Här kan ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 17:
1.500.000 kronor i förstapris och så Varenne, Maharajah, Copiad och Queen L. Mycket stor prissumma, idel ädel travadel i listan över tidigare vinnare. Dessutom (den icke-franska) travsäsongens första storlopp, och därmed indikator på vad som komma skall.
Det handlar om Olympiatravet på Åby, ett lopp det bara inte går att gå igång på. Jag gör det i varje fall inte och känner inte heller någon som sjunger Olympiatravets lov.
Travet och självförtroendet.
Jag älskar travkalendern med alla lopp och deras historia. Det enskilda loppets unikitet och alldeles underbara magi – Elitloppet, Sprintermästaren, Svenskt Travderby, Stochampionatet, Hugo Åbergs Memorial och Slaget vid Axevalla Hed.
Ren och skär poesi där, men Olympiatravet är något annat. Funderar på om mitt (icke) förhållande till Olympiatravet har att göra med illvilja mot Åby och/eller Göteborg.
Kristian Borell
Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.
I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.
Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.
– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.
Jag älskar varken Åby eller Göteborg, men både gillar och håller de båda pokalloppen och Åby Stora Pris hur högt som helst. Min eventuella illvilja kan alltså avskrivas.
Inte ens halvvägs in i min text förstår jag. Det handlar om den grundläggande anledningen till varför jag skriver om trav för Sulkysport.
Travet och självförtroendet.
Det handlar om travet som sport och det handlar om travets ängslighet över att inte räcka till på egna meriter. I min värld är det absurt att svensk travsport, så framgångsrik under så lång tid, inte ståtar med ett bra mycket större självförtroende.
Olympiatravets fel i minga ögon? Dålig avel.
Olympiatravets fel i minga ögon? Dålig avel. Du är osäker och det resulterar i en alltför stor vilja att spela säkert. I det här fallet att frottera sig med firade idrottsmän som får stor uppmärksamhet, men som representerar sporter som inte är i närheten av den enormt höga internationella klass svensk travsport visar upp årtionde efter årtionde. Där och då travets sätt att få leka med Stenmark och gänget, här och nu en historisk restpost man kan lära sig historien av. Jag har inget emot samarbete eller smart marknadsföring, men det måste kännas och lukta rätt. Olympiatravet varken känns eller luktar rätt. Dålig avel, som sagt.
Lotterialöpningen i Neapel däremot, både känns och luktar rätt. Det blir ännu en uppvisning i italiensk l’arte di arrangiarsi, att hålla sig flytande och klara sig oavsett hur svårt man än har det.
Det är inga nyheter att italiensk ekonomi och italiensk travsport är i djup kris är och det inte heller någon nyhet att italienarna, svårigheterna till trots, fortsätter att trolla fram hästar av mycket hög klass.
Jag sitter redan som på nålar för att se om fjolårsvinnaren Timone Ek kan överraska igen och om Urlo dei Venti verkligen är så bra som det påstås.
Under tiden där på nålarna kommer jag att kasta ett getöga på resultatlistan i storloppet jag av väl vald anledning är helt likgiltig inför.
***
Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik Fransson och han skriver om sitt ogillande mot förslaget om fasta propositioner bland varmbloden.