.
– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.
Om inte, går det som för svensk fotboll. Som helhet frånsprungen och oförmögen och ovillig att hantera en värld där till exempel klassisk svensk inställning och invandrad spelteknisk genialitet borde vara en perfekt kombination i svensk fotbollsavel. Om svensk fotboll hade gjort som travet hade sommarens tröstlösa och återställande VM-kvartsfinal istället varit en inspirerande fight om VM-guld. Så kan det gå om alltför många ängsligt drar åt samma håll, dödar allt vad utveckling heter och offrar på inskränkthetens altare.
Jag tänker på det friska blod som är utländska hästkarlar och deras idéer
Svensk fotbolls största framgångar i hyfsat modern tid har kommit när idéer tillåtits flöda, ställas mot varandra och leda till utveckling –”Åby” Ericsons strid för att hålla emot maskinmässig och fantasilös fotboll, Houghton & Hodgson:s 4-4-2 rakt in i framtiden och så Sven-Göran Erikssons framgångsrika pragmatism. Och, varför inte lägga till Östersund under Graham Potter? Utifrån kommande idéer har i samtliga fall varit utlösande och avgörande faktorer. Men, där fotbollens nödvändiga strider varit få och alltid slutat med att pendeln ängsligt slagit för hårt och i nästa steg dödat utvecklingen, har travet medvetet, modigt och med öppet sinne inte gått i fällan och istället utvecklats vidare.
Alla framgångar till trots är jag säker på att svenskt trav skulle kunna vara ännu bättre och än mer framgångsrikt även rent sportsligt. Det är uppenbart att det finns en pusselbit att fingra på och det är uppenbart att den inte gärna fingras på.
Jag tänker på det friska blod som är utländska hästkarlar och deras idéer, och jag gör det trots att jag håller de svenska tränarna och kuskarna som bäst i världen.
Det är synd att de svenska hästägarna försatt sig (eller är det försatts?) i en situation där man bara har att välja på kulturellt när
stående finländska tränare och en viss Jerry Riordan om man här på hemmaplan skulle vilja välja något annat än svenskt när det kommer till tvåbent.
De svenska hästkarlarna har varit ack så skickliga på att vara öppna för idéer utifrån, men vad hade hänt om man även på hemmaplan på allvar tvingats konkurrera med en hel drös Riordans och Gocciadoros?
Ett än mer framgångsrikt svenskt trav ännu bättre vaccinerat mot inskränkthet och oförmåga och ovilja till utveckling, är jag helt säker på är svaret på den frågan.
***
Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik Fransson och han skriver om kallblodens stora helg på Dannero.